Skip to main content

Full text of "Om svensk jordäganderätt"

See other formats


Google 



This is a digital copy of a book that was prcscrvod for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project 

to make the world's books discoverablc onlinc. 

It has survived long enough for the copyright to cxpirc and the book to cntcr the public domain. A public domain book is one that was never subject 

to copyright or whose legal copyright term has expircd. Whcthcr a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books 

are our gateways to the past, representing a wealth of history, cultuie and knowledge that's often difficult to discovcr. 

Marks, notations and other maiginalia present in the original volume will appear in this flle - a reminder of this book's long journey from the 

publishcr to a library and fmally to you. 

Usage guidelines 

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the 
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken stcps to 
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying. 
We also ask that you: 

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for usc by individuals, and we request that you use these files for 
personal, non-commercial purposes. 

+ Refrainfivm automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine 
translation, optical character recognition or other areas where access to a laige amount of text is helpful, please contact us. We encourage the 
use of public domain materials for these purposes and may be able to help. 

+ Maintain attributionTht GoogXt "watermark" you see on each flle is essential for informingpeopleabout this project andhelping them lind 
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it. 

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are lesponsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just 
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other 
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can'l offer guidance on whelher any speciflc use of 
any speciflc book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner 
anywhere in the world. Copyright infringement liabili^ can be quite seveie. 

Äbout Google Book Search 

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps rcaders 
discovcr the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web 

at |http : //books . google . com/| 



Google 



Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibhotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in 

den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet. 

Don har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok 

som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte 

varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap 

som många gånger är svårt att upptäcka. 

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken fiinis med i filon. Det är en påiniimelse om bokens 

långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig. 

Riktlinjer för användning 

Google är stolt över att digitalisera böcker som h;ir blivit Jillmän egendom i samarbete med bibliotek odi göra dem tillgängliga för 
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi 
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har 
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor. 
Vi ber dig även att: 

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke 

Vi har tagit ftam Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, oeli vi vill att du använder dessa filer för 
enskilt, ideellt bruk. 

• Avstå från automatiska frågor 

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, textigenkänning eller andra 
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är 
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov. 

• Bibehålla upphovsmärket 

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa 
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den. 

• Håll dig på rätt sida om lagen 

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är laghgt. Förutsätt inte att en bok har 
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av 
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett 
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker 
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt. 

Om Google b ok sökning 

Googles mål är att ordna väi'ldens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att 
upptäcka världe ns böcker och författare och fö rläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben 
på följande länk |http : //books . google . com/| 



I 



HARVARD LAW LIBRARY 



Received jjL 2 9 1926 



Sui5E0^|J 



^^ OM C 



•• at 



SVENSK .lORDAGANDERATT 



AF 



ADOLF Å^STRÖM 

JURIS O. FILOS. KAND. 



STOCKHOLM 1897 

P. A. NOBSTEDT & SÖNER 
I DISTRIBUTION' 



'nnted in Swed6(t 






■^ r 



^^-29^ 



STOCKHOLM 1897 - 

KUKGL. BOKTUYOKBJUET. P. A. NORSTEDT & SÖMER 



INLEDNING. 



^Äganderätt är den i sig obegrränsade rättigheten att 

förfoga öfver en sak.*^ 

Detta är den vanliga definitionen på begreppet äganderätt. 
Härmed är alltså forklaradt, att äganderätten till sitt begrepp 
är absolut eller oinskränkt. Väl medgifver man, att inskränk- 
ningar vanligen finnas, men de anses icke vara permanenta 
eller inherenta ntan endast tillfälliga och oväsentliga. Vid deras 
bortfallande utvidgar sig åter äganderrätten till sin begrepps- 
enliga omfattning. Riktigheten af denna äganderättsbegreppets 
absoluta formulering har emellertid på senare tider starkt dra- 
gits i tvifvelsmål. Hvad en viss kategori af egendom angår 
eller jorden — lösa saker vidkomma oss icke här — hafva vi 
därför tindersökt, huruvida ofvan berörda absoluta äganderätts- 
begrepp i verkligheten står i öfverensstämmelse med den sven- 
ska rättsutvecklingen. För att härvid icke nödgas göra halt 
inför ett blott rättshistoriskt eller positivt rättsligt resultat 
utan ledda af önskan att härjämte åstadkomma en allmän- 
giltig foimulering af jordäganderättens begrepp hafva vi tagit 
jordäganderättens första uppkomst till utgångspunkt för vår 
undersökning. 

Den absoluta äganderätten, sådan den för närvarande all- 
männeligen omfattas af de s. k. kulturfolken, har, såsom bekant, 
sin rot i det gamla Roms rättssystem, och har jämväl därifrån 
erhållit sin teoretiska förklaring. Den första originära förvärfs- 



^ Hj. L. Hammabskjöld : Om grufregal och grufegendom i allmänbet 
s. 1 och J. Ask: Föreläsningar i svensk sakrätt. s. 16. 

A ström, Svensk jordåganderätt. 1 



granden eller, såsom vi med svensk terminologi skulle säga, 
det ursprungligaste laga fånget till all privat äganderätt förklaras 
nämligen bestå uti en occupatio af en res nullius.^ 

Då detta laga fång utan tvifvel ger en logiskt riktig för- 
klaringsgrund till den absoluta äganderätts-teorien, hafva vi 
alltså just anknutit våra undersökningar till förekomsten eller 
icke förekomsten uti vår rätt af en occupatio af en res nuUius 
såsom ursprungligt laga fång till jord. Grundar sig alltså den 
privata jordäganderätten på en occupatio af en res nullius, ur 
definitionen på den absoluta jordäganderätten riktig; i annat 
fall oriktig. 

Såsom af vår framställning skall framgå, är förklarings- 
grunden till det absoluta jordäganderättsbegreppet icke med 
verkligheten öfverensstämmande. Grundvalen för den privata 
jordegendomen har aldrig varit och är icke heller en res nullius 
utan en res communis, och den ursprungligaste förvärfsgrunden 
har icke varit eller är en occupatio utan, hvad kultiverad jord 
angår, en specifikation och, hvad däremot okultiverad jord an- 
går, en statens förläning. Men häraf följer åter, såsom närmare 
skall utvecklas, att den privata jordäganderätten hvarken varit 
eller är eller, rent teoretiskt sedt, någonsin kan vara oinskränkt 
eller absolut utan varit, är och måste vara i sig själf inskränkt 
och relativ. 

KAP. I. 
Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia. 

AUdenstund hvarje stats egendomsordning står i ett mycket 
nära samband med samma stats allmänna byggnad, är det 
nödigt att här gifva en öfversiktlig framställning såväl af de 
statsformer, som föregått den nuvarande riksenheten, som ock 
den utvecklingsprocess, hvaraf samma riksenhet är en slut- 
produkt. 

De statsformer, som utgjort materialet för den nuvarande 
svenska riksbyggnaden, hafva varit antingen enkla: ätter, härad, 

* Botin: Beskrifning om svenska hemman och jordagods, I, s. 15. 
Bergfalk: Om svenska jordens beskattning, s. 1 if. 
Hammarskjöld: a. a., s. 7. 

Nyström: Beskrifning om svenska hemman, s. 35. 
Liljenstrand: De nordiska byggningabalkarne, s. 82. 



folkland och land, eller sammansatta: förbund af ätter samt 
förbund af härad, folkland och land. 

Ätten är den iiräldsta svenska staten. Begreppet ätt bör 
noga skiljas från begreppen släkt och familj. 

Släkt är en på gemensamhet i fysisk uppkomst grundad 
privaträttslig och naturlig samhällsförening. Dess inneboende 
princip är blodsförvantskap genom man och kvinna. Hvarje 
människa ingår omedelbart genom tödelsen uti släktförbindelser. 
Och då hvarje människa tillhör både sin faders och sin moders 
släkt, kan släkten ej vara sluten i förhållande till andra sam- 
hällen af samma art.^ 

Ätten däremot var ett offentligt rättsligt samhälle en stat i 
smått. Dess inneboende princip var icke blodsförvantskap 
utan rättsgemenskap. Och då ingen samtidigt kunde tillhöra 
flera ätter, var ätten sluten i förhållande till andra ätter. 

Familj och ätt stodo deremot i förhållande till hvarandra 
såsom en del till det hela.^ 

På våra landskapslagars tid var ätten såsom stat en saga 
blott. I allmänhet tala lagarna endast om släkter, ehuru de 
göra en bestämd skillnad på fäderne- och möderne-släkten. En- 
ligt båda Götalagarna samt Skåne- och Gotlandslagen torde 
dock ätten ännu hafva varit en privaträttslig korporation. Sär- 
skildt upplysande är i detta fall Gotlandslagens bestämmelser. 
Vid denna lags tillkomst voro naturligtvis alla gotländska män 
i någon släktskapsförbindelse, men icke alla voro i ätt. ^ Att- 
gemenskap däremot berodde på om man var upptagen i »ätte- 
männens skråif eller icke. ^ För visst fall kunde också ätteman 
uteslutas ur ättgemenskapen. ^ 

Den forntida ätten — den första staten — bestod icke 
omedelbart af individer utan af patniarkala familjer, hvar och en 
under sin husfader (paterfamilias) eller konung.^ Hvarje sådan 
familj kunde upplösas uti ett större eller mindre antal individu- 
ella familjer, hvarjämte tillkom en för hela familjen gemen- 



^ Nordling: Föreläsningar öfver Ärfda Balken, s. 24 — 25. 

^ Jmf. Winboth: Om arfvingarnes ansvarighet för arflätarens förbin- 
delser, s. 28—35; WiNROTH: ÄktenskapsMndrcn, &. 30 ff.; 

Nordström: Svenska statsförfattningens historia, II. s. 8—12. 

3 G. L. I: 28 § 4. 

* G. L. I: 20, 14. 

^ G. L. I: 20, 13. 

® Konung betyder enligt somliga fader. Se Odhner: Lärobok i Sve- 
riges, Norges och Danmarks historia s. 8 not. 



sam skara af trälar och träliniior. Sådana individuella familjer 
voro först och främst husfaderns egen familj, vidare hans bröders, 
hans farbröders, hans söners, hans magars, hans brorssöners 
o. s. v. familjer. 1 Hvarje individuell familj utgjordes af man 
jämte en eller flera hustrur samt barn.^ 

Hela den patriarkala familjen utgjorde en enda produktiv- 
och konsumtiv-hushållning.^ Ingen familjemedlem kunde därför 
hafva särskild egendom. De enskildes såväl tbrmögenhetsför- 
värf som förmögenhetsförlust drabbade familjen.* 

Styrelsen öfver familjen utöfvades af husfadern medels hans 
s. k. mundium.^ På grund häraf ägde han faders- och husbonde- 

* Till stöd för tillvaron af den s. k. patriarkala familjen inom svensk 
rätt mä anföras * ^ 

G. L. I: 20 pr. o. § 1; 28: § 5 sista punkten och § (> de 2 sista 
punkterna jämte 4j§ 7 och 8; Sk. L. I: 5; V. G. L. I. J. B. 15 § 1 sista 
p.; II. Fom. B. 34; II. Add. 3 § 2; Arv. B. 28; V: Sithia flerre msen a 
eno bole oc skildhe ath om maal oc msethe göre hwar therra sina lagha 
gingärdh then heelt som heelt agher oc then hälft som hälft agher ara 
the samman om ask oc disk göre alla ena gingärdh. ö. G. L. Vins. B. 
10 o. Dr. B. V; K. K. L. L. Kon. B. 15; U. L. A. B. 11 § 2; V. M. L. II. 
Ä. B. 10 § 3; m. fl. st. 

Att den stora familjen existerat ännu pä IbÖO-ialet kan man se af 
följande anteckningar i kronoräkenskaper: »Efiter mantalet och kallas boge- 
skatt, szå ath hwar bonde szom skogzbrwckningh haffwer utgiör ärlii^eu 
\ 2 öre. Fram delis haffver söwn, broder eller magh meth szegh uti szmn 
gårdh, szom skogen brwka kan, tha giffs för hvarthera V« öre årligen» 
(Norrl. H. 1543: 2) och >Itthem giöres bogeskatthen vth eflFther mantaleth, 
szå atth hvar och een bonde theslikest theres söner och mager, szom i 
brödt er medth bondanom, hulke wone (vuxne) mend ere och szå starck 
atth xhan förmää arbörste spenne» (Norrl. H. 1546: 5) cit. af Thulin: Om 
mantalet s. 91. not. Härpå syftar utan tvifvel Gustaf Vasa, då han i Flak. 
d. 19 april 1555 klagar, >at Fyre, Sex, Otte eller flere och under tiden en 
hel Slecht wele alla tränge sig in på ett hemman och ingen wil lathe löse 
sig uth utan mene att the ingenstädes sig så väl behielpe kunne som ther 
the äre uppfödde.» 

Jmf. ock Nordling: Föreläsningar Öfver Årfda Balken s. 328—331: 
Olivecrona: Om makars Giftorätt i do. s. 199; Nordström a. a. II. s. 45. 

Winroth: Arfis ansv. s. 28—32. 

Winroth: Äktenskaps ingående s. 20 — 21; Winroth: Äktenskaps- 
hindren s. 13 och 32. 

Ä andra sidan bestrider Kreuger: Det aryska elementet s. 74 att 
den patriarkala familjen funnits i Sverige. 

^ Månggifte förekom. Adalkona var högtidligt äktad hustru. Frilla 
formlöst äktad. Se Nordström a. a. II s. 65 n. >^ldre Gulatingslov» k. 25 
(Keyser och Munch) innehåller förbud för man att hafva mer än en hustru. 
Olika böter, om han tager två hustrur eller en hustru och en frilia. I 
Sverige hade under medeltiden t. o. m. präster konkubiner »publice» (D. S. 
449 o. 464) Jmf. ock Botin: Sv. Folkets hist. I s. 26 och ROhs: Svea Rikes 
hist. I § 16. . 

^ De saäes vara >8aman om disk och duk». Härpå syftar jämväl ut- 
trycket »supnautar» — sjud sällskap — i Gotlands hist. 

* V. G. L. II ÄB 28; III: 83; Sk. L. I: 15—17; G. L. I: 28 § 6 in fine, 
§ 7; Ö. G. L. Dr. B. 5 pr. Nordstöm a. a. II s. 79. 

* Winroth: Äktenskapshindren s. 35. 



välde, målsmannadöme, giftomannaskap och förmynderskap öfver 
alla till familjen hörande äldre och yngre medlemmar, öfver 
såväl frie som trälar. Att bryta den patriarkala familjen genom 
skifte var ursprungligen förbjudet. ^ Emancipation af enskilda 
medlemmar kunde däremot ske med husfaderns medgifvande. 
Därvid berodde det dock på husfadern, huru mycket gods den, 
som sålunda utflyttade, finge medföra såsom grundstomme för 
eget bo. ^ 

Att den forntida ätten icke var en utvidgad familj utan ett 
antal familjer bestyrkes dels däraf, att det i Gotlandslagen ofta 
förekommande uttrycket »allir lyjjir» såsom beteckning för hela 
folket är en pluralform for »lyd», som på norska betyder fa- 
milj, ' dels ock däraf, att den danske historieskrifvaren Saxo 
betecknar ättsamhällena på Jutland med ^familiis propinqvitatis 
serie cohserentibus.» 

Hvarje samhälle genomkorsas dels af sociala dels af in- 
dividuella krafter. De förra verka för samhällets, de senare för 
individens existens. 

Uti ättstaten representerades de individuella krafterna endast 
af de patriarkala familjernas ställföreträdare — husfäderna. 
Endast de voro »sui juris». Alla andra voro mer eller mindre 
rättslösa. 

De sociala krafterna däremot representerades af religion, 
agnatish skyldskap samt gemensam borgerlig och politisk rätt. 

Viktigast af dem är religionen. Liksom Fustbl de Coulan- 
GBS* för de antika folkens del, har Benjamin Kidd^ för de 
moderna starkt betonat den »suprarationella» faktorns betydelse 
fbr ett samhälles organisation och lif. 

Likasom andra folk i sin barndomsperiod hafva våra för- 
fäder ursprungligen icke haft någon annan religion än tron på 
och dyrkan af fädernas andar. Grunddragen i denna troslära 
äro, att den dödes ande allt framgent i förening med kroppen 
dväljes i sina efterkommandes omedelbara närhet, att han fort- 
farande för en med jordelifvet likartad tillvaro, samt att han 
beskyddar sina efterkommande för allt ondt eller bringar öfver 



1 Jraf. G. L. I: 28 § 8. 

* Jmf. G. L. I: 28 § 8; Sk. L. I: 16: Ö. G. L, Dr. B. 5 pr 
^ ScHLYTERs Gloss. vid G. L. 

* »Staten i forntiden.» 

^ »Den sociala utyeckl ingen.» 



6 

dem skada och fördärf, allt efter som de fullgöra eller underlåta 
de oflFer, som äro genom rätt eller sed fastställda. Bevisen för 
tillvaron af en sådan religion hos våra förfäder äro att söka uti 
de gamle isländska sagorna samt i våra rättsfornlämningar och 
traditionella folksedvänjor. ^ Sagorna innehålla flera berättelser 
om personer, som efter sin död blifvit dyrkade som gudar. Ja, 
t. o. m. så sent som i det tolfte århundradet synes denna tro 
hafva fortlefvat. I ett bref, till Karl Sverkersson år 1161 säger 
sig påfven Alexander III hafva hört omtalas ett i Norden gängse 
bruk att tillbedja aflidna personer »såsom hedningarne för sed 
hafva». 2 

Såsom inneslutna i grafvar kallades de aflidnes andar »alfar», 
hvaraf svartalfar och Ijusalfar. 

Så länge tron på fädernas andar fortlefde med oförminskad 
kraft, hafva de döde jordats obrända. De sattes sålunda i hög 
med vapen, smycken, fartyg, hästar m. m. och försågos tidtals 
med mat och dryck. Graflfälten voro de lefvandes tempel och 
offerplatser. 

Långt fram i tiden, sedan tron på fädernas andar efterföljts 
af åsaläran, ja t. o. m. af kristendomen, synes det hafva varit 
allmänt bruk att fira s. k. minne af sina förfäder. ^ 

Tron på fädernas andar var en religion för ätt och familj. 
Hvarje husfader ålåg såsom en helig plikt att besörja offren och 
griftemåltiderna efter de döda förfäderna. Men enär hvarje ätt 
ursprungligen härstammade från en moderfamilj, från hvilken 
alla de öfriga familjerna så småningom direkt eller indirekt af- 
söndrat sig, hade husfadern i ättens moderfamilj att offra till 
den längsta serien af förfäder. De från moderfamiljen afsön- 
drade familjerna hade kortare serier af forfäder i förhållande 
till tiden för hvarderas uppkomst. Moderfamiljen hade således 
att förrätta det högsta offret eller hela ättens offer, medan de 
särskilda underordnade familjerna blott hade sina egna offer. 
Däraf skillnaden mellan »större» och »mindre» offer. ^ 



^ Kreugeb a. a. kap. III. 
H. H. Hildebrand: »Folkens tro om sina döda», s. 125 ff. 
Ynglingasagan. Jmf. ock G. L. I kap. 4 och '24 samt Gotlands 
Historia l:sta stycket in fine. 
2 D. S. 41. 

^ Håkon den godes saga. G. L. I: 24 pr. Jmf. ock »Skraa for S.t 
Olafsgildet i OnarheiiD» och »Skraa for et Olafsgilde i Gulathingslagen». 
* Gotl. Hist. lista st. in fine. 



I sin ursprungliga gestalt torde denna våra fäders äldsta 
religion hafva upphört så tidigt som senare delen af den s. k. 
bronsåldern, eller omkring 500 år f. Kristus. Vid denna tid 
upphörde nämligen bruket att begrafva de döde obrända. ^ 

Den andra sociala kraften uti ättstaten var den agnatisJca 
slcyldskapen. Ättens sammanhållande naturliga band var icke 
blodsförvantskap öfver hufvud, utan endast hlodsförvantshap 
genom män. Under ättstatens glansperiod tog sig denna skyld- 
skap uttryck endast uti arfsrätten. Genom arfsreglerna be- 
stämdes nämligen ordningen de särskilda ättemedlemmarne emel- 
lan ff)r tillträdet till mundium^ d. v. s. husbondeväldet öfver de 
patriarJcala familjerna. 

Att rätten till en i husbondeväldet ingående befogenhet eller 
giftomannaskapet berott af arfsordningen, utsäges också stun- 
dom i rättsböckerna. ^ Arfsordningen har emellertid på våra 
landskapslagars tid undergått så stora förändringar, att man 
med ledning af dessa lagar ej kan med säkerhet sluta till be- 
skaffenheten af den ursprungliga arfsordningen. Väl kan man 
se, att kvinna ursprungligen varit utesluten från arf, liksom ock, 
att så få som möjligt kallats till arfvet. ^ Men detta är också 
nästan allt. På annan väg gifves dock möjlighet att leta sig 
fram. Under tidernas lopp har det ursprungliga mundium eller 
husbondeväldet upplösts uti särskilda delrättigheter, såsom rätt 
till giftomannaskap och förmynderskap. Då rätten att utöfva 
nämnda befogenheter — och detta gäller först och främst om 
giftomannaskapet — icke varit underkastad samma förändringar 
som arfsrätten, kan man af dem se, hur den ursprungliga arfs- 
ordningen varit beskaffad. Af en jämförelse med den äldsta 
kända giftomannaordningen finna vi alltså, att å ena sidan 
kvinnor och de genom kvinnor besläktade, d. v s. cognater, ^ 
varit från arfsrätt uteslutna samt att å andra sidan arfsrätt en- 
dast tillJcommit män och de genom män besläktade, d. v. s. 
agnater. ^ I öfrigt var närheten i led det bestämmande, och 
gingo ascendenter framför collateraler. I sista hand har primo- 
genitur bestämt försteget emellan lika berättigade. ^ 



^ MoNTELius :„ Sveriges Historia I s. 167. 

* Winroth: Äktenskapshindren s. 68 o. not 3. 

* Nobdling: a. a. s. 39. 

* Nordling: a. a. s. 37. 

^ Winroth: Äkteoskapshindren s. 69. 
® Winroth: loc. cit. 



8 

Att förstfödslorätten i sista hand fällt utslaget i den forn- 
svenska arfsordningen behöfver kanske något ytterligare be- 
styrkas. Såsom ett minne häraf kvarstår i 6. L. stadgandet 
om skyldighet för den äldste brodern att i visst fall förestå det 
gemensamma boet^ liksom ock rätt, enligt O. 6. L., för den 
äldste af bröderna i oskift bo att å boets vägnar sluta giltiga 
aftal. 2 Såsom orsak till vikingatågen hafva vidare norman- 
diska författare uppgifvit, att hustaderna i de nordiska landen 
haft för sedvana att af fruktan för öfverbefolkning drifva bort 
sina unga söner från hemmet oeh låta en son ärfva fäderne- 
jorden.^ Slutligen omtalar Snorre, med hvilka ceremonier »d^n, 
som skulle mottaga arfvet» efter konungar eller jarlar, satte sig 
i besittning af detsamma. ^ 

I enlighet med grunderna för ofvau beskrifna arisordning 
tillträddes mundium öfver en patriarkalisk familj, vare sig den 
berättigade befann sig inom eller utom samma familj. Häraf 
inses, att ätten var nära nog helt och hållet förenad genom den 
agnatiska skyldskapens band, beroende på den förut omtalade 
nybildningen af familjer. Vi erinra ånyo om Saxos beskrifning 
af ätterna på Jutland såsom i^familiis propinqvitatis serie cohce- 
rentibus,» 

Religionen, bestående af tron på förfädernas andar, jämte 
det agnatiska skyldskapsförhållandet stodo tydligen i det inner- 
ligaste samband med hvarandra. Ingendera var dock en rent 
naturlig faktor. Bådadera behöfde stöd af den tredje sociala 
sammanbindande faktorn, en enhetlig rättsordning. Dennas 
betydelse såsom grundläggande moment för ättstaten inses lättast, 
om man betänker, att ättstaten jämväl omfattade andra personer 
än sådana, som voro med densamma förbundna genom agnatio. 
Hit äro först och främst att räkna kvinnor, som inkommit i ätten 
från andra ätter. Mundium öfver dem förvärfvades genom köp.^ 
Men härjämte fanns en hel klass af frigifna trälar med sina 
familjer, som genom s. k. ättledning upptagits såsom själf- 
ständiga medlemmar af ätten. Deras samband med ätten var 

1 1: 20 pr. 

* Vins. B. 10. 

* I. Steenstrtjp: Indledning i Normannertiden s. 207, cit. af Monte- 
Lius: a. a. s. 265. 

På Bornholm ärfver yngste brodern ännu i dag hela gården. — J. H. 
Detjntzeb: »Den danske Arveret» s. 19. 

* Yngl. sag. k. 40.. 

^ Winroth: Äktenskaps ingående s. 19. 



9 

helt och hållet rättsligt. Genom deras intagande i ätten skapa- 
des en fingerad agnatio emellan ättledaren och den ättledde. 
Attledningen skedde å tinget. Den, som skulle ättledas, måste 
först visa, att han var fri, hvarefter ättledaren upptog honom i 
ätt med sig. Om sedermera den ättledde afled utan vissa när- 
mare arfvingar, tog ättledaren arfvet efter honom på grund af 
det fingerade agnatförhållandet. ^ 

Konung för hela ätten var tydligen moderfamiljens hus- 
bonde. Han repfesenterade ättens stamfader och förrättade sedan 
såsom husfader offren till denne. Men då moderfamiljen var 
ursprunget till ättens öfriga familjer, var han ställföreträdare 
icke allenast t(5r den af honom omedelbart behärskade moder- 
familjen utan medelbart jämväl för alla de öfriga. Såsom re- 
presentant för hela ätten ålåg honom därför att förrätta det 
»högsta oflfret», och därpå grundades åter hans konungamakt. 

Ätten var närmast en kyrkostat; och med af förfäderna 
förlänad makt var ättkonungen på en gång öfverstepräst, domare, 
anförare i krig samt högste styresman. De särskilda ättstaterna 
buro därför namn efter sina stamfader och konungar. Många 
af våra nuvarande härads namn häntyda på deras uppkomst af 
ätter. Sålunda finnas i Öster- och Västergötland åtskilliga härad, 
hvars namn sluta på -kind, såsom Ostkind, Frökind m. m. Då 
nu kind är en wgaauual germansk beteckning för ätt, ^ be- 
tyder t. ex. Fi-ökind Frös ätt. Attstaten var ett personligt sam- 
hälle, d. v. s. var icke bundet vid ett visst territorium. Det 
lämpade sig sålunda lika väl för ett kringflyttande folk som för 
ett bofast. Många häradsnamn antyda ock sammanhanget med 
förutvarande personliga samhällen. Så t. ex. Sämingarnes i 
Uppland, Mymingarnes i Östergötland, Gythingarnes i Skåne. 
Likasom Ynglingarne erhållit namn af Yngve, Döglingarne af 
Dug, 3 bära jämväl ofvan berörda ätter namn af sina stam- 
fader. Till sist må anföras, att Plinius, som dog år 79 e. 
Kristus, berättat, att den mest bekanta delen af Skandinavien 
beboddes af ett folk, som vore indeladt i 500 »pagi»;^ samt att 
Tacitus omtalar, att i svearnes land funnos nobiles (husfäderna), 
ingenui (friborna familjemedlemmar), libertini (frigifna och ätt- 

1 V. G. L. I Ä.B. 23; II Ä.B. 32; Ö. G. L. Ä.B. 20; Sk. L. I: 123. 

* Se t. ex. Fritznebs ordbok jämte Tengberg: »Om den äldsta terri- 
toriella indelningen i Sverige» s. 21. 

3 Se Yngl. saff. k. 20 o. 24. 

* »Svenska folkets öden» af C. A. Agardh, Carlstad 1857, s. 62. 



10 

ledda trälar) samt servi (trälar), hvarjämte folket, enligt hans 
uppgift, själfvilligt regerades af en enda.^ 

Attstaten är grundstenen i den svenska riksbyggnaden. 
Häraf uppkonimo nya samhällsbildningar. I den mån befolkningen 
tillväxte bildades nya familjer och nya ätter. Hvarje ny ätt 
blef dock endast delvis en själfständig statsenhet. Gemensam- 
heten i ursprung, stamfäder och religion utgjorde nämligen ett 
band, som förenade de nya ätterna med de gamla. Häraf upp- 
konimo ättförbund, som till en början voro själfständiga i allt 
annat utom kulten af de gemensamma stamfäderna. Hvarje 
ättlbrbund hade därför gemensamma offer och gemensam guda- 
dyrkan. Den som var pliktig att förrätta hela ättförbundets 
oflfer var naturligen moderättens konung. Han var närmaste 
ställföreträdare för de gemensamma gudarne. ^ 

Häraf förklaras Snorres berättelse om Odens första bosätt- 
ning vid Mälaren. Den skara, som Oden medförde på sin van- 
dring, kallas hans >;afkomma». Därigenom betecknas, att det 
var en stam af besläktadt folk samt att Oden, deras höfding, 
var representant för den gemensamme stamfadern. Men vidare 
säges det, att Oden fördelade landet emellan sina fem »hof- 
godar». Då nu på Island, hvars förhållanden Snorre närmast 
haft för ögonen, en »hofgode» var höfding öfver ett »godord», 
d. v. s. så mycket land och folk, som hörde under ett tempel 
och en domstol, torde häraf framgå, att svearnes första stam 
utgjort ett ättförhund af fem ätter. 

Från denna kärna bildades sedermera alltjämt nya ätter 
och ättförbund i Uppland, Västmanland, Dalarne, Södermanland, 
Gestrikland, Närike och Värmland. Den ya samhällena voro 
fortfarande själfständiga i allt annat utom i dyrkan af de 
gemensamma gudarne. 

Religionen var ett för hela stammen gemensamt förenings- 
band. Men i samma mån som ätterna utbildats till ättförbund 
och stam, undergick också religionen förändring. Stamfadern 
för den första ätten dyrkades först endast af denna ätt, seder- 
mera af ättförbundet och slutligen af hela stammen. Men i 



' Agardh: a. a., s. 64. 

2 Om Vartofta härads större betydelse ån öfrlga härad i Västergöt- 
land förmäler Gustaf I, då han i Br. d. 1 aug. 1540 råder Gustaf Olsson 
att begynna skattläggningen 1 Vartofta h:d, >effter thet ath menige landet 
pleger mest haffua skotz mål til them, så kunde thet tess bättre och rin- 
gare wara ath handla ther om i the andre små herrade i then landzenden». 



11 

samma mån som trossamfunden ökades i omfattning, ökades 
ock afttåndet mellan den lefvande generationen och de första 
stamfäderna. Sambandet mellan den aflidnes ande och hans 
forna jordiska tillvaro blef försvagadt. Människorna föreställde 
sig stamfäderna såsom personifikationer af den eller de egen- 
skaper, för hvilka de här i lifvet särskildt utmärkt sig, t. ex. 
vishet för Oden, blidhet för Balder och mannastyrka for Tor, 
och då de i vissa naturföreteelser sågo symboler af samma egen- 
skaper gjorde de sina gudar tillika till symboler för naturkraf- 
terna. Människoanden höjde sig härmed från materien, och 
sökte ursprunget för sin tillvaro i en högre värld. Tron på 
fädernas andar fick en öfverbyggnad och ett naturligt utveck- 
lingsskede i åsaläran. Den fornnordiska mytologien bildades. 
Ofveigudarne förflyttades från graffälten till Asgård och Vana- 
hem; de lägre gudarne — alfarne — till Alf hem och Svartalfa- 
hem. Den dödes ande ansågs ej längre innebo i kroppen. Och 
för att så mycket skarpare utmärka detta såsom en motsats till 
den förra religionen infördes bruket att bränna de döde. Stam- 
gudarne, ehuru under förändrad gestalt, kommo dock allt fram- 
gent att dyrkas af moderätten och det första ättförbundet. 
Därför erhöll biotet i Uppsala anseende såsom sveastammens 
hufvudblot. Uppsala blef hela stammens religiösa medelpunkt. 
Dit skulle alla svear vallfärda. ^ Till dess tempel skulle hvarje 
person betala skatt, och af tempelgodsen uppkom det s. k. Upp- 
sala öd. 

1 egenskap af hela stammens påfvar eller öfverstepräster 
erhöllo ock Uppsalakonungarne ett högre anseende än andra 
ättkonungar. ^ 

Ätter och ättförbund utgjorde den första serien af svenska 
statsformer. Skarpt skilja de sig från alla senare därigenom, 
att de voro personliga samhällen. Alla efterföljande statsformer 
voro däremot lokala. 

De personliga samhällena öfverensstämde med ett nomad- 
folks vanor, vare sig detta folk ägnade sig åt boskapsskötsel 
eller svedjebruk. I den mån hufvudnäringen blef ett stadgadt 
åkerbruk, förvandlades ätter och ättförbund till lokala sam- 
hällen. Af de förra bildades härad eller hundari; af de senare 
land eller folMand. 

^ Olof d. hel. saga, k. 76. 

2 Yngl.-sag., k. 40. 



12 

Dessa utgjorde alltså den audra serien af svenska stats- 
former. Det gemensamma för dem alla var, att de anknöto sig 
till mer eller mindre bestämda territorier. Att härad var ett 
lokalt samhälle inses af själfva namnet. Första betydelsen af 
ordet härad är af »odlad trakt» eller »bygd». ^ Härom påminna 
de ännu förekommande på »härad» slutande socken- och hya- 
namn såväl i Svealand som Götaland och Skåne. ^ Sedermera 
kom härad att betyda en af hären eller ätten uppodlad trakt. * 
Ofvergången från personligt till lokalt samhälle skedde som 
sagdt sålunda, att en själfständig ätt i regel öfvergick till ett 
själfständigt härad eller hundari; ett ättförbund däremot till ett 
folkland eller land. Af Njudungarnes, Blekingarnes, Dalkar- 
larnes ätter t. ex. blefvo Njudungarnes, Blekingarnes, Dalkar- 
larnes härad eller hundari. Njudung, som sedermera delats uti 
ett östra och ett västra härad, förutsätter nämligen en tidigare 
enhet Njudungarnes härad, och Njudungarne var beteckningen 
på det förutvarande personliga samhället eller ätten. På samma 
sätt med Blekinge, som delats uti ett östra, ett mellersta och ett 
västra härad. Och »Dala hundari» var ännu en i medeltiden 
gängse beteckning på landskapet Dalarne. ^ Af västgötarnes 
ättförbund, bestående af Skåningarnes, Kulingarnes m. fl. ätter 
bildades landet Västergötland. Att ofvergången skett sålunda 
och icke t. ex. på det sätt, att hvarje ätt först bildat ett härad 
och att af flera härad sedermera genom sammanslagning bildats 
ett land, kan man se af flera omständigheter. Hela landet 
framträder såsom begränsad enhet före de särskilda häraden. 
Landsallmänningen är ett tidigare begrepp än häradsallmän- 
ningarna. Begreppet »aldra göta» betecknar en samtliga lands- 
män omfattande enhet. På samma sätt hafva östgötarnes och 
virdarnes ättförbund förvandlats till motsvarande land, samt af 



^ H. O. HiLDEBEANDS öfvcrs. af Konungaboken, s. 7, not. 3. 

^ Tengberg: a. a., s. 21. 

Styppe: Skand. under unionstiden, s. 2. 

Tengbebg har funnit socken- och byanamn på härad inom Svealand. 
Men i Götaland förekomma åtminstone två sockennamn — Amnchärad och 
Upphärad i Västergötland — samt ett byanamn — Trulshårad i Skåne. 

^ Lagbebbing: Svea Rikes Hist. I, s. 383 förklarar häradet bestå af 
100 »byar eller hus». KreCgee, a. a., s. 24, not., Tengbebg, a. a., s. 20, 
NoEDSTEöM, a. a. I, s. 12 — 13 såga däremot, att häradet bestod af ett obe- 
stämdt antal eller en hop af fria män. 

Det är tydligen beteckningen hundari, som föresväfvat bemälde för- 
fattare. 

* Styffe: a. a., s. 258. 



13 

de tio, åtta och fyra ätternas förbund blifvit folklanden Tiunda- 
land, Attundaland och Fjärdbundraland. 

Vid tiden före vikingatågen och de händelser, som anknyta 
sig till Ingiald Illrådes namn, voro de särskilda lokala samhäl- 
lena, såväl härad som folkland och land, själfständiga stater 
under egna konungar. ^ 

Med Ingiald börjar emellertid den tredje epoken i den 
svenska riksbyggnadens historia — den svenska förbundsstaten. 

Redan före Ingialds tid voro Uppsalakonungarne öfverste- 
präster för hela sveastammen. Härjämte voro de andliga och 
världsliga härskare öfver Tiundaland. De förändringar, som 
genom Ingiald åvägabragtes, inneburo ett utvidgande af den 
andliga makten till ett jämväl världsligt herravälde öfver hela 
stammen. För den skull dödade han eller fördreföfriga härads- 
och folklandskonungar. En ny statsbildning uppkom — för- 
bundsstaten. Efter hand utvidgades Sveaväldet jemväl till Göta- 
land. Grunden lades till det numera s. k. gamla Sverige. Den 
statsförening, som genom Uppsalakonungarne bildades, medförde 
till en början helt säkert mycket obetydliga förändringar i små- 
staternas inre lif. De förlorade sina egna konungar och måste 
i stället erkänna Uppsalakonungarnes öfverhöghet. Men detta 
torde hafva varit allt. Under lagmän och häradshöfdingar bibe- 
höllo de sina egna lagar och rättssedvänjor, egen lagskipning, 
förvaltning och representation, sin egen kult och gudadyrkan. 
Uppsalakonungarne fingo icke ens komma inom småstaternas 
gränser utan »grud och gisslan». Hvarje ny konung måste, då 
han red sin eriksgata, af hvarje stat mottaga bekräftelse på sin 
värdighet. 

Emellertid utslocknade Uppsalakonungarnes gamla ätt. Sam- 
tidigt utdog äfven den gamla religionen. De tu voro ju oskilj- 
aktigt förenade. En religiös revolution såg dagen. Kristen- 
domen började sitt segertåg. Men i dess födslovånda remnade 
Sveaväldet för en tid i sär. De förra själfständiga landen blefvo 
åter delvis själfständiga. De gamla härads- och landskonun- 
garnes släkter sökte ånyo sätta sig i besittning af konunga- 
makten. Hela medeltidens första skede är en enda stor strid 
emellan olika konungasläkter, stammar och land. Hufvudstri- 
den tycktes stå emellan Öster- och Västergötland samt Uppland. 



* Yngl.-sag., k. 40. 



14 

Detta är de Stenkilska, Sverkerska och Erikska konungärnes 
8. k. regering. 

Efter hand stadgade sig dock förhållandena. Förbundsstaten 
icke allenast sammanhölls utan utvecklades. Regenter sådana 
som Birger Jarl, Magnus Ladulås och Torgils Knutsson främ- 
jade enhetsverket genom samfäld lagstiftning, lagskipning och 
förvaltning. 

Men konungamakten, som hittills varit bärare af riksidén, 
dukade snart under for stormansväldet. 

De andliga och världsliga stånden undertryckte den svenska 
konungamakten och bildade unioner med Norge och Danmark. 

Dessa ståndsbildningar voro likväl viktiga förmedlings- 
länkar i förbundsstatens sammansmältningsarbete. 

Först och främst gäller detta om kyrkan och det andliga 
ståndet. Kyrkan var t. o. m. mera än ett stånd: hon var en 
stat. Arkebiskopen härskade öfver kyrkoprovinsen vida mäkti- 
gare än kouungarne öfver förbundsstaten. Kyrkan hade en 
fast ordnad administrativ indelning och omfattade alla in- 
vånare i lika grad. Kyrkan hade egen lag, egen domsrätt, 
egen förvaltning. Hon var i besittning af oerhörda jordegen- 
domar och upptog grundskatt af all jord. 

Det världsliga ståndet var däremot endast ett stånd, d. v. s. 
en privilegierad klass. Utgånget från den gamla bördsadeln, 
bosatt i alla de särskilda landskapen, omgärdadt af kungliga 
företrädesrätttigheter, och organiseradt till enhet i riksråd och 
på herredag, utgjorde detsamma en enhetlig öfverbyggnad på 
förbundsstaten. 

Hvarken kyrkan eller adeln verkade likväl direkt för riks- 
enhetens införande. Sveriges kyrka var ju blott en provins i 
den universella påfvestaten. Och de världsliga stormännen ville 
själfva vara konungar, hvar i sin landsända. Det var allmogen 
under ledning af Engelbrekt, Sturarne och slutligen Gustaf Vasa, 
som aflyftade stormännens ok, upplöste Kalmarunionen och bil- 
dade en ny stat. Ur den nästan hundraåriga fejden frambröt 
slutligen den svenska nationen och del svenska riket. 

Härmed är den tredje epoken i den svenska riksbyggna- 
dens historia fulländad. Den fjärde — riksenhetens — den i 
hvilken vi ännu lefva — tog sin begynnelse. Gränsen emellan 
de båda epokerna, den medeltida forbundsstaten och den nutida 
helstaten, är tydligen uppdragen af Gustaf Vasa. Visserligen 



15 

medhann icke ens han i sina dagar få helstaten färdigbildad. 
Men det com återstod var endast korapletteringsarbeten. 

Vid denna punkt göra vi halt. Vi hafva sökt påvisa den 
svenska samhällsbildningens gång. Utan skarpt markerade 
skiljelinier, utan tvära öfvergångar, utan yttre störande infly- 
telser har den ena serien af samhällen följt på den andra, lik- 
som vågorna i en majestätiskt framrullande flod. Vårt folk 
erbjuder kanske det mest typiska exemplet på helgjuten och 
organisk samhällsutveckling, som något folk har att påvisa. 



KAP. II. 
Om ättstatemas jopdäganderätt. 

»Odlingens hela gång inom Skandinavien är från söder mot 
norr», sade redan Geijer. Fornforskning och historia bevisa 
detta till fullo. Förekomsten af grafvar och fornsaker utvisar, 
att redan stenålderns svenskar utbredt sig från Skåne — hvaraf 
hela Skandinavien erhållit sitt namn — i öster till Blekinges 
skär och uppför floderna till Värends bygder, i väster genom 
Hallands kuststräckor till Västergötlands och Dals slättbygder 
samt Bohusläns klippor. Därifrån har sedermera en gren dragit 
in öfver Norge och uppfyllt dess dalar. ^ Under bronsåldern 
utbredde sig befolkningen öfver Småland och Östergötland, Öland 
och Gotland samt slätterna kring Mälaren och Hjälmaren. Spar- 
samma bosättningar förekomma också inom Dalarne och Norr- 
land. ^ Under järnåldern söker sig omsider odlingen väg längs 
Bottenhafvet och Kvarken.^ Redan under medeltidens tidigare 
skede finna vi odlade trakter i Västerbotten; äfven om vidlyf- 
tigare kolonisationslbretag iorekommo därstädes först under fjor- 
tonde seklet.^ 

Hufvudnäringen under stenåldern synes hafva varit fiske, 
högdjursjakt samt boskapsskötsel. Har åkerbruk förekommit, 
har det troligen varit s. k. svedjebruk.^ Stenålderns svenskar 



^ MoNTELius: a. a., s. 72 ff. 

^ MoNTELius: a. a., s. 169. 

3 Sttfpe: a. a., s. 317. 

* Styfpe: a. a., s. 317. Hels. L. K. B. 7. 

^ MoNTELius: a. a., s. 15—16. 



16 

hafva alltså varit ett nomadfolk. Samhällsformen har varit 
det personliga ättsamhället i dess renaste gestalt. Under brons- 
åldern vinner äkerbrulcet efter hand en hög utveckling. Såsom 
hufvudnäring täflar det framgångsrikt med boskapsskötseln. 
Pyteas från Massilia (omkr. 300 f. Kr.) berättar, att invå- 
narne i Tule idkade åkerbruk och uttröskade säden i lador. ^ 
Och Pomponius Mela (40 e. Kr.) skref, att Skandinavien var 
fruktbarast af alla öar i Östersjön.^ Om boskapsskötselns höga 
ståndpunkt vittnar däremot Adam från Bremen, då han påstår 
att den öfverträfiFade alla andra länders. 

Med åkerbrukets allmännare utveckling öfvergick folket 
från nomadiserande till bofast, Äfven nu bibehöll sig länge 
ättstaten såsom den enda samhällsformen. Under seklernas 
lopp öfvergick dock ätten såsom stat till en territbrial-stat. 
Afven denna utveckling gick naturligen från söder till norr. 
I de nordligare landsändarna, såsom senast odlade, spåra vi 
lättast de ursprungligara förhållandena. 

Under våra förfäders nomad-period torde man ej^ kunna 
ifrågasätta tillvaron af någon äganderätt till jord. Landet an- 
vändes för jakt, fiske, mulbete, slåtter och upphuggning af 
sveder såsom ett fritt land — en res nullius. Hvarje familj 
och ätt brakade jorden efter eget skön, där det föreföll bekvä- 
mast. En viss häfd vid brukningen af vissa jordområden kunde 
väl uppkomma, men detta endast förmedlade öfvergången till 
uppkomsten af en verklig äganderätt. 

Först under åkerhruksperioden uppkom en jordäganderätt. 
Den föranleddes närmast af fast bosättning och jordens odling. 

Inom ättstaten finna vi tvenne arter af jordäganderätt: 
publik och privat Subjekt för den förra var ättstaten; för den 
senare familjen. Objekt för den förra var okultiverad jord, för 
den senare kultiverad. Bägge tillsammans falla under be- 
greppet ätfstafens öfveräganderätt. 

Grunden för den senare var utan tvifvel en ockupation af 
en res nullius, Hvarje ättsamhälle tillägnade sig ursprung- 
ligen af det lediga landet ett visst mer eller mindre bestämdt 
jordområde — en dal, en slätt o. s. v. — i och för fast bosätt- 
ning. Härom erinra några i behåll varande odlingssagor. 



* MoNTELius: a. a., s. 2. 

* Agabdh: a. a., s. 61. 



17 

Redan förut är omtaladt, att Oden, i spetsen för fem ätter, 
tog landet vid Mälarens norra strand i besittning och fördelade 
detsamma emellan de olika ätterna. Vidare förtäljes, att Ingiald 
Illrådes son Olof nneb pat lib er honum vildi fylgja» flydde för 
svearne till Klarälfvens dal, röjde skogar, brände och odlade samt 
byggde stora härad, som de kallade Värmaland. ^ På samma 
sätt bebyggdes Jämtland och Helsingland. Den norske höf- 
dingen Ketil Jämte, son till Anund Jarl på Sparabo och i^mihill 
manfjöldi med honum^ drog öster om Kölen og byggde stora 
härad, som efter honom kallades Jämtland. Hans sonson Tor 
Helsing drog med stort följe till ödelandet öster därom. Det 
kallades Helsingland.^ 

Grunden för ättsamhällets privata jordäganderätt var åter 
specificatio af en res communis omnium; hvarom närmare 
framdeles. 

Vi skola nu söka ådagalägga tillvaron af, hvad vi här 
kallat, ättstatens öfveräganderätt till jord. 

Då ätten, såsom stat betraktad, redan vid våra rättsböckers 
tillkomst var ett minne blott, är det tydligen omöjligt att direM 
uppvisa tillvaron af berörda äganderätt. Indirekt låter det sig 
däremot göra. Såsom redan förut påpekats, existerade inom de 
bägge götalagarnas samt Gotlands- och Skånelagens rättsom- 
råden ätten i förändrad gestalt såsom en privaträttslig korpora- 
tion. Kan man nu visa, att ätten i denna betvdelse varit 
subjekt för öfveräganderätt till jord,^ torde med den allra 
största sannolikhet kunna antagas, att jämväl den forntida 
ättstaten varit subjekt för en dylik jordäganderätt. Enligt 
öfriga medeltidslagar synes ätten t. o. m. såsom korporation 
hafva upphört och upplösts uti privata och naturliga samhälls- 
föreningar: fäderne- och möderne-släkter. Och då vi jämväl, 
hvad dessa lagar beträflfar, finna rättsregler, som afse jordens 
bindande vid de olika släkterna, gifva äfven de stöd för samma 



* Yngl.-sag., k. 46. 

^ Harald Hårfagers saga, k. 20, Håkon d. godes saga, k. 14, o. Olof 
d. heliges saga, k. 147. Jmf. Bergfalk: >0m svenska jordens beskatt- 
ning>, a. 7. 

* Endast ätten såsom stat eller korporation kuiide vara rättssubjekt 
för en dylik jordäganderätt. Släkten däremot kunde icke vara > förmögen- 
hetssubjekt för egen räkning utan endast för sina medlemmars». Jmf. 
NoRDLiNG, a. a., s. 26. 

Aström, Svensk jordäganderätt. 2 



18 

antagande. Då vi sålunda i det följande tala om ätt, förstå vi 
därmed ätten såsom korporation, och då ättens ställning till 
ättjorden var enligt medeltidslagarna väsentligen densamma 
som släktens till släktjorden, kunna vi under begreppet ätt 
(såsom privaträttslig korporation) jämväl inbegripa begreppet 
släkt. 

Hela ättemännens sammanlagda jordområde, vare sig det å 
en viss tid var tillkommet genom ursprungliga eller härledda 
laga fång, var ännu under medeltidens tidigare skede af samma 
rättsliga beskaffenhet. All ättemännen tillhörig jord var ätte- 
jord eller, såsom den vanligen kallas, arfvejord. 

Någon skillnad emellan arf och aflinge hade icke ännu upp- 
kommit. ^ Denna ståndpunkt intaga såväl Gotlandslagen som 
den äldre Västmannalagen. Ingendera gör, så vidt vi kunnat 
finna, någon skillnad på arf och aflinge. Den förra lagen talar 
om »aign», den senare om »ior{)». ^ 

När sedermera ätten allt mer och mer sönderföll, uppkom 
jord af en annan rättslig kategori, den s. k. aflingejorden. Of- 
ver densamma hade ägaren fri förfoganderätt, den kunde bort- 
gifvas samt säljas utan uppbud till hvem som helst och för 
hvilket pris som helst. ^ Aflingejorden behandlades likasom 
lösören. ^ 

Aflingejorden var sådan jord, som en ätt- eller släktmed- 
lem förvärfvat frän annan ätt eller släkt, ^ Jord, som genom 
köp eller annat laga fång förvärfvats inom. samma ätt eller 
släkt, var däremot fortfarande ätt- eller släktjord. Därigenom 
hvarken förökades eller förminskades ättens eller släktens jord- 
egendom. 



^ Af annan mening Nordström a. a. II s. 129, förf. till art. >0m Arfve- 
jord> i ScHMiDTS Jur. Ark. Band VII § 4, samt Stjernhöök: >De jure Sveon. 
et Got. vet.» s. 239. 

Botin: Svenska hemman och jordegods II s. 67, anser däremot, att 
skillnaden emellan arf och aflinge icke är ursprunglig. Den isländska 
Grågås gör icke heller någon skillnad pä arf och aflinge (Olivecrona: a. a. 
s. 172 not 1). 

^ Äldre V. M. L. B. B. 10 § 1 talar visserligen om >fult fseperni oc 
ald opill», men sådan jord motsattes icke aflinge utan jord under tillfällig 
besittningsrätt. 

3 K. K. L. L. J.B. 9 § 1; M. E. L. L. Eg. B. 11; U. L. J.B. II § 4; 
V. M. L. II J.B. 2 § 3; S. M. L. J.B. 2 § 3. 

* Norska lagar säga detta uttryckligen (Nordström a. a. II s. 140} 
Sk. L. sätter >köpejord> och bolfå gentemot arfvejord. Se t. ex. I: 21^ 
23, 24. 

* Jmf. V. G. L. II J.B. 46. Se ock Stjernhöök a. a. s. 240. 



19 

Yid tvist om jord var arf eller aflinge, var presumtionen 
för den, som ville bevisa, att jorden var ätt- eller släktjord. ^ 

En alldeles säregen ställning intager Ostgötalagen. Enligt 
densamma berodde den fria dispositionen af viss jord på jor- 
dens storlek och beskaffenhet. Jord, som var mindre än en sjette- 
del af en attung »i bygdum by» eller tre markland i »humpar 
och hapar», var ägaren icke skyldig att hembjuda ättemännen. 2 

Sedan nyforvärfvad jord gått i arf, förvandlades densamma 
till ätt- eller släktjord. ^ Härigenom förändrades alltså storleken 
af ätternas eller släkternas jordområden. 

Såsom allmän regel för hela medeltidsrätten kan man där- 
för säga, att, med undantag af aflingejorden, var all annan jord 
i enskilda personers ägo ätt- eller släktjord. Denna jord bibe- 
hölls inom ätten eller släkten såsom ett fast underlag för dess 
makt och öfvergick i regel från den ena generationen till den 
andra genom arf. 

Vid arfssuccession inom samma ätt eller släkt var det tro- 
ligen nog, för att gifva jord karaktär af ätt- eller släktjord, att 
den gått i arf en gång. * Sedan emellertid kvinna erhållit 
arfsrätt, kunde jord gå i arf emellan olika ätter eller släkter. 
För att nu förebygga allt för stora förändringar uti ätternas 
eller släkternas inbördes maktställning, sökte man försvåra i 
fråga varande arfstäkt i ändamål att så vidt möjligt bibehålla 
arfvekvinnas jord vid hennes ursprungliga ätt eller släkt. Så- 
lunda fordras, att ätt- eller släktjord skall gå i arf från arfve- 
kvinna till minst tre af hennes bröstarfvingar efter hvarandra, 
tor att densamma för beständigt skall tillhöra den ätt eller 
släkt, med hvilken ifrågavarande kvinna blifvit genom äkten- 
skap förenad. Skulle däremot jorden från den första eller andra 
af hennes bröstarfvingar gå i bak- eller sidoarf, återföll jorden 
till hennes fäderneätt eller fädernesläkt. ^ Innan alltså arfve- 
kvinnas jord gått i arf på hennes bröstarfvingar tre gånger, var 
den ett dominium pendens emellan två ätter eller släkter. 



* Sk. L. I: 25. 

2 Ö. G. L, Egii. S. 3 § 2. 

' Jämt'. Ö. G. L. Egn. S. G; V. G. L. I J.B. 3 § 4. 

* Nordström: a. a. II s. 141. 
Olivecrona: a. a. s. 218. 

* G. L. I: 20 § 2; S. M. L. Ä.B. 2 § 1; Jraf Schmidts Jur. Ark. VII 
s. 178 not 1. Nyere Landsloven (Odelslösningsbolk k. 2) o. äldre Gulatings- 
loven k. 275 (Keyser och Munch). 



20 

Till stöd för antagandet af en ättens öfveräganderfitt till 
jord vilja vi anföra dels de rättsregler, som företrädesvis afse 
jordens bibehållande inom ätten, dels ock dem, som visa ättmed- 
lemmarnes eventuella rätt till ättjorden. 

Till den förra gruppen hänföra vi såväl dera, som inne- 
hålla förbud för ättemän att föryttra jord till utanmän, som ock 
dem, som ådagalägga, att ättjord icke kunde frångå ätten genom 
medlemmarnes edsöresbrott. Till den senare gruppen åter hän- 
föra vi de rättssatser, som reglera ättmedlemmarnes afhändelser 
af ättjord. 

Hos de flesta af de gamla folken var det förbjudet att till 
främmande föryttra ättjorden. ^ Samma var ock ursprungligen 
förhållandet hos våra förfäder. Hufvudregeln angående före- 
trädesrätten till köp af jord lyder i Gotlandslagen sålunda: »{>a 
en ai vinna scyldir menn caupt aign af J^aim sum selia |^iarf, 
|)a caupin qvislar menn. efja etar menn. — — En aign caupis 
aldri vtan etar», ^ Till och med till ättemän var det förbjudet 
att sälja all sin jord. 

Såsom straffpåföljd vid de s. k. edsöresbrotten stadgades 
fredlöshet och förlust af all egendom. ^ Härvid är att anmärka 
det i hög grad betecknande sakförhållandet, att jord icke in- 
begreps under den förverkade egendomen. »Hvar äger sin sak 
ensam bota och ej annans lott förverka», heter det, och jorden 
ingick icke i den brottsliges lott utan tillhörde ätten. Riktig- 
heten häraf bestyrkes af alla rättsböckerna. Samtliga svea- 
lagarna, Östgötalagen, additamentet till den yngre Västgötalagen 
samt båda landslagarna innehålla fullt tydliga bestämmelser 
härom. ^ Det säges, att de som brutit edsöret, hafva förverkat 
»\>y [jör agha vtan jordagotz» eller ock »allu ^y sum pe aghu 
ouan a iorpinne.» Härjämte gifvas regler för boskiftet. Tionde 
och afrad, inlagsfä och bolagsfä uttagas först, sedan »taki hvar 
|)ere sin lut af, sum han a i bono», och den återstående förbrutna 
delen — »jjera lösa gotz», som det till yttermera visso heter i 

1 ScHMiDTS Jur. Ark. VII s. 170—172; Kruger: a. a. s. 101; Nord- 
ström: a. a. II s. 130 ff. 

M: 28 § 3. 

3 Alnsö stadga af år 1285 — V. G. L. IV: 19: § 2. Jmf. Schlyter: 
Jur. Afh. I: »Utkast till Edsöreslagarnes Historia». 

* K. K. L. L. Edz. B. 21 o. 33; M. E. L. L. Edz. B. 21 o. 33; Ö. G. 
L. Edz. B. 8; Add. t. V. G. L. IL 7, 20; U. L. Kon. B. 9; V. M. L. I Kun. 
ezöre 6; V. M. L. II Kon. B. VI; Hels. L. Kon. B. 6 samt S. M. L. Kon. 
B. 9. 



21 

landslagen — skiftas i tre lotter mellan konungen, häradet och 
målsäganden. Angående jorden heter det däremot: »tha han 
dödher är, tho hafwi hans rätte Arfwe thet gotz,^ 

Jämväl Skånelagen har liknande rättsregler. Sålunda stad- 
gas, att den som dräper annan för redan botad sak får aldrig 
frid, »00 konung taki alt jjset han a vtan hans iorth.»^ 

Västgötalagarnas stadganden om urbota mål, som äro med 
edsöresbrotten jämförliga, äro de enda, som kunna föranleda 
till någon tvekan i berörda hänseende. I allmänhet heter det 
om dessa brott: »pset aer ni[)ingsw8erk, firigiort landi oc löffum 
örse» 2 eller »{)et ser orbotse mal, han hauir firigiort landce oc 
lösum örum allum». ^ T. o. m. Schlyter skall hafva tolkat 
iland» i dessa uttryck såsom jord. * Vid jämförelse med alla 
de öfriga lagarnas stadganden i berörda afseende synes det 
emellertid vara alldeles tydligt, att land icke kan betyda annat 
än »lanzwist», d. v. s. rättighet att vistas i landet. 

På ett annat ställe i äldre Västgötalagen säges dock ut- 
tryckligen om den, som bär afvog sköld mot sitt land, att han 
förverkat nord. lansvist ok löfum örae*. ^ Att emellertid icke 
ens för detta fall förlust af jord var straflFpåföljd, framgår af en 
jämförelse med yngre lagens stadgande, där alldeles samma 
brott var belagdt med det vanliga straffet: förlust af lösegen- 
dom och lanzvist. Där sålunda »jord» i ofvan berörda lagbud 
icke rent af tillkommit genom felskrifning, måste det betyda 
förlust af äganderätt till förut innehafd jord, i den mening att 
den efter brottet tillföll ätten. 

Attemännens eventuella rätt till ättjorden och ättens öfver- 
äganderätt till sitt hela jordområde framgår emellertid tydligast 
af arfs' och bördsrättens samt den gotländska afradsrättens 
bestämmelser. 

Hvad arfsrätten angår, behöfva vi endast erinra om att rätt 
till arfstäkt var inom ätten till möjligheten obegränsad samt 
att ättledaren i vissa fall tog arf efter den ättledde. 

Beträffande åter bördsrätten vilja vi påvisa dess inverkan 
vid afhändelser af jord genom köp, skifte, pantsättning, ftät- 
föring samt gåfva och testamente. 

' Sk. L. I: 89. 

2 V. G. L. I orb. mal § 2. 

» V. G. L. 11^ orb. mål I pr. 

* I. Otman: Äldre Vestgötalagen s. 32 not 3. 

* orbot. mal § 4. 



22 

Ursprungligen var det, såsom förut sagts, förbjudet att sälja 
jord till utanmän. Det synes ock hafva varit ättemän förväg- 
radt att sälja all sin jord till annan medlem af samma ätt. ^ 
Påföljden för öfverträdelse häraf var förlust af ättgemenskapen. 
I den mån ätten sönderföll kunde emellertid hvarken det ena 
eller andra förhindras, äfven om lagstiftningen icke ställde sig 
gynnsam därför. Alla våra medeltidslagar tolerera altså försälj- 
ningar till icke ättemän, ehuru Gotlandslagen utan tvifvel är 
motvilligare än de öfriga. ^ 

I hvarje fall af försäljning har för det första ättemännen 
haft pröfningsrätt, huruvida skäl till försäljfling öfver hufvud 
förelegat. Det enda laga skäl för försäljning, som synes hafva 
godkänts, har varit nöd och trångmål. »Aign ma engin selia 
vtan {)rang rekin til.» ^ Straflfet för försäljning utan trängande 
nöd synes ursprungligen hafva varit mycket strängt. Såldes 
jord af viss storlek utan nödtvång, hade säljaren, enligt Got- 
landslagen, sålunda förverkat sin hals. ^ Pröfningsrätten ut- 
öfvades af ättemännen å offentlig sammankomst. ^ Skedde köp 
lönligen utan ättemännens undersökning, var köpet ogillt och 
köparen förlorade hvad han af köpeskillingen kunde hafva ut- 
gifvit samt fick dessutom bota. ^ 

Vidare hade, om försäljning tilläts, ättemännen förköpsrätt, 
gent emot icke-ättemän utan vidare och inbördes i förhållande 
till närheten i skyldskap. Denna ättemännens samfälda rätt 
motsvarades af de enskildes uppbudsskyldighet, hvarom alla 
våra medeltidslagar innehålla bestämmelser. '^ 

Enligt landskapslagarna var uppbudet vanligen både en- 
shildt och offentligt, ^ Det enskilda uppbudet skedde hemma 
hos närmaste skyldeman i vittnens närvaro. I Västergötland 
hölls det enskilda uppbudet på sjunätting, d. v. s. sjunde dagen 
före det offentliga uppbudet på tinget. Endast ett enskildt upp- 



1 G. L. I: 20 § 13. 

M: 28 § 5 2:dra p. 

ä Jmf. V M. L. I B. B. I o. II J. B. I: >8en skaerpti sko at foti>. 
Hels. L. J. B. 1. 

M: 63 § 2. 

^ G. L. I: 28 pr. 

« Ibm. 

^ G. L. I: 28 pr.; V. G. L. I J. B. 3 pr., II J. B. 4; Add. 11 § 5; Ö. 
G. L. Egn. S. 3; Sk. L. I: 50—51; V. M. L. I B. B. 1; II J. B.: 1; U. L. 
J. B.: 1; S. M. L. J. B. 2; M. E. L. L. Egn. B. 2; K. K. L. L. J. B. 2; 
Hels. L. J. B. 1. 

8 V. G. L., Ö. G. L., U. L. o. Hels. L. 



23 

bud erfordrades. Det ofiTentliga uppbudet däremot ägde rum på 
tinget, en, ^ två ^ eller tre gånger, olika enligt olika lagar. I 
landslagarna fastställdes antalet till tre i öfverensstämmelse med 
Upplandslagen och Ostgötalagen. Såsom en mellanform emellan 
det enskilda uppbudet hemma och det ofifentliga uppbudet å 
tinget förekom härjämte enligt några lagar ett uppbud inför 
socknemännen vid kyrkan.^ Sedan uppbudet ägt rum efter 
hvarje orts sedvänja, hade ättemännen att göra bruk af sin för- 
köpsrätt eller ock tillåta försäljning till utanmän. Attemännens 
förköpsrätt var lika oinskränkt som rätten till arf. Emellan 
attemännen inbördes afgjordes företrädet af närheten i skyld- 
skap till säljaren. Tvist om bättre rätt till bördeköp afgjordes 
genom släkträkning efter arfsord ningen. * Jämskylde ägde 
köpa i förhållande till sin arfslott, om de ärfva skolat. 

Hvad angår sättet för beräknande af köpeskillingens storlek, 
så torde det ursprungligen hafva berott af det s. k. bördabudet, 
hvarmed troligen förstods köpeanbud enligt ett legalt bördepris. 
Härpå syfta landslagarnas bestämmelse, att priset skulle fast- 
ställas af mätismän ?/0c ey epter byrda budhi som fordom var». ^ 
Det legala bördepris, som här åsyftas, är sannolikt detsamma, 
hvarom svealagarna innehålla bestämmelser. ^ 

Priset bestämdes med hänsyn till olika både mynt- och jord- 
värden. 

I förra afseendet lydde hufvudregeln, att ett örtugland ko- 
stade en mark rent silfver, d. v. s. åtta riksdaler specie eller 
trettiotvå kronor i nuvarande mynt. ^ »{>a skal han giwse enje 
mark skiaerpt silfwer före örtogh hwari*,» säger Upplandslagen. 
Men med tiden uppstod en skillnad emellan en mark vägdt 
silfver och en mark penningar. Penningemarken blef till skrot 
och korn försämrad och således af ett ringare värde än den 
vägda marken. Då denna försämring fortskridit så långt, att 
en mark rent silfver var i värde lika med två mark penningar, 

' V. G. L. 

« Hels. L. 

3 U. L. o. Hels. L. 

* K. K. L. L. J. B. 6; M. E. L. L. Egn. B. 6: U. L. J. B. 2; V. M.L. 
II J. B. 2 § 1; Hels. L. J. B. 1; S. M. L. J. B. 2 o. G. L. I: 28 §§ 3 o. 5. 

5 K. K. L. L. J. B. 3; M. E. L. L. Egn. B. 3 o. Schlyters Gloss. i M. 
E. L. L. vid >Byrdebud>. 

® Nordström a. a. II s. 150. Jmf. Abrahamsson: Sveriges Rikes 
landslag s. 354 not b. Se ock U. L. J. B. 1; S. M. L. Ä. B. 2 § 1; V. M. L. II 
pingm. B. 17 o. I: pingm. B. 5 § 5. 

' Schlyter: Jur. Afh. I 2:dra uppl. s. 77. 



24 

förändrades bördepriset så, att ett örtugland kostade två mark 
penningar. Så i Södermaunalagen och yngre Västmannalageu. 
I öfverensstämmelse härmed stadgar nu Upplandslagen i allmän- 
het, att ett örtugland kostar en mark rent silfver >^ceHr paen- 
ningce cepter thy sunt mark silffs ma brcennce of^, d. v. s. att om 
örtuglandet värderas i penningar, blir beloppet så mycket högre, 
som penningemarken är mindre värd än den vägda. 

Härjämte bestämdes bördepriset efter de olika örtuglandens 
värden, beroende på deras naturliga godhet m. fl. omständig- 
heter. Såväl Upplands- som Södermaunalagen gifva exempel på 
örtugland af olika kvalitet. Det ena slaget gaf i afrad * både 
korn och penningar; det andra endast penningar. Att det här 
är fråga om örtugland af olika värden, framgår tydligt af en 
jämtbrelse med Upplandslagen, Jordabalken flock XXI, enligt 
hvilket lagrum ett örtugland af första graden svarade mot ett 
och ett hälft års underhåll, men ett örtugland af andra graden 
endast mot ett års underhåll. Värdena bestämdes sannolikt af 
afraden, och de här angifna afradspersedlarna i ena fallet korn 
och penningar, i senare fallet endast penningar, måste syfta på 
en sedvanerättslig afradsordning, om hvilken vi för öfrigt ingen- 
ting känna. Man jämföre likväl Ostgötalagens legala afrads- 
stadga (B. B. IX). Häraf följer då, att ett örtugland af den 
bättre sorten kostade enligt U. L. en mark rent silfver, eller 
enligt S. M. L. två mark penningar, men ett örtugland däremot 
af den sämre sorten enligt U. L. två tredjedels mark rent silf- 
ver eller enligt S. M. L. en och en tredjedels mark penningar 
i>ok si[)aen hwariae ior[) sum hun aer wserp til.»^ 

Senare bestämdes köpeskillingens belopp af mätismän, ut- 
sedda till lika antal af säljare och köpare. Så enligt lands- 
lagarna. ^ 

Vid försäljning af ättjord hade slutligen ättemännen äfven 
lösningsrätt till den försålda jorden. Denna inträdde, när jord 
blifvit försåld i strid mot lagens bestämmelser om uppbudsskyl- 
digheten. Härvid tillämpades med förköpsrätten analoga regler. 
Lösningstalan skulle anhängiggöras, innan laga häfd åkommit. 

* Stjebnhöök a. a. s. 246 synes uppfatta afgälden såsom skatt, Schlytee: 
Gloss. t. U. L. vid »Markland» däremot såsom afrad. 

* Annan tolkning af Schlytee: Gloss t. U. L. vid Markland samt efter 
honom af Noedström a. a. II s. 149 not. 96. 

3 M. E. L. L. Egn. B. 3; K. K. L. L. JB 3; Jmf. ock V. G. L. II 
Add. 11; 5 o. 6. 



25 

Nu om skifte. 

Om verkligt skifte ägde rum, så att båda parterna gåfvo 
hvarandra lika vederlag i jord — »fullt gen fullo, ok likt gen 
liku» — förminskades därigenom icke ättjorden, vare sig skiftet 
skedde med ättemän eller utanmän. Skifte kunde likväl i så 
måtto medföra fara för ättjordens förminskning, att man me- 
delst ett formellt skifte, som dock i verkligheten helt eller delvis 
var ett köp, kunde kringgå de regler, som för ättjordens bibe- 
hållande voro gifna. Till förekommande häraf torde den en- 
skilde ursprungligen varit pliktig att genom uppbud underrätta 
ättemännen om alla påtänkta skiften. ^ Senare synes man 
likväl icke hafva hållit så strängt på uppbudskyldigheten i 
detta fall. Attemännen torde endast hafva gjort gällande en 
lösningsrätt, för den händelse en ätteman genom blandadt 
köp och skifte afhändt sig mera jord, än han fått i veder- 
lag. 2 

Med köp och skifte har pantsättning den största likhet. 
Pantsättning var t. o. m. ursprungligen ett köp med rätt till 
återköp. »Umfärd» skulle anställas likasom vid köp, och »o|)aI 
fastar» skulle närvara. ^ De fastar, som närvoro vid återköpet, 
kallas »återköpsfastar». ^ Och panttagaren kallas t. o. m. »cöp- 
man.» ^ En enkel följd häraf var, att uppbud om tillärnad 
pantsättning skulle ske. ® 

Attemännen hade lika väl som gäldenären rätt att inom 
utsättningstiden återlösa jorden. Någon särskild lösningsfrist 
för ättemän fanns således ej, lika litet som någon pantinne- 
hafvarens uppbudsskyldighet. ^ Hade lösningstiden utlupit, utan 
att gäldenären eller hans ättemän återköpt jorden, tillföll 
den utan vidare pantinnehafvaren. Jorden sades vara »för- 
stånden» eller »odaltäst». Sedermera erhöllo ättemännen lös- 
ningsfrist efter betalningsdagen och efter uppbud af pantinne- 
hafvaren.® 

Flätföring var namnet på medeltidens »skötslokontrakt». 



1 G. L. I: 28 8 2 o. S. M. L. JB 5 § 1. 

2 V. G. L. II Add. 11 § 11: V. G. L. III: 135; U. L. JB 8; S. M. L. 
JB 12 § 4: V. M. L. I B. B. 6; II JB 3 pr. M. E. L. L. Egn. B. 23. 

3 G. L. I: 28 § 1: V. G. L. I JB 6 pr. II JB 14. 
* U. L. JB 9: S. M. L. JB 7. 

^ S. M. L. JB 9. 

« Ö. G. L. Egn. S. 16 8 1; G. L. I: 28 § 1 jemfördt med 28 pr. 

' U. L. JB 9; V. M. L. I B. B. 14 o II JB 10. 

« M. E. L. L. Egn. B. 7. S. M. L. JB 9. 



26 

Därmed förstods ett aftal, hvarigenom en person (»skötslo- 
tagaren») till en annan (»skötslogifvaren») öfverlämnade hela sin 
förmögenhet, vare sig den varit stor eller liten, mot rätt till 
lifstidsunderhåll. ^ Till aftalets rättsverkningar hörde, att sköt- 
slotagaren blef medlem af skötslogifvarens familj och kom under 
dennes husbondevälde, ^ 

Nästan alla medeltidslagarna innehålla bestämmelser härom.^ 
Hvad som i förevarande afseende har intresse är likväl endast 
reglerna för delningen af skötslotagarens jordegendom emellan 
olika ättemän. 

Gent emot fattiga ättemän hade ätten försörjningsplikt, 
gent emot förmögna ättemän åter hade den en häremot svarande 
försörjningsrätt. 

Ville en person flätföra sig — såsom motiv uppgifves van- 
ligen ålder och sjukdom — och hade han barn, skulle han göra 
dem uppbud om flätföring, ungefär som om han ville sälja sin 
jord. * Hvart och ett af barnen ägde i tur och ordning, efter 
ålder räknadt, ovillkorlig rätt att i förhållande till den arfslott, 
som på dem skulle belöpa, om fadern varit död, gifva honom 
underhåll i hans lifstid och i vederlag taga motsvarande andel 
af hans jord. Ägde han ej barn, skulle han tillbjuda andra hans 
iirfvingar. Äfven de hade samma rätt, som om barn är sagdt. 
Ville ej de, ägde andra ättemän flätföra honom. Ville ej heller 
de, kunde han låta flätföra sig af hvem som helst. Då skylde- 
män, barn eller andra, bestämt sig för flätföringen, gjordes ett 
provisorisM arfsJcifte, ^ Skötslotagarens egendom fördelades på 
skötslogifvarne, såsom om de skolat taga arf efter honom. Där- 
efter tog flätföringen sin begynnelse och skötslotagaren kom 
först i vård och underhåll hos den äldste af de samarfva skylde- 
männen, tills den å honom utslagna arfslotten blifvit förtärd. 
Därefter måste han »fara» till den andre i ordningen, tills äfven 
dennes arfslott blifvit förtärd o. s. v., ända till dödsfallet inträf- 



^ Jmf. Nordisk Retsencyklopedi, 10 haft. § 40. Nordström a. a. 
II s. 156. 

^ LoccENius: »tradere se et sua bona alterius potestati et domui pro 
perpetuo victu>, cit. af Schlyter i Gloss. I. V. G. L. vid »Flat». Ö. G. L. 
kallar skötslotagaren »gäfträl». Enl. Sk. L. I: 42 ansvarade husbonden för 
den flätfördes alla gärningar. 

3 V. G. L. I JB 3 § 1; II JB 5; Add. 11 g 10: Ö. G. L. ÄB 12; Sk. 
L. I: 40—43; U. L. JB 21: S. M. L. JB. 17; V. M. L. I Gipn. B. 16 S 1: 
II JB 17; Hels. L. JB 15; M. E. L. L. Egn. B. 34; K. K. L. L. JB 31. 

* V. G L. II JB 5; Sk. L. I: 40. 

5 Sk. L. I: 40. 



27 

fade. Underhållspriset var, för år räknadt, legalt bestämdt, 
ehuru något olika i olika lagar. Enligt U. L. och S. M. L. mot- 
svarade ett örtugland jord, som gaf både korn och penningar i 
afrad, ett och ett hälft års underhåll; men ett örtugland, som 
endast gaf penningar, ett års underhåll. I yn^re V. M. L. var 
underhållspriset bestämdt till ett (irtugland, i O. G. L. till fyra 
marker för man och tre marker för kvinna, och i landslagarna 
till tre marker i jord eller lösören. 

Efter dödsfallet förrättades slutligt arfshifte. Hvad som efter 
afräkning for den aflidnes underhåll återstod skiftades på van- 
ligt sätt emellan de verkliga arfvingarne. Enligt O. G. L. ägde 
skötslogifvaren rätt till all den aflidnes egendom, i fall arfvin- 
garne icke ville medgifva laga ersättning för underhållet. 

Hvad ändtligen benefika afhändelser af jord genom arf eller 
testamente angår, visar sig ättens öfveräganderätt däruti, att 
giltighet af dylika fång ursprungligen var beroende af arfvin- 
garnes samtyche. Sålunda förbjuder yngre V. G. L. (J. B. 46) 
att bortgifva ättjord »vtan arfui vili». O. G. L. (A. B. 11) stad- 
gar: »nu ma egh man iorj) aella annat gozs giua undan rcettum 
arvum sua sum för var i laghum». Och i V. G. L:s Addita- 
ment (11 § 12) tillägges gåfva giltighet endast under gifvarens 
lifstidj såsom skäl hvarför aniores, att »ingin aegher anncers 
bort at giua vtan hans iaa ok viliae» 

Samma regler gällde äfven för själagåfvor eller testamenten. 
I äldre V. G. L. (A. B. 10) heter det: »a döz dseghi ma ikki fra 
aruce giua at lagmseli, num arvi quaeder sialvser ia vi{jr».i 

Såsom stöd för antagandet af ättens öfveräganderätt till 
jorden hafva vi utom arfs- och bördsrätten jämväl åberopat 
Gotlandslagens afradsrätt. ^ 

Enligt berörda lag skulle vid hvarje försäljning af jord till 
annan ätteman än närmaste arfsberättigade skyldeman, äfven- 
som till utanmän, säljaren afstå en del af köpeskillingen till 
sina arfvingar. Denna andel kallades afrad och utgjorde en 
åttondedel af köpeskillingen. Afraden utgick alltid, så snart det 
var fråga om verkligt köp, utom i följande fall: »att allir ly{)ir»,^ 



^ D. S. 131 — Påfven InnocentiQS hade hört af konung Sverker, att 
testamenten till kyrkan ansågos ogiltiga, >nisi presentibus et conscientibus 
heredibus>. 

2 I: 28 pr. o. § 5. 

^ Nordström II s. 137 not. 69 antager, att orsaken till att afrad för 
detta fall ej behöfde utgifvas var tingsrättens bifall till ifrågasatt försälj- 



28 

d. v. s. hela ätten, sålde, eller att jord blifvit gulden såsom 
mansbot, eller att »marc laigi», d. v. s. ett jordstycke af den 
storlek, att det gaf en mark i lega, gifvits såsom hemföljd, eller 
slutligen, att jord blifvit gniden såsom ersättning för tjufgods 
och böter för stöld. Härjämte må anföras, att i fall bröder, 
bröUingar eller andra skyldemän skiftat "samfäldt bo och några 
af dem därefter sålde sin jord, utgick icke afrad till någon af 
de förra delägarne i boet, utan till de skyldemän, som voro säl- 
jarne närmast i ätt och som behöllo sin jord. 

Om det, på grund af det anförda, kan anses såsom alldeles 
otvifvelaktigt, att ätten såsom privaträttslig korporation haft 
öfveräganderätt till ättjorden, ^ så måste ock ätten, såsom forn- 
tida stat, af hvilken ätten såsom korporation var en direkt af- 
läggare, haft öfveräganderätt till ättjorden. 

Den ursprungliga förvärfsgrunden till detta slag af ägande- 
rätt måste hafva varit en occupatio af en res nullius, såsom förut 
anförda odlingssagor gifva vid handen, och omfånget för rättig- 
heten var lika med det ockuperade jordområdet 

Ättjorden bestod i öfrigt af såväl odlad som icke odlad jord. 
Den förra afses företrädesvis i förut anförda regler om arfsrätt, 
bördsrätt och afradsrätt till jord. Men att ätterna jämväl haft 
öfveräganderätt till den kringliggande ouppodlade marken — 
ätternas allmänningsmark — kan man se af Saxos berättelse 
om ätterna på Jutland. I Danmark hade nämligen konungarne 
redan vid medeltidens början tillagt sig äganderätt till all oJcul- 
tiverad jord. Sedermera berättas det, att Sven Tveskägg sålt 
skogarna tillbaka till, bland andra menigheter, ätterna på Jut- 
land. Saxo skrifver med afseende härå: »emptio fuit communis 
familiis propinqvitatis serie cohaerentibus.» Attstatens öfver- 
äganderätt till så väl den odlade som ouppodlade jorden be- 
styrkes härjämte af de förut anförda odlingssagorna. I berät- 
telsen om Odens bosättning vid Mälaren heter det, att han ^till- 
ägnade sig så mycket af landet, som han kallade Sigtiinir», och 
fördelade detsamma på sina hofgodar, utan att skillnad gjordes 
på kultiverad eller okultiverad mark. Och hvad denna ättens 
samfälda äganderätt innebar, kan man se af en jämförelse med 



ning. Men detta är oriktigt. Tingsrättens bifall skulle alltid inhämtas. 

Sannolikt afser uttrycket: >allir ly{)ir selin» försäljning af någon ätten 
såsom korporation tillhörig jord, t. ex. ett stycke allmänning. 

^ Jmf. Nordström a. a. II s. 137 o. Nordling a. a. s. 10. 



29 

berättelserna om Islands bebyggande. Sedan en höfding i spet- 
sen tor sitt följe tagit en viss landsträcka i besittning och för- 
delat någon del af den odlingsbara marken på sina följesmän, 
kunde icke en därefter ankommande kolonist intaga någon del af 
berörda samhälles jämväl ouppodlade mark, utan tillstånd af 
vederbörande myndigheter, och om tillstånd en gång blifvit gif- 
vet, kunde det t. o. m. återkallas. ^ 

Såsom grundad på en occupatio af en res nullius var ätt- 
statens öfveräganderätt troligtvis absolut. Endast angränsande 
staters lika beskaflfade äganderätt kunde inskränka densamma. 
Emellan de olika staterna torde dock vid denna tid icke några 
bestämda gränser hafva blifvit utstakade. Vanligen torde man 
hafva nöjt sig med de gränser naturen bestod. När därtbre 
ätterna utbildades till ättförbund, utvidgades också ättallmän- 
ningarna till en gemensam förbundsallmänning. 

Den privata jordäganderätten inom ätterna anknöt sig till 
familjerna. Den var alltså icke individuell utan Jcollektiv, Hvarje 
husfader utöfvade densamma såsom representant för familjen. 

Huru detta slag. af äganderätt till den kultiverade jorden 
ursprungligen uppkommit genom en specificatio af en del af ätt- 
allmänningen, skall framdeles närmare utvecklas. Att den var i 
hög grad inslränkt torde vara alldeles otvifvelaktigt. Inskränk- 
ningarna voro så många och ingripande, att senare tiders för- 
fattare t. o. m. hafva svårt för att fbrliiia dem med begreppet 
äganderätt. ^ Emellertid torde familjerna redan från odlingens 
första begynnelse hafva varit ägare och icke nyttjanderättshaf- 
vare till sin jord. Den privata jordäganderätten var en verklig 
äganderätt, ehuru inskränkt på grund af ättstateus öfver- 
äganderätt. 

Klart är likväl, att det privata rättsområde, inom hvilket 
detta slag af egendom rörde sig, ursprungligen var skäligen be- 
gränsadt. Efter hand utvidgades det dock. Men jämsides här- 
med undergingo de patriarkala familjerna förändring. Denna 
var af tvåfaldig art. I somliga familjer, så att säga, utträngde 
husfaderns individuella familj alla de öfriga. Husfadern dref 
sina yngre söner i viking men behöll den äldste hemma. Så 
uppkommo större jordpossessiouer, s. k. gårdar. I andra däremot 



^ Bergfalk: a. a, s. 8 — 9. 

^ Nordström a. a. II s. 137 o. Nordling a. a. s. 10. 



30 

delades den patriarkala familjen i individuella familjer med sär- 
skild hushållning. Så uppkommo hyar. 

Härigenom banades väg for privat jordäganderätt 2S indivi- 
duell art. 



KAP. III. 
De lokala småstaternas jordäganderätt. 

Serien af personliga samhällen, ätter och ättförbiind, upp- 
hörde att existera såsom stater och förbundsstater. De uppgingo 
i stater af lokal natur, härad, folkland och land. En enstaka 
ätt uppgick uti och bildade grundstommen till ett enstaka härad, 
såsom Värmland och Blekinge; ett ättförbund försvann på samma 
sätt uti ett folkland eller land, såsom Tiundaland och Väster- 
götland. De ätter, som varit medlemmar af ett ättf^rbund, upp- 
gingo däremot uti ett folklands eller lands underordnade kom- 
muner (härad eller hundari). Ätterna försvunno dock icke all- 
deles spårlöst uti de lokala staterna. Under form af privat- 
rättsliga samhällsföreningar fortlefde de ännu länge, först såsom 
korporationer eller skrån och sedan såsom släkter. 

I sammanhang med denna utveckling uppgingo ätternas öf- 
veräganderätt till deras landområden uti de lokala staternas öf- 
veräganderätt till deras landområden. 

De lokala staterna (härad, folkland och land) togo berörda 
jordäganderätt i arf efter de personliga staterna — en naturlig 
följd af de nybildade staternas universal-succession till de förut- 
varande staternas såväl rättigheter som skyldigheter. ^ 

Medan alltså ättstaternas öfveräganderätt grundade sig på 
ett ursprungligt laga fång — en occupatio af en res nullius — 
grundade sig de lokala staternas på ett härledt laga fång, en 
successio. 

I ena som andra fallet var rättigheten till sin natur af vä- 
sentligen enahanda beskaflFenhet. Till sitt innehåll var den ab- 
solut; till sitt omfång omfattade den all till ett visst landområde 
hörande jord. 

Det gäller nu att ådagalägga riktigheten häraf. 



^ Jmf. Holtzendorff: Den Europaeiske Folkeret, öfversatt af F. Ha- 
GERUP, s. 43 f. 



31 

Härvid må till en början anmärkas, att då de lokala sta- 
terna — härad, folkland och land — såväl före som efter den 
medeltida förbundsstatens uppkomst voro samhällen med enhetlig 
borgerlig och publik rätt, kunna de i ifrågavarande hänseende 
behandlas i ett sammanhang. Af bekvämlighetshänsyn vilja vi 
härjämte, i anslutning till gängse praxis, i det följande be- 
nämna dessa samtliga landskap. Med härad eller hundari be- 
teckna vi däremot, då icke annat uttryckligen säges, endast hä- 
rad eller hundari i betydelse af kommun. 

Att landskapens öfveräganderätt till jord varit absolut, följer 
helt enkelt af de forna landskapens egenskap af stater. 

Hvad däremot rättighetens omfång angår, vilja vi särskilja 
objektet, såsom bestående dels af kultiverad jord, dels af okul- 
tiverad. 

All landskapens okultiverade jord var ursprungligen all- 
männing. Såsom vi i det följande skola närmare utreda, om- 
fattade den privata jordäganderätten ursprungligen endast den 
odlade jorden. Allt hvad som låg därutanför var allmänning. 

Den första betydelsen af allmänning synes vara »allmänhet» 
eller samhälle, men sedan också »det som tillhör alla^ eller sam- 
hällig egendom. ^ Så långt som allmänningen sträckte sig d"är- 
för också landskapens land- och rättsområden. Kan man nu 
icke bestrida de medeltida och forntida lokala staternas egen- 
skap af rättssubjektivitet, följer att allmänningen — en allas 
tillhörighet — icke kunde vara lika med en res nuUius — en 
ingens tillhörighet. ^ 

Vi skola närmare angifva tillvaron och omfattningen af de 
särskilda landskapens allmänningar. 

Förut är sagdt, att en norsk höfding Tor Helsing med följe 
byggt Helsingland. Från Jämtland vandrade de nedför älf- 
dalarna. Längs kusten utbredde sig likväl svearne från Uppland 
och Gestrikland. Genom folkökning och afsöndringar från de 
stora familjerna utvidgades småningom samhällets landområde. 



^ SCHLYTERS GIOSS. 

* Hammarskjöld a. a. s. 8 säger, att byamännens skog var skild >från 
den ingens äganderätt eller uteslutande rätt underkastade allmänningen». 
Bergfalk a. a. s. 13: »hvad som låg utom byallmänningen eller, som den i 
Helsingelagen kallas, byamännens egna skog, var i början ingens tillhö- 
righet». 

Se och Styffe : Framställning af de s. k. Grundregalernas uppkomst 
etc. (Vitterh.- Hist.- o. Antiqv.- Akad. Handl. XXIV) s. 233. 



32 

På Helsingelagens tid omfattade det Helsingland i inskränkt 
mening, Medelpad och Ångermanland samt »Uma ok Byg{)a» och 
landet »norpan före». 

HelsiDglands allmänning omfattade både vatten och land. 
Den var ock endast en. Någon fördelning af det gemensamma 
området emellan socknar eller andra samfälligheter omtalas icke. 

Däremot bestod allmänningen (i betydelse af allt okultive- 
radt land) på Helsingelagens tid ^ af två skilda delar, ^byamän- 
nens egen skog» och »allmänningen» i egentlig mening. 

Till den förra tillade sig jordägarne uteslutande rätt. In- 
trång i annans rätt till skogsfång, jakt, fiske och vatten var 
belagdt med straflF. ^ Och intaga å enskild mark fick icke göras 
utan jordägarens tillstånd. ^ 

Gränserna skulle visas genom råmärken eller »minunge maeu», 
d. v. s. vittnen om urminnes häfd. ^ 

Emellan inägojorden och byamännens egen skog var grän- 
sen utmärkt genom hägnad, »Um akrce ok cengcer skulu gar- 
Jjer waerse. wighir ok wselförser. siunatum förse botulfs maessa».^ 

Till allmänningen i inskränkt mening hade däremot alla 
män, d. v. s. alla helsingar, eo ipso rätt, omfattande rätt till in- 
tagor, mulbete, slåtterlägenheter, skogsfångst, jakt, fiske m. m. 
Uttryckligen är väl detta endast sagdt om rätt till intäkt, men 
den större rätten torde väl i sig få anses innesluta jämväl de 
mindre. ^ 

BeträflFande omfånget af »byamännens egen skog» och »all- 
männingen», så var det förra på tvåfaldigt sätt bestämdt, nänci- 
ligen dels generellt dels speciellt. Den allmänna regeln lyder 
sålunda: » sio li|)er, ok a liper. j^aet aer eghaen skogh byae- 
mannse ok sellaer tilhsellur», "^ d. v. s. alla bergssluttningar mot 
älf och sjö äro »byamännens egen skog». Den speciella regeln 
däremot lyder, att »byamännens egen skog» sträckte sig en »styl- 
tingx rast» långt, räknadt från de vid sjö eller älfstränder belägna 
inägorna uppför dalarnas sluttande sidor. ® Till förklaring häraf 



^ Ang. Hels. Lrs ålder se Liljenstband : >0m Helsingelagens ålder» etc. 
i Jur. För;s i Finland tidskrift 2:dru årg. s. 14. 

2 WiJ) B. 8, 13. 14 o. 17. 

3 Ibm 15. 

* JB. IG o. Wip B. 12 o. 13. 

5 Wip B. 5. 

6 WiJ) H. If). 

, ^ Wij) B. 14 § 2. 
8 Wip B. 15. 



33 

må erinras, att Norrlands naturliga beskaffenhet i regel inskrän- 
ker nybyggesanläggniugar till vattendragens stränder. Hvad be- 
tydelsen af »styltingx rast» angår, skola vi framdeles i annat sam- 
manhang återkomma därtill. 

Omfånget för allmänningen var däremot bestämdt i följande 
ordalag: »flat kiol ser allmsennungaer. ba{>i land ok vatn», ^ d. 
v. s. de emellan älfvarna liggande vattendelarna, vare sig land 
eller vatten, tillhöra allmänningen. För att förstå detta bör man 
erinra sig, att Norrlands älfvar i allmänhet hafva samma rikt- 
ning. Befinna vi oss mi t. ex. i en på Njurundaälfvens vänstra 
strand belägen by och färdas norrut mot Indalsälfven, så komma 
vi först uppför Njurunda »a \\\)er» genom byns egen skog en 
»styltingx rast» långt, där vi stöta på allmänningen å »flat kiol». 
Fortsätta vi nu öfver vattendelaren till Indalsälfvens dal, så 
komma vi omsider till någon i samma älfdal liggande bys egen 
skog. Känna vi alltså, för hvilken tid det vara må, dels till 
hvilka älfvar, dels huru långt uppför älfvarna den odlade bygden 
utbredt sig, kan man ock bestämma allmänningens omfattning. 
Härvid må likväl påpekas, att allmänningen icke ansågs taga 
slut vid den öfverst i hvarje älfdal liggande by eller gård. Detta 
kan man förstå af stadgandet om rätt till intäkt. »Vil man 
takse bya^ aimpnse aa almcenningce, [)a taki a brej) wij) |)8en sum 
förra? byghdi», heter det. Hvarje efterföljande nybyggare skulle 
alltså taga sin jord i regel ofvanför och »bredvid» förra nybyg- 
gen. Men hvarje sådan intaga säges likväl ligga pä allmän- 
ningen, hvaraf t(5ljer, att allmänningen ansågs sträcka sig ofvanför 
den i dalen odlade bygden. Huru långt är omöjligt att angifva 
närmare än så, att allmänningen ansågs omfatta hvad som kunde 
tagas i anspråk för odling under en praktiskt öfverskådlig tid. 

Det land, som låg ntanför den sålunda begränsade allmän- 
ningen, var ödemark, en res millius. 

Emellertid är det klart, att ofvan angifna gräns bestämmel- 
ser för Helsingland endast ägt giltighet för den allra äldsta 
tiden. Sedan Helsingland blifvit medlem uti den medeltida för- 
bundsstaten, fick landskapet konventionella gränser mot Norge, 
hvarom samma landskaps lag i J)ingm. B. 15 berättar. ^ Här- 
efter ansågo helsingarne, såsom själfklart, att deras land och 



1 Wif) B. 14 § 2. 

* Schlyter: Jur. Afh. II s. 90—91. 

Aströnif Svensk jordäganderätt. o 



84 

allmänning sträckte sig till den sålunda angiliia gränsen. Detta 
kan man se af följande omständighet. Under Magnus Erikssons 
minderårighet vidtogos mera omfattande åtgärder för Västerbot- 
tens kolonisation. Flera af rikets stormän togo in land till 
mycket större omfång än Helsingelagen medgaf. Sålunda bil- 
dade ärkebiskop Olof, fogden Johan Ingemarsson samt Nils Far- 
tiegnsson och Peter Unge ett slags jordbruksbolag för kolonisa- 
tion af Lule älfdal.^ Och en Nils Abjörnsson tog i besittning 
Pite älf »cum suis adiacencijs».^ Då nu dessa ockupationer skedde 
»auctoritate regia», betraktade helsingarne dem såsom ingrepp i 
sin allmänningsrätt och protesterade, med påstående att Helsing- 
land sträckte sig till Ule träsk, hvilket ansågs ligga i Finland ^ 
och just utgjorde ett af de i Helsingelagen upptagna gräns- 
märkena. 

Ehuru allmänningen var gemensam för hela landskapet, 
tillade sig dock byar och socknar ett slags företrädesrätt till 
dem närmast omgifvande allmänningsdelar. 

Sålunda berättas det, att Segerstad, Söderala och Hanabo 
socknar på förslag af ärkebiskopen Nils AUesson år 1302 an- 
slogo ett skogsområde på Emorden till anläggning af härbärgen 
för resande. Socknemännen förbehöllo sig dock fortfarande rätt 
till fiske, mulbete och viss skogstäkt därå, medan nybyggarne 
förbjödos att utan tillstånd använda något af den utanför om- 
rådet varande gemensamma skogen.^ 

Huru obestämd denna företrädesrätt dock var, framgår däraf, 
att drotset Knut Jonsson förbjöd år 1326 inbyggarne i Alir, d. 
v. 8. hela södra delen af det egentliga Helsingland, att oroa ny- 
byggarne på Emorden. ^ Detsamma bestyrkes ock däraf, att 
»dannemän» från Baldernes, Segerstad, Söderala, Djupö, Mo, 
Giwurstad, Horg, Land och Vandasäter år 1324 bortgåfvo ett 
stycke allmänning vid Hanabo socken till Bergviks kapell.^ 



^ Sv. Dipl. ii:o 261^6. Ang. Bergfalks a. a. s. 10 och Hjelmérus' a. 
a. s. 50 citat af Peringsköld se Styffe: Grundregalerna s. 241 not. 4. 

2 Sv. Dipl. n:o 3134. 

^ Om belägenheten af Ule träsk se Schlyter: Jur. Afh. II s. 91 not. 

4 Styffe: Grundregalerna s. 234 o. Dipl. Svec. n:o 1377. 

^ Sv. Dipl. n:o 2551. Alir måste här fattas i sin vidsträcktare bety- 
delse, enär till Alir i inskränkt mening endast hörde Norrala och Söderala 
men hvarken Segerstad eller Hanabo. Schlyter: Jur. Afh. II s. 89. Styffe r 
(irundregalerna s. 243. 

« Sv. Dipl. n:o 2458. 



35. 

I öfverensstämmelse med hufvudregeln : »fjsen agber watn 
sum land aglier.» ^ var det vatten, som låg- inom allmänningens 
gränser, samhällig egendom och det, som låg inom enskildes, pri- 
vat egendom. 

Härifrån gifves det dock ett undantag. Vissa vattenområ- 
den voro, ehuru helt och hållet belägna inom den privata jord- 
äganderättens råmärken, samhällig egendom. Så var förhål- 
landet med en tredjedel af de vattendrag, där s. k. allmanna 
leep framgick. Fanns ej allmän farled — »le[) raeef) skipi fara 
gönom at». »til hafs ok fra» — hade strandägarne rätt till halfva 
vattnet hvardera. Allmän led skulle anses framgå »a dypi» och 
utgöra »[jri{)iung» af vattnet. Sådan led skulle alltid lämnas 
»obyg[jer». Den som bröt häremot, måste taga bort byggnaden 
samt bota 3 marker till treskiftes. ^ 

Att »allmanna leej)» ansågs såsom en del af allmänningen 
kan man se af en jämförelse med uttrycket »allmaennings a» i 
Västgötalagen. 

Förfoganderätten till vattenallraänningen har varit lika fri 
som till landallmäoningen. Allmän farled har dock endast kun- 
nat användas i öfverensstämmelse med därför afsedt ändamål. 

Om vi nu öfvergå till Västmanland och Dalarne, anmärka 
vi först, att det förra befolkades genom utflyttning från Fjä- 
drundaland och var ett folkland; det senare från Västmanland 
och var ett hundari. ^ Båda hade gemensam lag. * Intetdera 
torde vara så gammalt, att det bildat en själfständig stat med 
egen konung. ^ Däremot hafva de tillsammans utgjort en själi- 
ständig medlem af den medeltida förbundsstaten. Odlingens 
gång har i Västmanland varit från öster mot väster, längs Mä- 
laren och uppför älfvarna, i Dalarne från söder mot norr, från 
Långheden uppför Dalälfvens och Siljans stränder. Häraf be- 
tingas allmänningarnas sträckning. Från den odlade bygden 
räknadt, torde de ursprungligen hafva erhållit det omfång, som 
motsvarade samhällets för handen varande och förutsedda fram- 
tida behof. Hvad som låg utanför var ödemark — en res nul- 
lius. Först sedan svenska förbundsstatens konung och Norges 



' Hels. L. Wip B. 14 § 1. 
2 Ibm. 

^ Schlyter: Jur. Afh. II s. 79 — 81. Styppe: Skand. und. Unions- 
tiden s. 258. 

* Schlyter: a. a. s. 151 — 153. 
° Schlyter: a. a. s. 79. 



36 

konung uppdragit gränsen emellan de båda rikena, bestämdes 
Dalarnes västra gräns, likasom efterhand såväl Västmanlands 
som Dalarnes rågångar blifvit någorlunda bestämda i förhållande 
till angränsande landskap. 

Ursprungligen var Västmanlands allmänning endast en, lika- 
som ock Dalarnes. 

De båda Västmannalagarna, den äldre och den yngre, visa 
utvecklingens gång. 

På dessa lagars tid torde i regeln endast den nnnan wcern» 
varande odlade jorden (åker och äng) hafva varit föremål tor 
privat äganderätt. Alla de jordägare, som hade jord inom sam- 
ma hägnad, kallades ett »värnalag». Men inom hägnad lades 
vanligen endast åker och äng. Betesmark och skog låg till 
sambruk.i Undantagsvis kunde väl både vatten och skog vara 
under fallständig äganderätt, men då måste de förut hafva skiftats.^ 

All den utanför värnalaget liggande marken var i regel 
att anse såsom allmänning. 

. I den äldre lagen förekommer icke detta namn. Men saken 
förefanns i allt fall. 

Det stadgande, som förutsätter en allmänning, lyder så- 
lunda: »gior man wp gier{)is vtan wsern, ser awisning til, hawi 
fori fult fae{)erni oc alÖ o})ill och han ryjiir geen ru{)U oc brötir 
geen brutu, skipta {)a baetra oc ssembra»,^ d. v. s. gör man ny- 
odling utom hägnad, hafve man det till full ägo. om man kan 
gifva byamännen anvisning på lika goda odlingslägenheter, hvilken 
anvisning i fall af behof skulle utrönas genom skifte. Häraf 
framgår, dels att marken utanför värnalaget icke var en res 
nuUius, ty i så fall skulle nyodlaren hafva haft intagan ovill- 
korligt, dels att samma mark var allmänning, alldenstund hela 
värnalaget hade eventuell rätt att där få lika goda odlingslägen- 
heter, dels ock att rätten till intäkt var beroende på det vill- 
koret, att det fanns lediga odlingslägenheter i tillräcklig myc- 
kenhet. 

Härvid må emellertid erinras, att då landet ännu vid uni- 
onstidens början endast var bebygdt vid Mälaren och de större 



1 V. M. L. II B. B, 17 § 5. Jämf. V. M. L. I B. B. 39: »takir man in 
fae manz i akrum ella i (engium> samt 10, 22, o. 40 pr. jämte §§ 1, 2 o. 4. 
Se ock V. M. L. II B. B. 5, 6, 8, 9, 12 o. 13. 

'^ Y. M. L. I B. B. 43; II B. B. 14 § 11 o. 16 § 2; jmf. ock U. L. B. 
B. 9 § 2. 

3 V. M. L. I B. B. 10 § 1. 



o I 



älfvarna, särskildt Dalälfven, lär ingen brist på odlingslägen- 
heter hatVa förefannits, hvadan intäktsrätten på äldre lagens 
tid torde anses hafva varit alldeles fri. 

Härjämte må anföras följande: »at oskiptnm scoghe maghu 
allir aghanda fara oc fikia at saklösu».^ Den utanför hvarje 
värnalag belägna del af allmänningen kallas här »oskift skog» 
och fick fritt brukas af alla jordägarne inom de särskilda vär- 
nalagen. 

Att all mark utanför värnalagen hörde till allmänningen 
och ej till någon särskild byaskog kan man förstå däraf att 
något sätt att begränsa de enskilda värnalagens områden i skog 
och betesmark är af lagen fullkomligen okändt. 

Den enhetliga allmänningen var endast afbruten af mindre 
enklaver — de särskilda värnalagen. 

Denna allmänningens ursprungliga enhet framgår ock af den 
yngre lagens stadganden angående skifte af »almaenningser». 
Afven om skifte ägt rum mellan särskilda byar, kallas den okul- 
tiverade jorden i allt fall allmänning.^ 

Allmänningens enhet framgår ock af reglerna för själfva 
delningen af allmänningen. »Ligger almcenningcer bya maellum 
{Biler bolsta{)a» eller »ligger almcenningcer hundara msellum», heter 
det. Det som skiftas är alltså en ursprunglig enhet — allmännin- 
gen. Den del af allmänningen, som låg emellan tvenne hundari, 
delades till hälften på hvardera. Den mark som låg emellan 
byar eller bolstäder, vare sig den kallas »löt», »dödvida skog» 
eller »allmänning», delades ock till hälften på hvar by. Lago 
flera byar omkring sådan mark, delades den lika emellan alla 
byarna, oafsedt deras olika storlek. 

Endast »värnkallad skog» skiftades efter jordatalet. 

På detta sätt uppkommo härads- och byallmänningar genom 
skifte af den ursprungliga allmänningen. Genom lordelning af 
allmänningen på de särskilda kommunerna och byarna ansågos 
dessa menigheter erhålla en uteslutande rätt till desamma. »Aenc- 
te hundsere a^llser bolstajj ma annars almsenning fara jellaer 
fikia.» Och i sammanhang härmed stadgades, att den, som ville 
^fara» allmänning tillhörande ett hundari, skulle skaffa sig till- 
stånd å tinget. Såsom norm för meddelande af tillstånd till 
intäkt under fullständig äganderätt utom hägnad men å bya- 

1 V. M. L. I B. B. 43. 

2 V. M. L. II B. B. 20. 



38 

mark gällde äfven nu den gamla rättsregeln, att tillgång på 
jämngoda odlingslägenheter skulle finnas äfven för öfriga del- 
ägare i samfälligheten.^ 

Hvad beträffar rätten att tillgodogöra sig vatten, torde den vid 
äldre lagens tillkomst hafva varit alldeles fri. Hvar och en sy- 
nes hafva haft frihet att bygga dammar och vattenverk samt 
idka fiske. De enda bestämmelser lagen härom innehåller äro 
förbud att vid vattnets tillgodogörande för fiske eller vatten- 
byggnad så förfara, att annan skulle lida intrång uti sin lika 
goda rätt.2 

På den yngre lagens ståndpunkt kunde däremot vatten kom- 
ma under enskild äganderätt i den mån mark i allmänhet kom 
under privat rätt* Vatten å allmänningen var naturligtvis en 
allmänningsrätt. Men till vattenallmänningen hörde dessutom 
»aldra manna \e\n samt »bata le})». Den förra skulle vara 12 
alnar bred, den senare 6 alnar. Vattenbyggnad i dylik led var 
förbjuden vid bot af 3 marker.^ 

Uppland är Svitiods äldsta bygd. Under medeltiden be- 
stod det af tre folkland. För dem alla gällde dock en gemen- 
sam lag. 

I fråga om jordäganderätten företer Upplandslagen den allra 
största likhet med den yngre Västmannalagen. Hvarje folk- 
lands jordområde bestod af två väsentligen olika slag af jord: 
åher och äng inom hägnad samt allmänning, 

»Värnalaget» hade samma omfattning och betydelse som i 
Västmanland och Dalarne.^ Allmänningen omfattade allt, som 
låg utanför byarnas odlade jord.^ 

Detta senare synes af stadgandet i Wi}). B. 20, där det 
heter: »liggser almsenningser byse meellum. sellr bolstapse. t^r ra 
ok rör til. waeri })set waerit hawar. cer cei ra oTc rör til. {)a taki 
hwar by hallfwan almsenning». Vare sig rå och rör fanns 
eller icke emellan byar och bolstäder, som här således måste 
betyda endast odlad jord, kallades alltså den mellanliggande 
ouppodlade jorden allmänning. 

Den del af allmänningen, som låg närmast byarna, fördela- 
des dock efter hand på desamma. Allmänningsdel, som låg 

1 V. M. L. II B. B. 21. 
'^ V. M. L. I B. B. 25-27. 
« V. M. L. II B. B. 22 § 3. 

* U. L. Wil3. B. 17 §§ 5, 6 o. 7. 

* Ibm. 19 o. 20. 



39 

emellan två byar eller omkring livilken lågo flera byar, skiftades 
så, att hvar by tog lika mycket. Nu gåfvos ock regler för 
skifte af den del af allmänningen, som låg i hvarje hundaris 
eller folklands yttergränser. ^^Ligger allmänning, säges det, mel- 
lan hundari eller folkland, tage hälften hvardera». Men denna 
regel utföres närmare sålunda, att den emellan två hundari eller 
folkland liggande allmänningen skulle snörrätt delas i tre delar, 
livaraf två delar, d. v. s. en tredjedel fbr hvart hundari eller 
folkland skulle vara enskild skog och återstående tredjedelen 
allmänning, hvilken slutligen skulle tuskiftas på de båda del- 
ägarne. 

Sedan sålunda uppkommit bestämdt begränsade allmännin- 
gar for folkland, hundari och byar, erhöllo dessa menigheter 
uteslutande rätt, hvar till sitt område.^ 

Rätten att nyttja hundaris allmänning, var beroende af till- 
stånd på hundaris ting. Att »fara» folklandsallmänningen torde 
väl ex paritate rationis hafva berott på tillstånd å landstinget. 

Rätten till vatten berodde på rätten till land. Vatten inom 
<ie särskilda allmänningarna eller värnalagen tillhörde dessa. 
Undantag utgjorde dock äfven i Uppland båtled och allmän far- 
led, som oberoende af läge inom eller utom privat rättsområde 
alltid voro allmänning. Farled skulle vara 10 alnar bred, båt- 
led 5 alnar. Byggnad i led var förbjuden vid bot af 6 marker. 
»Aldrse manna le])-» fanns i »sund» emellan byar, hundari eller 
folkland.2 

Hvad Södermanland angår har vid tillkomsten af dess lag, 
jordäganderätten intagit en mer än enligt öfriga lagar utvecklad 
ståndpunkt. Allmänning omtalas icke, utom i fråga om led- 
«und och båtled, hvarom gälla ungefär samma bestämmelser som 
i U. L.^ Troligen har allmänningen till större delen redan ut- 
skiftats. 

För att nu öfvergå till Västergötland, så hade det vid tiden 
för västgötalagarnas tillkomst väsentligen samma område som 
nu. Här må likväl anmärkas, att Göta älfs högra strandlandskap, 
det s. k. Inland, fått sin befolkning från Västergötland och ur- 
sprungligen tillhört detta landskap. Härjämte hörde dit det af 
västgötar bebyggda Dal samt slutligen Mo härad i Småland. 



1 U. L. Wip. B. 20 § )\. 

2 Ibm. 22 § 3. 

3 S. M. L. B. B. 20 § f). 



40 

Mo härad var en koloni af virdar, men betalade en landskyld 
af 50 nötkreatur hvart 4:de år till västgötarne. ^ 

Hvad jordäganderätten angår, är den till sina grunddrag 
öfverensstämmande med hvad lorut anförts från Svealandskapen. 

Den privata äganderätten torde jämväl i Västergötland en- 
dast hafva omfattat inhägnad jord. Och inom hägnad lades ur- 
sprungligen endast åker och äng, d. v. s. IcuUiverad jord. 

Västgötalagarna omtala tvenne slag af hägnad: »tomptie 
gar['?er> och >>utgar[.er>. Den förra omgaf by tomterna, ^ den se- 
nare odlade ägor.^ 

Äganderätt till tomt var första upphofvet till privat jord- 
äganderätt. Alla andra inägor voro endast åtföljder till tomlen. 
Häraf uttrycket: »tomt är åkers moder». Häraf ock stadgandet: 
»vtskipter oc garjjer per shilu all til tomptce at Iseghma^lix.^ 

Men på västgötalagarnas tid var omfånget för den privata 
jordäganderätten utsträckt till jord »innan garjis», d. v. s. till 
jord inom »utgar[jer». 

Man kan se detta däraf, att rättigheten till fri disposition af den 
byn omgifvande ouppodlade marken var beroende af ägandet af 
>.attund8e löter attungx», hvarunder inbegreps laga tomt i by (20 
alnar lång och 10 alnar bred^), 1 öresland jord samt 6 lass 
äng.^ Detta jordinnehaf medförde nämligen rätt till intäkt, 
skogsfång m. m. å allmänningen. Hade man mindre jord än 
åttondedelen af en attung, hade man endast rätt till »löf ok lok» 
och xiindir wi})ier». Innehade man laghäfdad och inhägnad in- 
taga å byamark, hade man visserligen rätt till yxbörd i skogen 
till »vndir wi[^3er>, men ingen rätt till bärande träd eller till 
»utskift». Han ägde nämligen icke rätt »vtan garjj til alman- 
nigs», men å andra sidan ägde ingen rätt mot honom »innsen 
gard».^ Var ej jorden inhägnad, ägde grannarne »vitu» att den- 
samma var allmänning.^ Den, som ändtligen ej ägde del hvar- 
ken i hägnad eller grind, åker eller äng, hade icke heller nå- 
gon rätt »utsengarz».^ 

1 Schlyter: Jur. Afh. II s. 41-45. 
•^ V. G. L. I JB. 9 o. II JB. 21. 

3 V. G. L. I: JB. 13 pr. o. § 4; 15 pr.; 17—18, samt Forn. balk 1 o. 
3 jämte motsvarande lagrum i den yngre lagen. 
•* V. G. L. II JB. 17 o. I JB. 7 § 2. 
•' V. G. L. II JB. 18. 
« V. G. L. I JB. 7 § 3 o. II JB. 19. 
' V. G. L. JB. 13 § 4; II JB. 32. 

« V. G. L. I JB. 15 o. II JB. 34. Jmf. ock I JB. 17—18. 
» V. G. L. I Forn. B. 3 o. II Utg. B. 8. 



41 

Att hägnad omkring- betesmark ännu å västgötalagarnas tid 
ansågs såsom mycket ovanlig, kan man förstå däraf, att den 
som inhägnade dylik mark fick bära vedernamnet »grässparare». ^ 

All jord utom hägnad var att anse som allmänning. 

Förut är sagdt, att öfvergången från personligt till lokalt 
samhälle måste, hvad Västergötland angår, hafva skett så, att 
ett ättförbund ombildats till ett land. Till stöd härför må här 
anföras, att allraänningen ursprungligen varit en samt begränsad 
gent emot andra landskap tidigare, än häradsallmänningarna 
uppkommit. Om nämligen den hittills vanliga uppfattningen 
varit riktig, att en eller flera ätter bildat ett härad samt flera 
härad ett land, måste häradsallmänningarna vara ursprungligare 
än landsallmänningen. Men så är ingalunda fallet. Äldre Väst- 
götalagen talar endast om »almsenningaer. aldrse ^grsennse» eller 
»aldra götse». Först yngre lagen och Lydekini excerpter känna 
beteckningarna »lanz feller ha3raz allmenningi».^ Af ett stad- 
gande i äldre lagen kan man likväl se, att tvister om skogsfångst 
mellan härad redan då förekommit." 

Landsallmänningen eller »alla götars allmänning» var där- 
emot långt tidigare till sina gränser bestämd, såsom man kan 
se af den vid V. 6. L. fogade gränsförteckningen. Och som 
land och härad stodo till hvarandra i ungefär samma förhållande 
som stat och kommun i nutiden, förklaras ock regeln, att när 
land och härad kommit i delo med hvarandra om allmänning, 
landet ägde bestämma, huru mycket häradet skulle hafva^ 

På grund af den ursprungliga enhetliga allmänningens na- 
turliga läge samt den odlade bygdens utbredning uppkom först 
skillnaden emellan ^alla götars» och uilla grannars» allmänning. 

Den senare var den del af allmänningen, som låg närmast 
omkring byarna. På slättlandet, där odlingar lättast verkställ- 
des och nya byar snabbast uppbyggdes, inkräktades allt mer 
och mer af allmänningen. Byarna gjorde anspråk på den kring- 
liggande skogs- och betesmarken. Häfden gaf helgd åt ansprå- 
ket. Och i öfverensstämmelse med en småningom uppkommen 
sedvanerätts regler tillätos byar och gårdar att här och hvar 
uppodla mellanliggande allmänningsområden. Efter hand un- 
danträngdes sålunda den stora af alla götar innehafda allmän- 

' V. G. L. I JB 17 § 2. 

2 V. G. L. II Forn. B. 44 o. III: 144. 

3 V. G. L. I JR. 16 § 1. 

* V. G. L. I JB. IG i$ 1; II JB. 38. 



42 

ningen till landskapets mera otillgängliga södra och norra skogs- 
trakter samt till i det inre belägna otillgängliga berg och min- 
dre uppodlingsbara landsträckor. 

I öfrigt omfattade allmänningen både vatten och land. Huru 
långt denna utveckling fortskridit vid tidpunkten för västgöta- 
lagarnas tillkomst, kunna vi se af den vid dem fogade allmän- 
ningsforteckningen. 

Enligt densamma uppdelades allmänningen i olika arter: »all- 
männingsskogar», »allmänningsberg», »allmänningsvatten» och »all- 
männingsåar»; alltså efter allmän ningens naturliga beskafifenhet. 

Vi skola uppräkna dessa olika allmänningsdelar. 

Till allmänningsskogar hörde Vriguhsester, Hattås i GuUe- 
reds socken af Redvägs härad, Gusulidir, troligen vid Kuse- 
backa i Skallsjö socken af Vätle härad, Hasmserholt, till äfven- 
tyrs Hammarskogen i Björsäters, Lexbergs och Ullärfva socknar 
af Vadsbo härad, Strandvider, troligen de s. k. Vikerskogar 
vid sjön Viken i Vadsbo härad, Brun i Vings socken af Ås 
härad. Gälaveden i as och Kinds härad, Lygnirvider vid sjön 
Lygnern i Marks härad, Artuskogeu, Bösshult i Sandhults socken 
af Vedens härad, Sandaehult, troligen i Sandhults socken af Ve- 
dens härad, Orskogen, möjligen vid Örsjön, Rön i Kinnarums 
socken af Marks härad eller i Hofs socken af Gäsene härad, 
Ostervider, Syndervider, Edsvider i Laske, Kullings oich Gäsene 
härad, Lärkeskogen i Barne, Bjärke och Kullings härad, Risvider 
i Ale och Kullings härad, Vätlefjäll i Bergiums och Ängareds 
socknar af Vätle härad, Ridungsvider, troligen Rydeskogen i 
Barne härad, Kuleskogen i Bjärke och Väne härad, Rålken i 
Viste härad, Hillet i Barne och Laske härad. Gryten i Skå- 
nings och Vilske härad, Kiliamossen i Åse härad, Aellamyr, 
Almaren, en del af Kinneskogen vid Vänern, sydväst om Kinne- 
kulle, Gran bröt eller Bröten i Amnehärads och Lyrestads sock- 
nar af Vadsbo härad, Orraeskogen i Vadsbo härad, Klyftamon 
på gränsen af Vadsbo och Kinne härad, Traneskogen, Stöpen i 
Vadsbo och Kåkinds härad, Skepp vidahult i Skepphults socken 
af Marks härad. Russlingen i Ullärfva och Bäcks socknar af 
Vadsbo härad, Långesked, en del af Stöpen, Afsewalder, numera 
Axevallahed i Valle härad, samt Nord-, Söder- och Osterfala, 
eller norra, södra och östra delarna af Falbygden eller slätt- 
landet emellan Mosse-, Alle- och Varfsberget i Vartofta, Gud- 
hems och Vilske härad. 



43 

Til) allmänningsberg hörde Gerumsberg eller Hvarfsbergets 
södra del, Hvarfsberget i Vartofta härad, Lena berg eller Kungs- 
lenaberget, norra delen af Hvarfsberget, Ålleberg, Mösseberg i 
Vilske och Gudhems härad, Halle- och Hunneberg i Väne och 
Åse härad, Billingen i Vadsbo, Kåkinds, Valle och Gudhems 
härad samt KinnekuUe i Kinne och Kinnefjärdings härad. 

Till allmänningsvatten hörde sjöarna Stråken i Vartofta och 
Mo härad, Brengen på gränsen af Vartofta och Redvägs härad, 
Tider, Lygnern på gränsen af Marks härad och Halland, Lunden 
i Valle och Gudhems härad, Åsunden i Kinds och Redvegs hä- 
rad, Ökern i Ås härad. Lången i Vadsbo härad, Frisjön i Marks 
och Kinds härad, Säfsjöu i Vedens och Gäsene härad, Alti, 
möjligen Anten i KuUings och Bjärke härad, Vandry vatten i Ale, 
Bjärke och Flundre härad, Mjörn på gränsen af Vätle, Kullings 
och Ale härad, Örsjön, Tolken i Marks härad, Trehörningen i 
Vadsbo härad, Venern, Vettern, Lönen i Redvägs härad. Osten 
och Imsen i Vadsbo härad, samt Skadur, troligen Skagern på 
gränsen af Västergötland, Närike och Värmland. 

Till allmänningsåar hörde slutligen Lidan, Tidan och 
Nossan.i 

Särskildt anmärkningsvärdt är, att ett stort antal af ofvan- 
bemälda allmänningsdelar lågo inom flera härad och socknar, 
hvadan någon uppdelning af allmänningen i härads- och socken- 
allmänningar ännu icke, åtminstone i större omfattning, före- 
kommit. 

Emellan »alla götars» och »alla grannars» allmänning har 
från början icke varit fasta gränser. Ingen af västgötalagarna 
antbr någon rättsregel för uppdelning af allmänning emellan 
byarna. Endast för det fall att härad och by voro i tvist om 
allmännings tordelning, ägde häradet rätt att afgöra, huru myc- 
ket byn skulle bekomma.^ 

Att gränser emellan byarnas och landets allmänning ur- 
sprungligen icke funnits kan man ock se af stadgandet om rätt 
att anlägga vattenverk. I fråga om vattenområden har den pri- 
vata äganderätten alltid utvecklat sig senare och mera ofullstän- 
digt än i fråga om land. Nu hade hvarje landsman enligt äl- 
dre lagen oinskränkt rätt att anlägga vattenverk, så väl å »alla 



* V. G. L. IV: 11 samt Gloss. 
'^ V. G. L. I JB. 16 § 2. 



44 

götars» som å »alla grannars» mark.^ Redan på yngre lagens tid 
kunde däremot grannarne förbjuda anläggningen å sin allmänning.^ 

Att viss allmänningsdel legat gemensam för flera byar kan 
man ock se af stadgandet, att »de byar, som äga slcog sins- 
emellan oshiftad, äga däri hugga saklöst, så länge de åsämjas».^ 

Hvad dispositionsrätten till allmänningen angår, behöfva vi 
här endast vidröra den viktigaste befogenheten eller rätten att 
göra intaga. 

Tydligtvis var intäktsrätten å byallmänning mera inskränkt 
än å allmänningen i öfrigt. Förut är sagdt, att endast innehaf 
af åttondedel af attung gaf rätt till intäkt å byaskogen. Men 
jämväl i detta fall var rätten icke ovillkorlig utan beroende af 
deras samtycke, som i byn ägde åttondedel af attung.^ 

Hvad allmänningen i öfrigt angår, innehåller ingendera af 
lagarna något allmänt stadgande, som vare sig förbjuder eller 
tillåter intäkt. Därför hafva några författare antagit,' att rätten 
till nyodling varit fri.^ Men detta torde ej vara med lag enligt. 

Redan är anfordt, att rätten att anlägga vattenverk å hela 
allmänningen var enligt äldre lagen fri för hvar man, men en- 
ligt yngre lagen, i hvad det angick by allmänningen, beroende 
på byamännens samtycke. Utvecklingen gick sålunda från fri 
rätt till inskränkt rätt. Tillika är sagdt, att vattenrätten senare 
än rätten till land blef föremål för inskränkningar till förmån 
för enskild äganderätt. 

Då nu den äldre lagen medgifver hvarje man rätt att bygga 
vattenverk hvar som helst å hela den ursprungliga allmännin- 
gen, men iakttager tystnad i afseende å rätt att göra intaga, 
torde detta icke kunna tolkas annorlunda än att menigheterna 
ville förbehålla sig rätt att vid förekommande fall pröfva, huru- 
vida anläggning af nybygge kunde tillåtas eller icke. 

Härmed öfverensstämmer stadgandet i de från omkring år 
1300 härstammande Lydekini excerpter så lydande^: »Engin ma 
nocot takce ellder vt giuce af h^eraez allma^nning vtan als hsersez 
ffemiu oc hseraz höfdingae. — — Engin ma nokot lanz almen- 
ninijri intahcc vtan alz lanz wilia oc lae-manz dom.» 



* Huru myulnu skal gjiera § 2. 
•^ Mölno B. § 2. 

'' V. G. L. II Forn. B. 12. 

* V. G. L. I JB. 14; II JB. 33. 

•'' Hjelmebus a. a. s. 53. Hammabskjöld a. a. s. 9. 
« Schlyter: Jur. Afh. II s. 134. V. G. L. III: 144. 



45 

Då sålunda intäktsrätten redan på äldre Västgötalagens tid 
torde hafva varit beroende på tillstånd, finna vi vid en jäm- 
förelse med rätten till vattenbyggnad, att den fria intäktsrätten 
före västgötalagarnas tillkomst, i deras nuvarande skick väl 
måste hafva förefunnits, men redan vid tiden föi berörda lagars 
upptecknande upphört. 

Vändom oss till Östergötland. 

Äfven här finna vi samma utveckling, som förut är sagdt. 

Den privata jordäganderätten omfattade ursprungligen en- 
dast jord inom hägnad. Den samhälliga jordäganderätten ut- 
gjordes däremot af all jord utanför hägnad till landskapets ytter- 
gränser. 

Detta kunna vi se af följande rättsregler. Hade by 
sträckt sina odlingar längre in på allmänningen, än den all- 
männa regeln högst tilläte, hade byn rätt att behålla detta, om 
laga häfd åkommit, men »alt {)aet sum vtan cer garp hans ok 
lagha haefj) hans jjaet ser almaenningaer».i Ville bönder mäta och 
dela by, skulle alla attungar läggas jämngoda både i åkrar och 
ängar »ofc sua i garpumsum i aJcrum och cengium».^ Samma 
gällde ock vid nybyggnad af by. Åker skulle läggas efter tomt 
och äng efter åker, och hägnad skulle ställas omkring äng.^ 
Hump, som laga häfd åkommit och som var omgifven med häg- 
nad, kunde icke brytas vid skifte.^ Och afgärda by, som låg 
inom höga bys rågång utan egen rågång, och ej »til ha ok ham- 
nu», hade ej rätt att värja mera, än den hade med ^garper gri- 
pit». Detsamma gällde ock för by, som var köpt af allmän- 
ningen.^ 

Till och med flera byar kunde ligga inom samma hägnad.^ 

Äfven i Östergötland låg härjämte hägnad omkring tom- 
terna.^ 

Den ursprungligen enhetliga landallmänningen kom dock 
efter hand att delvis läggas under den odlade jordens värjo. 
Det uppkom en skillnad emellan »skoghser oskipter» samt »all- 
msenningser». 



1 Ö. G. L. B. B. 28 § 2. 

2 Ibm. 6 pr. 

3 Ibm. 2 § 1. 
* Ibm. 3 pr. 

ö Ibm. 28 § 5. 

« Ö. G. L. B. B. 21 § 2. 

7 Ibm. 23. 



46 

Den förras omfång bestämdes på följande sätt. Man skulle 
»standa a selsta ise[)re», d. v. s. å renen vid äldsta åkern, »ok öpa 
(ropa) \)Si daghrin ser dönsestaer», d. v. s. den tid på dagen, då 
luften minst fortplantar ljudet, »msellum botolfs messa och miz- 
somars pit skal byr agha sum op far höra. i sMal gen almcen^ 
ningey>.^ 

Inom den sålunda bestämda byaskogen hade byamännen 
uteslutande rätt till skogshygge, utom hvad angick ek och has- 
sel, till svedjebränning, mulbete och ollonbete samt intäkt, så 
vida ej intäkten vore till stor skada för byn.^ 

Möjlighet till skifte fanns ock. Då skulle byaskogen frid- 
lysas å tinget och skogen skiftas efter byamålet.^ 

Hvad angick rätten att använda allmänningen, synes den 
hafva varit i det närmaste fri. Dock torde det vara svårt att 
säga, huruvida fri intäktsrätt varit tillåten. Till förmån för att 
så varit fallet kan anföras, att, då samma rätt å byaskogen 
varit i det närmaste fri för byamännen, rätten åtminstone i sam- 
ma utsträckning varit å allmänningen medgifven, i enlighet med 
den flerstädes upprepade grundsatsen:. »att den alltid äger vitsord 
som bygga vill».* Men å andra sidan må ock erinras, att det 
talas om by, som var köpt af allmänningen.-^ Troligen var in- 
täktsrätten på Ostgötalagens tid beroende på tillstånd å tinget 
efter undersökning för hvarje särskildt fall. 

Rätten till vatten har i allmänhet toljt rätten till land. 
»Aghu j)er ström aella fiskia sum o[)Ul aghu», heter det.^ 

För bestämmande af bys grän^ emot allmänning i sjö 
gafs den regeln, att man skulle taga en nio alnar lång båt, 
ställa fbren mot vassen och aktern åt sjön. Därefter skulle 
man ställa sig i aktern »ok haua sik i hsende haka skapt 
(»skaftet af en båtshake») ok kasta atser iuir axl sik a diup ut. 
aghe sua byr sum yterst far kastat^ ok pcet cer almcenning 
sum vt an rer.»'^ 

Rätten att anlägga vattenverk synes hafva varit mera fri än 
till intäkt, såväl å byaskog som allmänning.^ 

' Ibm. 28 § 2. 

- Ibm. :30, 32, 33 o. 41. 

^ Ibm. 30 § 1, 31 o. 41. 

* Ö. G. L. B. B. 31. 

■^ Ibm. 28 § 5. 

« Ibm. 8 § 1. 

' Ibm. 28 § 3. 

*• I])m. 8. 



47 

Att häraden börjat skifta allmänningen kan man se däråt 
att regler för dylikt skifte äro gifna. Den grundsats, som här- 
vid synes hafva varit gällande, är den, att det härad, som be- 
talade utskylder både till konnng och jarl, skulle hafva V^, det 
åter, som endast betalade konungen skyld, skulle hafva ^/» 
af den mellanliggande allmänningen. ^ 

Om vi nu begifva oss från fastlandet till Gotland, så finna 
vi, att jordäganderätten därstädes varit gestaltad på samma sätt 
som i öfriga landskap. 

Den privata äganderätten var ursprungligen inskränkt inom 
hägnad. Hvad som låg utom hägnad var allmänning. 

Den, som sålde sitt fäderne och athände sig allt det, som låg 
»innan staurs», uteslöts ur ättgemenskapen. =^ 

Inom hägnad lågo emellertid redan på Gotlandslagens tid 
icke allenast åker och äng utan äfven skog. Skogshygge och 
jakt voro nämligen förbjudna inom hägnad. ^ 

Efter hand synas emellertid jordägarue jämväl erhållit 
äganderätt till viss del af kringliggande mark, vare sig den var 
hägnad eller icke. Det var s. k. »o schiptri aign» eller ?>o schij)- 
tum scogi». Att emellertid hägnad såsom Villkor för fullt skyddad 
äganderätt är ursprungligast och äganderättens utvidgning till 
ohägnad mark senare, kan man se af följande omständighet. 
Skogsåverkan är i lagen omtalad på tvenne ställen. I ena lag- 
rummet är olofligt hygge af ett lass belagdt med böter af 3 
marker till målsäganden och 3 marker till folket, samt olofligt 
hygge af mansbörda förbjudet vid bot af 8 örtugar. I ena som 
andra fallet förutsattes att hygget sker »innan gier[)a». ^ I andra 
lagrummet åter forbjudes att hugga i annans skog »innan staurs 
ejja vtan» till så stor mängd som ett lass. Böterna voro här 
endast 8 marker till målsäganden. Och hygge af mansbörda 
var strafflöst. 

I den mån, som den enskilda äganderätten sträckte sig utom 
hägnad, måste man med hänsyn till den tidigare allmännings- 
rätten inskränka åverkansbrottet, dels så att böterna för ett lass 
olofligt hugget virke nedsattes till hälften, dels så att olofligt 
hygge af mansbörda ej föll inom straffrättens råmärken. 

1 Ö. G. L. 28 pr. Jmf. Gotl. Hist. 2. 

2 G. L. I: 20 § 13. 

•» Ibm. 2f) ^1 o. 58. 
* G. L. 1 2fJ § 7. 



48 

Inom byamarkens område sökte sålunda byamännen tillägga 
sig uteslutande rätt. Men å andra sidan var nyttjanderätten 
därtill för byamännen gemensam. Ingen tilläts att inhägna 
något af den oskiftade marken eller upplåta någon del däraf till 
andra än byamän. ^ 

Det som låg utanför den inhägnade och på en senare stånd 
punkt utanför den oskiftade marken var på Gotland, liksom i 
öfriga landskap, allmänning. 

Ehuru Gotlandslagen ingenstädes omtalar tillvaron af en 
allmänning, förutsattes den dock uti flera stadganden. 

Sålunda heter det, att om två män tvista om skog, då skall 
man hafva tu vittnen, som äro grannar och kunna intyga gjordt 
arbete. Har någon om våren huggit och upplagt ved, eller kluf- 
vit och lagt på stubbe gärdsle, eller afhuggit och sammanburit 
grenar för torkning, då skall den hafva rätt till skogseflfekterna, 
som medelst grannars vittnesbörd kan styrka, att han tillredt 
desamma. ^ 

Tvisten afser tydligtvis icke mark utan bättre rätt till skogs- 
produkter. 

Härmed öfverensstämmer följande rättsregel: Tager du an- 
nans ved eller gärdsle eller timmer i skogen, bote 6 öre, men 
om den andre har fört det till vägen, bote den som tager det 
3 marker, såvida han icke lämnar sitt kvar. ^ Man jämföre här- 
med norsk rätt. Enligt norska lagen fingo timmer och bjälkar 
ligga kvar 12 månader i allmänningen. Bortförde annan dem, 
gjorde han sig saker till. böter.^ 

Gotlandslagens bestämmelse hvilar otvifvelaktigt på förut- 
sättningen af allmän rätt till skogshygge på en allmänning. 

Härmed må jämföras följande lagbud: »Om odlad jord skall 
man ock hafva tu vittnen, släktvittnen ock arbetsvittnen, som 
kunna vitsorda tre års häfd. Arbetsvittne bäre de, som äga till- 
gränsande jord. Klandrar den som äger tillgränsande jord, då 
vittne de, som äga jord näst utanför. Släktvittne får ej den vara, 
som är närmare släkt än i fjärde led.»^ 

Afven detta förutsätter tydligen tillvaron af en allmänning 
samt allmän intäktsrätt å densamma. 



1 Ibm. 25 §§ 5 o. 3. 

^ Ibm. 25 pr. 

3 Ibm. 20 § 7. 

* Äldre Frostatiugsloven k. 8 o. Nyere Landsloven: Landsleiebolken k. 62. 

^ G. L. I 25 § 1. 



49 

På samma sätt föratsättes gemensam betesrätt å allmänning 
genom de regler, som finnas angående förbud att sätta eget 
märke på annans kreatur, föreskrift om lysning af vilsekomna 
kreatur m. m.^ 

Slutligen må framhållas, att lagen innehåller regler för del- 
ning af allmänning. 

Vid skifte af allmänningsdel emellan olika byar berodde 
andelarnas storlek på de mötande ägornas beskaffenhet. Mötte 
en med åker, en annan med skog och myr, tog den förre ^/s, 
den senare Vs. Mötte åter bägge med skog och myr, togo de 
hälften hvardera.^ 

Hvad Närike och Småland angår, kan man endast på grund 
af gamla handlingar konstatera, att allmänningar jämväl där- 
städes funnits.^ 

Genom landslagarnas tillkomst erhöll visserligen den svenska 
förbundsstaten enhetliga lagar. Men ännu en lång tid bortåt 
voro de endast att anse såsom supplementära. För den del, 
som de för de särskilda landskapen kommo att tillämpas, böra 
vi därför taga hänsyn till dem. 

Jämväl hvad landskapslagarna angår, urskilja vi dels en- 
skild dels samhällig jordäganderätt. 

Fullständig enskild äganderätt synes endast hafva varit 
förenad med jord inom hägnad. Enskild jord utom hägnad låg 
till samfäldt bruk och var i mindre mån än den inhägnade 
jorden skyddad mot intrång.^ 

Ällmänningen var nu delad på land och härad och intäkts- 
rätten beroende på tillstånd af härad och häradshöfding eller 
land och lagman.^ 

Rätt till vatten följde i regel rätt till jord. Allmänning var 
dock ledsund och båtaled.® 

I ordning följer att framställa hufvuddragen af jordägande- 
rätten inom de till Sverige i senare tider från Danmark och 
Norge komna landskapen. 



1 Ibm 40-46. 

« Ibm. 25 § 2. Jmf. Ö. G. L. B. B. 28 pr. samt U. L. Wij) B. 20 pr. 
3 Dipl. Svec. 2662, 3526, 300, 716; Hjelmébus a. a. s. 55, Bergfalk a. 
a. s. 16 not. 10 och Stypfe: Grundregalerna s. 234 jämte not. 2 o. 3. 

* M. E. L. L. B. B. 7—13, 15—17, 21, 23, 25 o. 30 samt K. K. L. L. 
B. B. 8—14, 16-19, 26, 28, 32, 40 o. 41. 

* M. E. L. L. B. B. 24; K. K. L. L. B. B. 29. 

6 M. E. L. L. B. B. 20 o. 26; K. K. L. L. B. B. 33, 34 o. 25. 

A ström. Svensk jord äg anderätt. 4 



50 

Samhällsutvecklingen torde i sina grunddrag varit den- 
samma i det öfriga Skandinavien som i Sverige. 

Skåne med Halland och Blekinge har likasom öfriga sven- 
ska landskap under medeltiden och forntidens senare skede 
varit själfständiga stater.^ 

Skåne torde såsom lokal stat hafva motsvarat ett land, Ble- 
kinge, Lister och Halland däremot härad. Skånelagen har, åt- 
minstone under medeltiden, varit gemensam för dem alla. 

Skåne hade ännu vid början af unionstiden stora skogar. 
Sin största utsträckning hade de naturligtvis på åsarna i det 
inre samt i hela norra delen af landet. ^ Blekinge med Lister 
var endast vid kusten uppodladt.^ Gränslandet mot Småland 
var en enda stor skog. Skogklädda voro ock åsarna emellan 
floddalarna. Vid samma tid var Halland på gränsen mot Göta- 
land en enda stor skog, som mångenstädes sträckte sig ända 
ned till kusten.^ 

Jordäganderätten har i dessa landskap varit på enahanda 
sätt ordnad som i öfriga svenska landskap. 

En viktig olikhet förefanns dock. I det öfriga Sverige ägde 
landskapen ännu under förbundsstatens tid hvart och ett sin 
allmänning. I Danmark så väl som i Norge gjorde dock 
statsförbundens konungar — i Danmark från Gorm den gamle, 
i Norge från Harald Hårfager — anspråk på uteslutande rätt 
till de särskilda landskapens allmänningar. 

Vi skola framdeles närmare vidröra detta ämne. 

Till följd af denna anordning har därför jordäganderätten 
i Danmark och Norge, å ena sidan, och i Sverige, å andra sidan, 
endast stått i full paritet med hvarandra under tiden före och 
till förbundsstaternas uppkomst. Då emellertid konungarnes i 
Danmark och Norge anspråk på allmänningarna lämnat rätts- 
ordningen i öfrigt tämligen oberörd — Skånelagen nämner det 
icke ens med ett ord — äro vi likväl i stånd att af lagarna 
sluta oss till det ursprungliga förhållandet. 

Jordäganderätten har ursprungligen varit af två slag: sam- 
hällig och enskild. Den förra omfattade allmänningen, den 
senare jord inom hägnad. 



^ J. Steenstrup; »Studier över Kocg Valdemars Jordebog* s. 1 — 2. 
2 Stypfb: Skand. und. Unionstiden s. 41. 
^ Ibm. s. 77. 
^ Ibm. 8. 80. 



51 

Inom hägnad torde ursprungligen endast hafva legat åker 
och äng. Sedermera jämväl skog. 

På Skånelagens tid åtnjöt skog inom hägnad lika rätts- 
skydd som åker. ^ 

Allt, som låg utom hägnaden, kallas däremot allmänning. 
Till de delar däraf, som lågo närmast byalagen, ansågo sig dock 
dessa hafva förmånsrätt. Rätten därtill var nämligen mera be- 
.^tämd än till allmänningen i öfrigt. Ville någon af byamännen 
göra nyodling å denna del af allmänningen, men de öfriga icke, 
kunde han stämma de andra till härads- eller landstinget* med 
yrkande om skifte. Kommo de senare då ej tillstädes för att 
skifta, hade den förre rätt att odla hvad han ville, utan att de 
andra vid senare skifte kunde afhända honom något. ^ 

På en ren allmänningsrätt syftar däremot följande stad- 
:gande: »faeller man trse j almaenningsscoghe, skeri af at bat)um 
^nduni {)a a han at hause trse en dagh oc iamlingse, liggiser 
trae Isengaer, {)a ser |jset ey hans Isengser, takser annser man t)8et 
trse bort före dagh oc iamlsengse gialde atser oc bötse twa orse». ^ 

Hvad vattenallmänningen angår, intager Skånelagen en myc- 
ket ursprunglig ståndpunkt. Endast damfäst vatteiji var under 
•enskild äganderätt. Allt annat vatten var allmänning, hvar- 
faelst det än fanns. »Untn hwsert». heter det, »ey ser mse[) damme 
faest {)a ser almenning ofna hwas marco sum {)8et ser allser 1ig- 
gier.»^ Allmänningen sträckte sig t. o., m. till af högvatten öf 
verdränkta ängar och mader.^ 

Från Norge hafva kommit följande landsändar: det gamla 
Vihen^ Jämtland med Härjedalen samt Särna socken i Dalarne. 

Med stöd af norska lagar finna vi, att äfven här den en- 
skilda jordäganderätten ursprungligen varit inskränkt inom 
hägnad. 

Men inom hägnad låg endast åker och äng. Sedermera till- 
lades en del af den omgifvande allmänningen. »Ef {)ar er acr 
oc eng, oc garde um loket», säger äldre Gulatingsloven, »{)a a hann 
sva långt fra garde sem hann ma kasta snidrli sinum». ^ 



1 Sk. L. I: 181-183, 185-187, 190, 192-193, 195— 19B samt 199. 

2 Sk. L. I: 70. 

3 Sk. L. I: 197. Jmf. G. L. I: 25 pr. och förut anförda lagrum i nor- 
ska lagar. 

* Sk. L. I: 200. 

ö Ibm. 202. 

® En slags krumknif eller skära. 



52 

Enligt äldre Frostatingsloven^ och Nyere Landsloven ^ 
skulle nybyggaren »verpa garÖi», d. v. s. npprätta gärdesgård^ 
inom 12 månader. Sedan hade han rätt till »snidilsverp i fra 
garbi allstaöar till garös ser». 

All annan mark var allmänning. Angående nyttjanderätten 
är stadgadt sålunda: »Hverr maör scal neyta vatz oc viÖar i 
almenningi. Sinn almenning scal hverr hava sem at fyrnskn 
hever haft».^ I andra lagar var allmänningsrätten närmare be- 
stämd sålunda, att den omfattade rätt att hugga bjälkar och 
timmer, att bruka fiskevatten, att anlägga säterhyddor på fjäll- 
betena samt att tillgodogöra sig slåtterlägenheter.^ 

Såsom en för det nuvarande Sveriges alla landskap gemen- 
sam regel torde vi på grund af föregående utredning kunna säga, 
att den enskilde jordäganderätten ursprungligen endast omfattat 
kultiverad jord inom hägnad ^ samt att den samhälliga jord- 
äganderätten omfattat all okultiverad mark, ehuru ägarne af den 
kultiverade jorden tidigt tillagt sig en viss företrädesrätt till när- 
belägen okultiverad jord. 

Hvad särskildt vattenallmänningen angår, har den till en 
början omfattat allt vatten. Därefter har så kalladt damfäst^ 
vatten,^ d. v. s. genom mänskligt arbete afstängda vattenområ- 
den, kommit under särskild rätt. Slutligen har rätten till vatten 
utsträckts till samma omfattning som rätten till land, med un- 
dantag dock af vissa vattendrag eller delar af vattendrag, som 
oafsedt belägenheten alltid varit allmänning. 

Såsom en naturlig följd af det sagda framgår, att allmän- 
ningarna till den del de tagits i anspråk för tillgodogörande af 
berg eller stenarter samt mineral brukats i öfverensstämmelse 
med de för allmänningen i öfrigt gällande regler. Bearbetande 
af mineralfyndigheter har alltså ursprungligen varit allmän, 
kvarje samhällsmedlem tillkommande rätt. 



1 XIV: 8 

2 Landsleibolk k. 62. 

^ Äldre Gulatingsloven k. 145. 

* Äldre Frostatingsloven XIV: 8. Nyere Landsloven: Landsleiebol- 
ken k. 62. 

^ Jmf. G. K. Hamilton: >0m Ägofrid» s. 3—5 samt 13—20. 

* Jmf. Steenstrup. a. a. s. 340 ff. 



53 



KAP. IV. 

Om uppkomsten af helstatens öfveräganderätt. 

Medeltidens svenska förbundsstat förvandlades till en hel- 
stat. Genom universal-succession öfVergingo därmed landskapens 
<)fveräganderätt till helstatens öfverä g anderätt. Uppkomsten af 
helstatens öfveräganderätt till jord grundar sig alltså likasom 
landskapens på ett härledt laga fång. 

Men denna succession skedde icke i ett slag. 

Själfva helstatens uppkomst datera vi från Gustaf Vasas 
regering. Men likasom den från hans tid ingalunda kan anses 
färdigbildad, saknade den icke heller förarbeten under medel- 
tiden. Tvärtom. Medelst en hel del enhetliga organisationer 
och institutioner, särskildt från folkungaregenternas tid, såsom 
<iet andliga och världsliga ståndet, enhetlig lagstiftning, lagskip- 
ning och förvaltning m. m., hade småningom förbundsstaten hop- 
Tuxit och helstaten förberedts. 

Fullkomligt jämna steg med denna förbundsstatens ombild- 
ning till helstat tog också ombildningen af landskapens öfver- 
äganderätt till helstatens öfveräganderätt. Och likasom helsta- 
tens öfveräganderätt förbereddes under medeltiden, blef den icke 
med en gång färdigbildad under Gustaf Vasa utan behöfde än 
jtterligare kompletteras. 

Vi skola nu påvisa, huru denna helstatens öfveräganderätt 
bildats. 

Första upphofvet till densamma är den jordegendom, som 
kallas »Uppsala öd». 

Under hedendomeiis dagar var »Uppsala öd» ett efter hand 
allt större antal egendomar, som voro anslagna till underhåll af 
svearnes förnämsta tempel och oflfer. Det var hednatidens kyrko- 
gods, och de förvaltades af Uppsalakonungarne i egenskap af 
Uppsalatemplets själfskrifna öfverstepräster. 

Vid öfvergången från hedendom till kristendom samt för- 
bundskonungarnes onibildning till endast världsliga konungar 
■öfvertbrdes »Uppsala öd» från den försvunna hedniska kyrkostaten 
till den världsliga förbundsstaten, som åtkom detsamma genom 
succession och icke genom reduktion. 



54 

Därefter var :»UppsaIa öd» att anse såsom förbundsstatens ge- 
mensamma egendom och förvaltades af förbundsstatens konungar. 

Det bör därför noga skiljas från konungarnes patrimonial- 
gods eller konungens »arf och eget», äfven om dessa olika slag^ 
af egendom ofta faktiskt förvaltades på samma sätt. 

Genom åtskilliga händelser, såsom nyodling, böter, sakfalK 
danaarf o. s. v., utvidgades »Uppsala öd» under medeltiden samt 
fanns utbredt i kanske alla landskap. ^ 

Vid helstatens uppkomst öfverfördes dessa gods helt natur- 
ligt från förbundsstaten till helstaten. 

Under medeltiden uppkom emellertid en ny kyrkostat med 
ny kyrkoegendom, som förvärfvats på allahanda sätt från så väl 
enskilde som konungar. 

Genom Gustaf Vasas reformation nedbröts den medeltida 
kyrkostaten. Sverige utgick ur det universella katolska kyrko- 
väldet, och den svenska helstaten öfvertog själf den gamla kyrko- 
statens befogenheter. Hvad var då naturligare, än att den världs- 
liga staten också öfvertog den förra kyrkostatens jordegendomar? 

Endast i den mån den s. k. Gustaf Vasas reduktion afsåg^ 
forna krönogods (»Uppsala öd») var den en verklig redtictio. I 
öfrigt hade den karaktären af successio. 

Samtidigt med helstatens uppkomst öfvergingo också en- 
skilda personers odalgods, vare sig skatte eller frälse, till hel- 
staten. Jordeböckerna från Gustaf Vasas tid utvisa denna suc- 
cession såsom fullbordad. 

Medan det forna »Uppsala öd» och katolska medeltidskyr- 
kans forna gods blefvo »kronogods» i egentlig mening, borde alla 
odalgods, vare sig skatte eller frälse, endast hafva kommit under 
statens öfveräganderätt. Men att detta ingalunda blef förhållan- 
det skall framdeles ådagaläggas. 

Af enskild jordbesittning återstår nu endast den s. k. all- 
männiDgsjorden. 

Såsom framdeles närmare skall utredas, var detta jordegen- 
dom, som, till tiden senare än odaljorden, upptagits å landska- 
pens allmänningar och innehades under ständig besittningsrätt. 
Åborna därå kallas i Västgötalagen allmänningsbönder och in- 
togo en mellanställning till odalbönder och landbor. I regel 
.hafva de erlagt afrad till landskapen eller häraden. 

1 Hels. L. Kun. B. 11; 1 och V. G. L. II. Moln. B. § 8 uppräkna Upp- 
sala ödsgods inom ifrågavarande landskap. 



55 

Jämväl detta slag af jordegendom öfverfbrdes efter hand 
till helstaten. 

Hit höra utan tvifvel s. k. »lagmansbönder», »häradsbönder», 
»häradsnybyggare» och »gräsgäldsbönder». Hit äro sannolikt att 
hänföra flertalet af de i räkenskaperna nppforda kronobönderna 
å Edsveden.^ Enligt Västgötalagens allmänningsförteckning var 
ju Edsveden landsallmänning. Vidare äro att hit hänföra alla 
»häradstorpare», »häradsängar», »häradshagar», »häradsholmar», 
och »häradsjordar». ^ Stundom finnas i räkenskaperna uppförda 
s. k. allmänningspenningar, som utgingo såsom afrad för vissa 
allmänningsdelar. ^ 

Ändtligen öfverfördes jämväl till kronojorden de med kon- 
firmerad besittningsrätt förlänade sämje-, stadge-, stubbe- och 
röjselrätter, hvarom skall framdeles vidare talas. Anmärkas 
må emellertid redan här, att till denna hemmansgrapp hörde 
icke allenast sådana hemman, som voro upptagna å allmännings- 
jord, utan äfven sådana, som voro upptagna på enskilda perso- 
ners okultiverade mark. 

I ordning följer att redogöra, för den okultiverade jordens 
öfverförande från landskapen till helstaten. Till detta slags jord 
hörde såväl alla allmänningar som ock enskildes ouppodlade 
mark. 

Hvad allmänningarna angår, veta vi af föregående framställ- 
ning, att de ursprungligen själfständiga medeltidsstaternas all- 
männingar blifvit åtminstone delvis uppdelade på kommunerna 
(häraden). Det fanns således lands-, folklands- och härads- 
allmänningar. Härjämte var hela Norrlands odisponerade mark 
att anse såsom en enda stor allmänning. 



1 Y- G. H. 1560 n:r 16. 

* Östg. Jbk 1665 för Östkinds h:d upptager: 

10 st \'4 Häradstorpare. 

14 st. Häradtz ÄDgier. 

1 Härads Hage. 

Flere Härads Hollmar. 

Ibm öster Husby s:n. 

8 st. V* Häradstorpare. Häradsångier. Häradshagar. 

I Jbk på K. Majits Enskyllte Räntor till Huset Schenäs år 1665 
upptagas: 

7 häradstorpare, 8 häradsängar, flera häradsholmar. 

Ö. G. H. 1543 n:r 10 har för Skedne s:n 4 häradstorpare; för Lysings 
h:d >en liten bereds iord sum kallas Klööfwetrådh»; för Säby fjerding >en 
Eoningz almeningh som kallas heredz Jordh». 

^ Uppl. H. 1539 n:r 5. Wåle h:d — 2V2 marker allmänningspenningar. 
Teghelmora s:n — allmänningspenningar för en myr. 



56 

Samtidigt med helstatens uppkomst öfverflyttades alla dessa 
allmänningar jämte all okultiverad mark pä helstaten och för- 
vandlades till en enda stor riksallmänning. 

Början härtill gjordes redan i medeltiden och ansluter sig 
till det anspråk å en tredjedel af alla Götalands allmänningar, 
som konungarne faktiskt gjorde gällande redan från 12(X)-talet.^ 
Det är nämligen bevisligt, att konungarne afhändt sig sin tredje- 
del liksom ock att skifte af allmänningen emellan härad och 
konung förekommit. Medelst Magnus Erikssons landslag utvid- 
gades sedermera detta anspråk till en treding af allmänningarna 
i hela riket. ^ Uttryckligen säges likväl detta endast om härads- 
allmänningarna, men får väl antagas hafva gällt äfven lands- 
allmänningarna. ^ 

Härutöfver sträckte sig i regel icke konungarnes anspråk 
på allmänningarna under medeltiden. 

Ett par undantag må dock anföras. 

I bergslagen och i Norrland tillade sig konungen en vidsträck- 
tare dispositionsrätt till all okultiverad mark. 

Till förmån för det uppblomstrande bergsbruket vidtog ko- 
nungen åtskilliga dispositioner icke allenast å allmänningarna 
utan jämväl å enskildes okultiverade mark. Så erhöllo arbetare 
vid Kopparberget, enligt privilegierna d. 13 febr. 1347, rätt att 
göra intagor jämväl å enskild mark samt att innehafva desamma 
under ständig besittningsrätt.* Enligt privilegierna för Norberg 
d. 24 febr. 1354, hvilka jämväl skulle gälla för tre andra järn- 
bergslager, tilldelades på liknande sätt ständig besittningsrätt 
åt de arbetare, som gjort intagor å böndernas skogar. Samma 
eller liknande bestämmelse anses ock hafva utfärdats för alla 
koppar- och järnberg samt Sala silfverberg. ^ 

Ungefär på samma sätt har ock konungen förfogat öfvcr 
all okultiverad mark i Norrland och Finland. Sålunda vidtogos 
ifrån och med Magnus Erikssons regering åtskilliga åtgärder för 



1 Styffe: Grundregalerna s. 234, jämte cit. handlingar. 

* Thingm. B. 5. 

^ Hjelmébus, a. a. s. 61. anser väl, att konungen erhöll hela afgälden 
frän landsallmännlngarna. Se dock å andra sidan af Hammabskjöld a. a. 
s. 13 not. 3 äberopaae skäl. 

Föga troligt är det dessutom, att lagmän och tingsmenighet er skulle 
tagit sä stor befattning med allmänningsjorden som B. S. 24 utvisar, om de 
icke för landskapens räkning fatt behälla någon del af afgälden. 

* Styffe: Gmndregalerna s. 238. 
"^ Ibm. s. 239. 



57 

Västerbottens kolonisering. Helsingland gjorde visserligen an- 
språk på äganderätten till landet, men anspråket underkändes^ 
och domsrätten öfver nybyggarne skulle utöfvas af konungens 
fogdar. Enligt K. Br. till invåname i Alir (södra delen af 
Helsingland) den 5 jan. 1326 tillade sig konungen äganderätten 
till hela Ödemorden. ^ Den 29 april 1334 förordnade Magnus 
Eriksson, att odlingsbara lägenheter å enskild mark finge upp- 
tagas af hvem som helst, därest ej ägarne ville eller kunde 
bruka dem. Och medelst K. Br. den 16 jan. 1411 förordnades 
om en slags afvittring, enligt hvilken jordägarne skulle erhålla 
husbehofsskog enligt uppskattning af en tolfmannanämnd, men 
det öfriga indelas till nybyggen. ^ 

Gustaf Vasa tog steget fullt ut. Såsom en allmän rätts- 
grundsats gjorde han gällande, att all okultiverad mark till- 
hörde kronan. 

Denna ginindsats uttalades i dessa ordalag: »Alla sådana 
ägor, som obyggda ligga, höra Gud, konungen och Sveriges 
krona till». ^ 

Hvad med »obyggda» ägor förstods framgår tydligt af samma 
bref, hvari berörda rättsprincip uttalades. Medelst uttalande af 
denna grundsats åsyftade konungen dels att förhindra, att en- 
skilda personer tillägnade sig den okultiverade marken vidare 
än deras husbehof kräfde, dels att å återstoden medgifva fri och 
obehindrad intäktsrätt för hvarje man. Skyddade för annans 
intrång förklarades endast böndernas »bolstädher, engier eller 
fäbett». A all annan mark, som bönderna »förmene sig wara 
ägende» till, men »ther the dog hwarcken rett eller skiäll till 
haffue», ägde hvar fattig man göra nyodling, »så hwarcken sock- 
nar, bygdelag, enslige gårder eller annan bygd» ägde rätt för- 
hindra det. 

I senare tid har det väl påståtts, att detta konungens an- 
språk å all okultiverad jord endast skulle vara ett utslag af 
några tyska rådgifvares inverkan. 

Men huru liten betydelse ett dylikt påstående kan hafva, 
torde redan inses däraf, att konungarne långt före Gustaf Vasa, 
såsom förut påpekats, gjort detsamma gällande i Bergslagen, 
Norrland och Finland. 



1 Ibm. s. 240—243. 

2 Ibm. 8. 244. 

3 K. Br. d. 20 april 1542. 



58 

Men härjämte torde böra anmärkas, att hela den med den 
s. k. regalrätten i samband varande lagstiftningen var i stort 
sedt resultatet af en naturlig och följdriktig rättsutveckling. 
Grundsatsen om statens äganderätt till all okultiverad mark är 
densamma vi funnit vara förhärskande så väl inom den medeltida 
tbrbundsstatens särskilda statsformer af land, folkland eller hä> 
rad som äfven inom forntidens stater af ätter och ättförbund. 
Det är ett fullkomligt misstag att sålunda fiJrklara densamma 
såsom ett politiskt hugskott utan forutsättningar och utan fbljder. 

Grundsatsen om statens äganderätt till den okultiverade 
jorden upprepades under Johan III:s regering uti det s. k. Helge- 
andsholmsbeslutet. Denna handling är visserligen understucken ^ 
så till vida, att den icke tillkommit på det sätt och den tid, som 
däri uppgifves, men har i allt fall betydelse såsom utvisande 
rättsåskådningen uti ifrågavarande hänseende vid den tid, då den 
bevisligen tillkommit. Sålunda f[5rstådt proklamerar detta do- 
kument kronans äganderätt till berg, vatten och okultiveradt 
land. I sistberörda hänseende säges, att konungen tilldömde» 
äganderätten »öfver de största skogar i Riket, så att hvad å dem^ 
efter den dagen, kunde till Hemman blifva uppodladt, skulle 
höra kronan tilb. Den okultiverade marken är här visserligen 
inskränkt till :»de största skogar», men då gränsen mellan stor 
och liten skog är omöjlig att uppdraga, var inskränkningen af 
mera praktisk än principiell betydelse. 

Samma grundsats uttalades lika tydligt uti K. F. d. 19 
dec. 1683, där det heter: »Warandes ofelbart Wår och Cronans 
rätta och enskylte egendom allt hvad af slike store skogar lig- 
ger obrukadi^. 

Men från uttalandet af en allmän grundsats till dess för- 
verkligande är ett stort steg. Vi skola angifva, huru det uttogs. 

Lättast genomdrefs kronans jordäganderätt i rikets norra 
och vidsträcktare landsändar. 

Med skärpa och kraft ingrep konung Gustaf för att ordna 
nybyggesväsendet. Såsom flera bref utvisa, uppträdde han mot 
de gamla byalagens inkräktande af skogen, begränsade skogs- 
vidden fbr enskilde till husbehofvet, såsom det kunde fastställas 
efter rannsakning af konungens fogde med 12 oväldiga och ed- 
svurna män, samt raedgaf nybyggare att på den odisponerade 



* Stypfe : Grundregalerna s. 306 ff. 



59 

marken göra nyodlingar utan »någon sone eller gunst» till de 
gamla byarna. Och hvar som sökte förhindra någon »at bygie 
nye heman eller hugge Swidier» utan skada för gamla bolstäder 
blef saker till 40 marks böter. ^ 

Den fria ockupationsrätten var emellertid svår att begränsa, 
såsom framgår däraf, att ännu Konung Gustaf Adolf måste för- 
bjuda bönderna i Norrland att »försvara Konungs allmännings- 
skog längre ifrån byen än halfannan mijU.^ 

Samma regler som för Norrland tillämpade Gustaf Vasa 
jämväl för Dalarne, Värmland och Dal. Sålunda medgafs, »att 
rödie och vptage Skoger och Ödensmarcker j Dalarne»,^ och i 
en af de för Norrland åberopade stadgarna afses jämväl uttryck- 
ligen Värmland och Dal.^ 

Att kronans äganderätt till allmänningarna i mellersta och 
södra Sverige var svårare att genomdrifva ligger i öppen dag. 
Men äfven här har säkerligen goda ansatser gjorts, äfven om 
det ofta skedde under form af förbud mot eller fordran på ut- 
tryckligt tillstånd för nybyggesanläggning. Sålunda se vi ko- 
nungen 1549 förbjuda frälsemännen att tillägna sig nybyggen 
å »kronans allmänningar i Småland»,'^ Tillstånd till nybygges- 
anläggning medgafs så väl allmänt som för särskilda fall. Så 
t. ex. fingo enligt K. Br. d. 4 mars 1535 nybyggen upptagas 
å »konungens och kronans allmänningar» på Holaveden af hvem 
som helst. Och enligt K. Br. d. 16 febr. 1542 fingo trenne 
bönder tillstånd att göra intagor emellan Boda och Gränge i 
Tuna s:n. Belysande i berörda hänseende är äfven, att Bälinge 
häradsboar dömdes 1542 att bota I6IV2 marker 15 pr »för en 
almenning the hade fördållt».^ 

Den vanliga formen för kronans öfvertagande af allmännin- 
garna eller delar däraf var emellertid fridlysning och det frid- 
lysta områdets utmärkande med parktaflor.^ 



1 K. Br. t. Norrland d. 20/4 1542, K. Br. d. ^4 1546 o. K. Plakat d. 
19 ^ 1555. 

« K. Br. d. 10/6 1626 i Väster Norrlands låns Kongl. Brefbok. 

^ I förteckning på d. ^^/a 1542 utgångna bref uppgifves, att öppet bref 
af antydda innehåll utfärdats (Gustaf Vasas Regist.) 

* K. Plakat d. ^^Ia 1555. 

^ K. Br. d. 0/2 1549. 

® Saköreslängden f. Bälinge h:d i Uppl. H. 1542 n:r 11. 

^ Enl. skogskommissionens dom, afsagd i Alingsås d. 6 Aug. 1692, ang. 
Ryrs skog, underkändes kronoombudets påstående, att skogen vore kronopark 
och icke allmänning på den grund, att »den icke blifvit inbegripen med 
parktaflor eller fredkallad för jakt». (Kam. Ark.) 



60 

Vi skola påvisa, att och huru kronans äganderätt till all- 
männingarna förverkligats uti ett par af rikets provinser, näm- 
ligen Västergötland och Uppland. 

Vi hafva förut redogjort för Västergötlands allmänningsdelar 
under medeltiden. Enligt den genomgångna förteckningen därå 
utgjorde allmänningsskogarnas antal 40 och allmänningsber- 
gens 9. 

För år 1638 hafva vi en förteckning för hela Sverige på 
»Kongl. Maj:ts och Kronans parker, jageplatser, djurgårdar, sko- 
gar och lunder, men i synnerhet å de fridkallade och kronans 
enskylte Parker». ^ Därå upptagas för Västergötland Edzwägen, 
Halle- och Hunneberg, Sundshagen vid Älfsborg, Billingea 
Kinneskog, Höjentorp och Mösseberg. 

Då nu Kinneskog sannolikt motsvarade Västgötalagens 
Kinnekulle,^ är alltså klart, att vid denna tid 5 af Västgöta- 
lagens allmänningsberg och åtminstone 1 allmänningsskog (Eds- 
veden) 1638 voro öfverförda till riksegendom. Huruvida »Sunds- 
hagen vid Elfsborg» och Höjentorp hafva sin motsvarighet i V,- 
G. L:s förteckning kunna \i icke afgöra. 

Karl XI gick ett steg längre. I en förteckning å krono- 
skogarna i Skaraborgs län af år 1691^ äro upptagna, utom de 
från 1638 års förteckning anförda, »Gryteskog och then del som 
tillförende ther af med Jachttaflor varit afmärckt», samt Furu- 
backen, Borgundeberg, Binnebergsmå, Eådaåhs, Wallen, Himmels- 
berg och Sundzmarken jämte Wingz, Stenum och Eeks socknar. 

Åtminstone några af dessa hafva sin motsvarighet i Väst- 
götalagens allmänningsförteckning, äfven om sammanhanget icke 
alltid är så lätt att påvisa. Sålunda motsvarar Gryteskogen V. 
G. L:s »Gryten», Wingz s:n skogen Brun i Vings s:n samt Sunds- 
marken troligtvis Syndervider. 



* Instr. f. Riksjägmästaren d. 30 maj 1638 § 1. 

^ Att Kinneskog här måste beteckna icke allenast det som i senare 
tider burit detta namn * utan äfven Wahran och det egentliga Kinnekulle 
kan man sluta däraf, att enligt § 8 i nyss anförda instr. skulle pä Kinne- 
skogen finnas 4 hejdeiidare, medan t. ex. Billingen, som är mycket större 
än Kinneskog i inskr. mening, endast skulle hafva 3. I 1691 års K. F. ang. 
skogarna i Skaraborgs län heter det. ock: »Kinneskoga med Wahran» och 
i K. Br. d. V» 1685 till landshöfding Örneklou heter det: >H vad Kinnekulle 
och Wahra skogar an^är». 

♦ På Vermings karta öfver »Belägenheten af Mariestad» af år 1813 
upptages »Kronoparken Kinneskogen» men sträcker sig endast öfver den 
halfö, som afslutas med Viksnäs udde (Provinskartor i K. Biblioteket). 

^ K. F. d. 5 2 1691 ang. Skogarna i Skaraborgs län § 1. 



61 

Sannolikt utgöra dock flera af dessa till kronan indragna 
allmänningar medeltida %allmänningar. 

Så är åtn)instone fallet med Rådaås. Denna har blifvit 
kronoegendom på ff^ljande sätt. Sedan medeltiden brakades 
Rådaås såsom gemensam allmänning för kringliggande byar och 
gårdar. Men år 1607 fridlyste Råda kyrka densamma med an- 
språk på äganderätt. Genom härads- och lagmansrättsdomar af 
år 1661 och 1662 ^ blef åsen i tvist emellan allmänningsintres- 
senterna och kyrkan tilldömd kyrkan samt slntligen, såsom 
jämte kyrkan lydande under Leckö grefskap, i sammanhang 
med detta af kronan reducerad. 

Ofyan berövda allmänningsdelar äro emellertid endast så- 
dana, öfver hvilka kronan icke allenast tillagt sig äganderätten 
utan äfven dispositionsrätten. 

Å flertalet af de i V. 6. L:s allmänningsförteckning före- 
kommande områden hafva naturligtvis menigheterna fortfarande 
åtnjutit nyttjanderätten. 

Ätt likväl kronan tillerkänt sig äganderätten jämväl å 
dessa är fullt bevisligt. 

Sålunda lät landshöfdingen i Alfsborgs län H. v. Vicken 
anställa rannsakningar om )»alla allmänna skogar, berg, siögar 
och vatn3> i detta län vid häradstingen 1686 och 1687. Rannsak- 
ningarna företogos af häradshöfdingarne i närvaro af landshöf- 
dingen och kronans befallningsman. Märkligt är, att V. 6. L:s 
allmänningsförteckning helt och hållet legat till grund tbr denna 
rannsakning. Till landskapets forna allmänningar ansåg man att 
riket eo ipso hade äganderätt. 

I ett bref till Kammarkollegium ^ d. 26 april 1687 framlade 
landshöfdingen resultatet af de gjorda undersökningarna. Han 
framhåller däri, att i Vähne h:d finnes »Hans Maj:ts enskijlta 
Parcker» Hall- och Hunneberg samt Kuluskough, som »hålles för» 
Åsaka s:ns allmänning; att Rijsveden är sockenallmänning för 

^ Den förra afkuuDad d. 27 sept. 1661 af Kållands häradsrätt i örs- 
lösa har denna rubrik: 

>Uti den tvistiga sak emellan M. G. de la Gardie kä- 
rande ang. en eenskyllt skogh be:d Rådaåhs, som af forna tider hafver warit 
kallad kyrkieskog, then omliggande grannar ä hvar sin sida med hygge be- 
klagas illa hafva tracterat. Svarandena däremot prsetendera allmännings- 
rätt och fritt hygge efter den cambla håfden.» 

Den andra domen är afkunnad af samma härads lagmansrätt i Lid- 
köping d. 2 okt. 1662. (Kam. Ark.) 

* »Bref från Orterna». 



62 

Fnlestads sm i Eullings h:d, men häradsallmäiiDing för Bierke 
och Ale h:d; att i Vättle h:d ligga »Wättle fieldh» från Göta 
äif längs Ale h:ds skillnad, samt Traneskongen, som nyttjas af 
6 hela gårdar i Lundby och Skallsjö s:nar; att i Kullings h:d 
ligger en del af konungens »enskylte parck Edsveden eller Edz- 
merem (en annan del i Giäsene h:d) samt Lerkie Skoug, som an- 
ses såsom Skiöfde s:ns allmänning; ^ att i Marks h:d och »Se- 
glora giäld)^ ligger en allmänningsskog, kallad »Rööne Skoug», 
i Sätilla s:n dels en liten allmänning vid namn »Bökehult» dels 
en sockenallmänning, som sträcker sig längs hela socknen och 
norrut kallas »Girtzdalen», söderut »Ubbehult» ^ samt i Surteby 
s:n ett allmänningsberg, kalladt »Gallåhs»; att i Bollebygds alla 
tre socknar ligga allmänningar, som likväl icke äro i V. G. L. 
upptagna utan »pretenderas» som sockenallmänningar; att i 
Vedens h:d och Fristads s:n ligger »Ohreskoug», som nyttjas af 
ett antal uppräknade gårdar och hemman; att i Ås h:d ligger 
»Bruun skoug», som »hålles för» »Wings Sockne Skoug» men går 
in i Redvägs h:d, samt »Grytåhsen», »hvaraf och ehr Inkiällrader 
skoug till åtskilliga gårdar»; att i Redvägs h:d ligger »Hatt- 
åsen», som possideras af åtskilliga frälse- och kronohemman för 
allmänning; samt slutligen att i Kinds h:d ligger »Gählawägen» 
(»giaelseruidaer»), som jämväl possideras af både frälse- och krono- 
gårdar, men intet af hela häradet. 

Det var antagligen på grund af detta bref, ^ som landshöf- 
dingen von Vicken erhöll befallning att inrätta »en ordentlig 
kommission» för skogarnas indragande till kronan. Och denna 
kommission indrog t. o. m. mycket mera, än hvad ofvan an- 
förda rannsakning gifver vid handen. Alla skogarna i Vedens, 
Kinds och Marks h:d förklarades nämligen för kronans skogar 
och allmänningar. 

För Skaraborgs län däremot berättar Carlson, att »kort 
etter sitt äntrade till ämbetet (1683) anmälde den nye lands- 
höfdingen i Skaraborgs län, Orneklou, att inom länet funnos 
allmänningsskogar, vattendrag och andra förmåner, scm af ålder 
legat under kronan, men som numera voro i enskildes ägo. En 



^ Märkligt nog säges kort därefter eller i ett K Br. d. 11 nov. 1693, 
att Alingsås eller Lerkeskog >för detta varit Göteborsfs stad tillhörig». 

* V. G. L:s Lygnisvider som på Generalstabens karta kallas »Lyg- 
nersvider». 

^ Carlson: Sveriges Historia V s. 200 säger, att H. v. Vicken anmälde 
1686, att i hans län funnos många allmänningar som enskilde inkräktat. 



63 

undersökning företogs då och fortsatte sina arbeten till 1690. 
Då var den så till vida färdig, att domar voro utfärdade rö- 
rande de största skogarna. Den återtog till kronan eller ut- 
dömde torp och lägenheter, som, köpta från kronan, sedermera 
utvidgats på allmänningars eller parkers bekostnad.» 

I den strax efteråt utkommande K. F. d. 3 febr. 1691 an- 
gående skogarna i Skaraborgs län uppräknas därför såsom »Grono- 
skogar och Allmänningar»: Tivägen, Bröten, Stöpen, Sweamo 
och »then ther inom belägne Hökensåhs», Hammarskogen, Orme- 
skogen, Russlingen, Fägermo, Rydaskog, Mössebergs och Gryte- 
skogs allmänningar, Rålken, Killiamåse, Klyftemoen, Hillen »för- 
utan the flere ther i Länet befinthelige Allmänningar och Sockne- 
skogar». 

Härmed kan man anse att skogsreduktionen i Västergötland 
var fullbordad. 

Hvad allmänningsreduktionerna i Uppland beträffar, vilja vi 
ur en i Kam. Ark. befintlig handling anföra några drag. 

Sedan Kungl. Maj:t i Res. den 24 maj 1693 till direktören 
för landtmäteriet Carl Gripenhielm gifvit befallning om allmän- 
ningarnas i Uppland kartläggning och afmätning, så förordnade 
direktören Gripenhielm den 9 juni s. år landtmätaren Jacob 
Braun till ofvanskrifna arbetes utförande. Och som »samma 
värk har med sig en odieusitet», fann Kungl. Maj:t sig föranlåten 
att i bref d. 13 juni s. å. försäkra honom om sitt särskilda hägn 
och beskvdd. 

Efter vidtagande af vissa förberedande åtgärder ingaf där- 
efter Braun till Kungl. Maj:t ett d. 11 jan. 1694 dagtecknadt 
s. k. Memorial innehållande fullständigt förslag om, »huru all- 
männingame i Uppland, som på åtskilliga tjder, emot Lag och 
billigheten kommit i privatorum händer kunna till Kongl. Maj:t 
och Cronan redresseras och återsökasv. 

Af ingressen till denna handling ser det ut, som man mindre 
haft för afsigt att omedelbart lägga allmänningarna under kro- 
nan utan fastmera åsyftat att bibehålla och återsöka dem till 
allmogens fria nyttjande. Det var snarast deras öfverförande i 
enskild ägo, som man ville bekämpa. Sålunda anföres, att all- 
mogen vid ett stort antal riksdagar besvärat sig öfver allmän- 
ningarnas inkräktande af enskilde samt att Kungl. Maj:t resol- 
verat om deras »igensökande och vindicerande», ehuru »alla slike 
hälsosamma iorordningar äro afsjdes satte och litet eller alls 



64 

intet i värket stälta». Och vidare heter det, att »största dehlen 
af Upplandet kan aldrig begå sig, så framt de icke få sina full- 
komliga Allmänningar igen, effter som de nu til wedebrand, 
Timmer och Gärdsle fång, äro utblåttade och förmå slijkt ifrån 
långt aflägsna orter intet köpa». 

:»Och sådane Allmänningar äro här månge, samt af widlöff- 
tige och anseenlige vilkor, hvilka väl stå att återsöka, om värket 
blifver väl och rätteligen til dheras vindicerande angripet.» 

Med stor skärpa framhålles olämpligheten af att öfverlämna 
detta vindicerande åt de ordinarie häradshöfdingarne; hvarfbre 
han föreslår, att verket skulle bedrifvas af kommissioner, bestå- 
ende af »en Mann af authoritet», som efter Kungl. Maj:ts för- 
ordnande »förer Directionen och sig adjungerar någre Bijsittare 
af vilkor och i Lag och Kongl. Förordningar förfahrne, med 
nästa uthäradz Nemd», samt med biträde af landtmätare och 
kronoombud. 

För eftersökandet af allmänningarna anses det icke vara 
till fyllest att gifva dem det omfång, som närmast tillgränsande 
byars åbor utvisa med de rör och råmärken, som desamma 
vilja hålla för goda, »utan synes oförgripel. kundskapen om all- 
männingarnes Situation böra där näst hämtas af den gamla 
Lagen, som beskrefwen blifvit, då Allmänningarne äro röörlagde 
wordne, och gifwer i synnerhet Upplands Lagen Widerboa Bal- 
ken 20 Cap. och Cap. 56 B. B. Wästmannalagen, därom en så 
utförlig underrättelse som någonsin fordras kan, ty l:mo står 
där, att häraderna skola äga half allmenning hvartera: Det är 
så mycket sagdt; at Almänningh ligger nu på hwar sida om 
häradzsträngen, hwaraf följer at ingen By i stoor skog bör be- 
tiena sig af häradz Rören, utan Allmänning bör stöta där till. 
Därnäst förmähler samma Cap. at ifrån häradz strengen skal 
mätas Wäfvel drätt til nästa odalbyar, distancen skijfftas i 3 
delar, däraf skall 2 delar wara warskogar och en tredje dehl 
Allmänning, hvilken ofelbart bör ligga näst häradzstrengen». 

Upplands- och Västmannalagarnas bestämmelser skulle alltså 
ligga till grund för allmänningsrannsakningarna i Uppland. 

Dessutom förnekas, att häraden hafva dominiun directum 
till allmänningarna utan endast ett »dominium utile» »till Skogens 
nyttjande till huusbehof». 

Den 14 maj 1694 gafs därpå instruktion för skogskommis- 
sionen i Uppland. Och berättelse afgafs redan den 26 sept. s. å. 



65 

Verket bedrefs med kraft. Den 29 april 1695 beordras laads- 
höfdingen Petter Dijkman att föranstalta om skyndsam utstak- 
ning af häradssträngarna och allmänningarnas kartläggning. 
Och Jacob Braun erhåller förnyad order. Till slutet af 1696 
blefvo också några allmänningar i Stockholms län afdömda. Så 
vände man sig mot östra delen af Uppland. Den 13 aug. fick 
Jacob Braun förordnande att fortsätta med allmänningarnas un* 
dersökande därsammastädes. Men så kom Karl XI:s dödsfall 
emellan. Och allmänningsreduktionen i Uppland synes hafva 
afstannat. 

I ett memorial, dateradt Bådmansö d. 20 sept. 1717, afgifver 
slutligen Jacob Braun en berättelse om allmänningarnas beskaf- 
fenhet i Uppland, beklagar sig öfver att allmänningsreduktionen 
afstannat på grund af »denne swåre krigstiden, som är gode sa- 
kers fortgång hinderlig, såväl som den store penningebristen» 
samt erinrar om hvad som vid en förnyad undersökning är att 
iakttaga, på det den kunskap, som han om slika allmänningar 
ännu hafver i friskt minne, icke må med honom bortdö. 

Han kallar allmänning för ett »allmänt ting, som allom ef- 
terlåtet är att nyttja och bruka», och förklarar, att »intet härad 
i Uppland är, som icke har haft eller bör hafva sin allmänning, 
men att de äro borttappade, afstympade och af närgränsande 
intagne, och således i förgätenhet komne». 

Själfva namnet och nyttan af allmänningarna säges hafva 
blifvit utplånadt, och detta »förliudes der af skiedt wara, att 
privati sådan rättighet sig tillägnat, som i häradet boende varit 
och i synnerhet af dem, som nämst sine Ägor till allmänningen 
sträckt». Särskildt ridderskapet och adeln uppgifves hafva 
orättmätigt inkräktat af allmänningarna. Sina säterier sägas de 
hafva under rå- och rörs-frihet vidt och bredt utsträckt, gjort 
ingrepp i de skogar och allmänningar, som närmast lågo, samt 
tvistat med de nästa naborna om rågångarna. 

Så klagas öfver att säterierna upprödja af allmänningarna 
:»några hundra lass äng» och kalla densamma den eller den 
herregårdens egendom samt att de utdöda timmerskogen, så att 
»de torflftige på skog, som intet nu mera få timber till byggnad 
eller gierdzell till stängning, få vid husesynerna plickta», ehuni 
de själfva kunnat hafva skog på allmänningen. 

Det enda sättet att bereda allmogen tillräckligt skogsfång 
förklaras därför vara att »intiäldra» och freda allmänningarna. 

As t r öm, Svensk jordäganderätt. O # 



66 

Som man ser häraf, var det Karl XI:s afsikt att dels göra 
kronans äganderätt gällande öfver allmänningarna, dels att bi- 
behålla menigheterna vid nyttjanderätten till desamma och i sam- 
manhang därmed återtaga den okultiverade jord, som af enskilde, 
särskildt adeln, inkräktats. 

På samma sätt som i Västergötland och Uppland arbetade 
jämväl skogskommissioner i Östergötland, Närike och Väst- 
manland. 

Vi hafva ofvan framhållit, att kronans äganderätt icke alle- 
nast omfattade allmänningarna utan all okultiverad jord. 

Till stöd för detta påstående hafva vi redan påpekat, dels 
att sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrättshemman, äfven då de 
voro upptagna på enskild mark, så småningom blefvo ansedda 
såsom kronojord, dels att intäktsrätten i Värmland, Dalarne, 
Norrland och Finland blef fri för hvar man äfven på enskildas 
mark, dels ock att äfven skogsmark, i södra delen af landet, 
på hvilken enskilde gjorde anspråk, hänförts till statens all- 
männing. 

Vi skola ytterligare bestyrka vårt påstående. 

År 1668 ålades skattebönderna att hembjuda kronan å deras 
ägor växande masteträd. Med anledning häraf indrogos till kro- 
nan betydliga delar af enskildes mark. Genom plakatet den 20 
mars 1674 förklarades sålunda mer än 20 socknar i Värmland 
och Dal för omistligt regale. 

Ett viktigt led i denna utveckling är ock uppkomsten af 
kronans äganderätt till härande träd. 

När och huru detta skett är en inom vår rätt föga utredd 

fråga. ^ 

Under medeltiden hade redan de särskilda landskapen tagit 
den fruktbärande skogen i särskildt skydd. 

I Västergötland sades sådan skog vara lagd, såsom det heter 
i »harsezrsepst» 2 i Östergötland i »hselghj)»^ och i svealandska- 
pen benämnes den »wsernkallaper scogh». ^ 



^ H. L. Rydin: »Bidrag till svenska skogslagstiftningens historia> s. 
27 konstaterar endast, att »kronans äganderätt till bärande träd å all annan 
jord än frälse redan var stadgad före utfärdandet af 1647 och 1664 års Stad- 
gar om bärande träd>, och Linde: Finansrätten s. 95 säger, ätt >när och 
huruledes denna rätt uppkommit kan ej mera afgöras». 

2 V. G. L. I Forn. S. 2 pr. o. IV: 7. 

3 Ö. G. L. B. B. 41. 

* U. L. Wip B. 19 o. V. M. L. II B. B. 19. 



67 

Härtill anknöt sig den senare rättsutvecklingen. 

Den första författning, som gifver upplysning härom, är ett 
K. Bref af den 13 april 1537 till inbyggarne i Småland angå- 
ende förbud att föröda kronans ek- eller bokskogar eller att på 
dem anlägga torp utan tillstånd eller bevisliga äldre rättig- 
heter. Det har visserligen påståtts, att denna liksom senare 
författningar i samma ämne endast skulle afse kronans skogar 
och icke enskildes, ^ men en mera ingående undersökning torde 
gifva ett annat resultat. 

Föremålet för ifrågavarande författning kallas ^Wor och 
Cronones almenningz böke och Ekeskogh vdij Smålandh ock be- 
synnerlige vtij Konnge herrade». Allmänningen kallas ^Wor och 
Cronones». Men hvad menas med ^^almennigz böke och Eke- 
skogh»? Såsom vi veta af det föregående, hade konungen under 
medeltiden ingen annan egendom än kronogodsen och en tredje- 
del af allmänningarna. Att förbudet icke endast gällde den å 
kronogodsen växande ek- och bokskogen kan man se af uttrycket 
itdlmenningz böke och Ekeskogh». Den afsåg således jämväl 
allmänningarnas skog. Men månne den inskränkte sig till ko- 
nungens »tridjung?» Intet antyder detta. Tvärtom heter det i 
slutet af förordningen: »Och anname wij her medt all Ekeskog 

Bökeskog wdij wort besynnerligit hegn och frijdh». 

Så förbjudes »aedle eller vedle, präster bönder eller andre» att 
hugga slik skog vid bot af »Ixxx march dansca för hvart trä 
felt bliffver», och den, som gör intaga på allmännings ek- eller 
bokskog skall straffas såsom »för annat woldzwerke epter 
Sverigis lag». Författningen måste sålunda afse all ek- och 
bokskog på allmänningarna. Men månne icke också uttrycket 
»all Ekeskog Bökeskog» afser jämväl dylik skog på okultiverad 
mark i enskild ägo? Om så icke vore förhållandet, h vårföre 
skulle då förordningen innehålla ett speciellt stadgande för 
dylik jord? 

De, som förmena sig hafva någon rätt till gods, gårdar, 
torp eller torpställen, »som slige bärande skoger tillyde, heter 
det, skola lathe koma swin ther jn opå och sedan vpiäre ther 
vtaff allone flesJc, som thet siig bör, och effter som hvar och en 
i skogen är egende tiil, thet han mett rå och rör effter Sverigis 
lag bewise kan och icke mere». 



^ Linde: a. a. 95-96. 



68 

Häraf torde alltså framgå, att med kronans allmännings ek- 
och bokskog afses icke endast allmänningar utan jämväl en- 
skildes okultiverade mark. 

Men ännu en sak må framhållas. Då man talar om kro- 
nans äganderätt till bärande träd, skulle man lätt kunna komma 
på den tron, att denna rätt varit inskränkt till själfva virkes- 
massan och icke jämväl omfattade grunden. Men så är åtmin- 
stone icke förhållandet enligt 1539 års ofvan åberopade bref. 
Detta kan man se af stadgandet, att ingen, vare sig frälse eller 
ofrälse, ägde rätt »att vptage eller bygge någre godz, gårder, 
torp eller torpesteder opå Cronones bärande Ekie och Böke- 
skogar». Sådant skulle ju kunnat ske, utan att en enda ek eller 
bok behöft nedhuggas. 

Samma utsträckning och betydelse torde jämväl K. Brefvet 
d. 1 juli 1539 till Västergötland rörande fridlysning af ek- och 
bokskog m. m. haft. Här beropar sig konungen på ett förut 
allmänneligen utropadt förbud »therigenom v^ij fridkallat haffwe 
EJcesJcog och BokesJcog, ther sädana skog finnes». Vid sin stränga 
näpst och vrede förbjuder han ånyo »all Ekeskog, så ath ingen 
then hugge eller felle schalU. 

Enligt denna förordning är likväl kronans anspråk på 
Edsveden med mera skärpa framhållet än på andra delar af 
Västergötland. Om nämnda skogstrakt säges nämligen, att 
den »altid warit haifuer Cronones egin schog, fridkallid, och 
jngen annandz». Alla nybyggen därstädes skulle ock utrif- 
vas, »så framt ath the icke wele, at uj lathe brenne them vtaff 
elden». 

Andtligen utfärdades d. 28 febr. 1558 ett K. Bref, som in- 
nehöll allmänt förbud för hygge af bärande träd (»Eek, Book, 
Apel, Hassel, Oxel eller Hägg»). Efter att hafva erinrat om be- 
rörda skogs användning till skeppsbyggen, »Swineföde och an- 
dre nödtorflfter», förbjuder konungen att »Hwgge, Fälle, Bryte 
eller Barcke någre aff förbemälte härende trä^ så frampt the 
wele vndwighe vor ogunst och thet straff och peen som vm så- 
dane bärende trä vdi Swerigis Lagh förmeldes». 

Som brefvet är ställdt till såväl »Friborne och Frälsismän som 
ock till Wåre och Cronones skattskyldige Bönder, Landboar och 
menige almoge» och ingen begränsning med afseende å bärande 
träds växtplats finnes i öfrigt omtalad, måste författningen vara 
afsedd att gälla all mark, där dylik skog finnes. Detsamma 



69 

gäller ock ett K. Br. d. 15 maj 1594,^ däri Sigismund ålägger 
Birger Bengtsson att hafva »ett noga och flijtigt inseende, att 
icke någon, eho den ock helst vare kan, understår sig till att 
felle eller med svedier brenne och torderfwe tarske Eker, Book, 
Hassel eller andre bärande trä wid straff tillgörandes.» ^ Före 
1617 gjorde kronan nämligen sin rätt gällande ej mindre å fräl- 
sejord än å skattejord. Detta framgår af åtskilliga omständig- 
heter. Enligt 1537 års ofvan åberopade bref till Småland säges 
uttryckligen, att förbudet mot ek- och bokhygge gäller så väl 
»aedle» som »vedle». I brefvet till Västergötlend af 1539 bekla- 
gar sig konungen särskildt, att frälsemän och präster öfver- 
trädt hans allmänna fridlysning af ek- och bokskogen. Det upp- 
repade förbudet är sålunda på ett alldeles särskildt sätt riktadt 
mot frälsemän och präster. Och brefvet af 1558 är ock uttryck- 
ligen ställdt till »Frijborne, Frälsismän». Dessutom är bevisligt, 
att ekhygge l(5r kronans räkning jämväl å frälsejord förekommit.* 

Först genom 1617 års Ad. Priv. § 29 medgafs adeln rätt 
att hugga bärande träd »å sina egna frälseskogar». 

Från denna tid inskränktes alltså kronans rätt till skatte- 
jorden. 

Delvis blef såsom bekant kronans rätt till bärande träd å 
skattejord beståndande ända till senaste tid. 

Att det var en verklig äganderätt kronan i berörda hänse- 
ende gjorde gällande, inses af flera omständigheter. 

Skogen kallades »Wor och Cronones», och de enskilde hade 
en mycket begränsad dispositionsrätt därtill.^ Därför stadgade 

^ Riksregist. i Riks. Ark. 

* Bärande träd ä hela Öland fridlysas genom Mandatet d. 7 april 1569. 
Enl. K. F. d. 17 nov. 1616 straffas olofligt hygge af slik skog därstädes lista 
o. 2:dra resan med böter af 80 daler smt men 3:dje resan med landsförvis- 
ning. Hygge af härande träd >å Kronans ägor> förhjudes genom en K. 
Majits Ordinantie af år 1577 (sine dato) och hvad ekhygge angår jämväl i 
K. Plakat d. 4 aug. 1608 (Brumraer). 

3 Enl. ettK. Br. d. 20jan. 1589 (Smal. H. 1589 n:r 2) förläntes 3 gårdar 
och 1 utjord i Tjust ' till »Mauritz Grijp, Frijherre till Wijnäs», därför att 
ban lidit stor skada på sina ekeskogar i så m.åtto att till kronans skepps- 
byggerier >äre någre nundrede Eker på hans Äger huggne». 

* Enligt »konungens domar i åtskilliga af regementsrådet i Västergöt- 
land anmälda rättegångsmål, öfver hvilka konungens secreta råd sedan af- 

fifvit utlåtande» (Gustaf Vasas Regist. del 14 s. 433 f. år 1541) säges, att 
önderna ägde hugga ek till deras »åkerredskap, vagnshjul, axlar och slikt» 
men icke till husbyggnad. 

Enl. 1647 och 1664 års stadgar § 9 fick hygge ske efter erhållet till- 
stånd af landshöfdingen. 

Gamla och förtorkade ekar och bokar, som »stå åker och äng till 
mehn och skada» tillåter 1734 års lag att hugga (B. B. 13: 4). 



70 

ock förordningarna ang. bärande träd af år 1647 och 1664, att 
om skatteboude utan tillstånd högge bärande träd :»på sine egne 
eller the Ägor han boor uppå», vore han förpliktad att betala 9 
daler smt i skadestånd till kronan. Den betalning för ekar, 
som kronan tillerkände enskilda jordägare enligt 1793 och 1805 
års skogsordningar, lämnades »till belöning och uppmuntran för 
ekens vårdi»^ och enligt 1830 års författning tillades ägare af 
skattejord att lösa till sig mgande- och oinskränkt dispositions- 
rätt» till ek- och bokskog. 

Härjämte förtjänar anföras, att kronan åtminstone under 
1500-talet tog afrad af de enskilda jordägarne för ollonbete å 
dessa skogar. 

Härom finnas många uppgifter i kronoräkenskaperna från 
Gustaf Vasas tid. Sålunda uppföres denna afrad under titel af 
»ållonfläsk» eller »skafvelfläsk» för följande härad: Norra och 
Södra Möre,^ Asboland, Sävede, Ambörd, Strande, Tjust och 
Tunalän,^ vidare för Östra härads alla fjärdingar (Alszede, Berk- 
zede, Hwetelande och Stenbergs) samt ändtligen för Edsveden i 
Västergötland.^ Afraden var vanligen bestämd att utgå med 2 
sidor fläsk för hvarje 10-tal svin af skatte- och sämjebönderna. 
Kronobönderna utgjorde däremot denna afrad olika i olika hä- 
rad: än till lika*, än till högre ^ belopp än skatte- och sämje- 
bönderna. 

Särskildt anmärkningsvärdt är, att kronan vid denna tid 
uppbar afrad af bönderna icke allenast för egna svin utan äfven 
för andras, som de mottagit för lega. I senare fallet kalla- 
des afraden »SkafiFwel leie flesk» och utgick till högre belopp än 
eljest. ^ 

Tämligen tidigt synes dock afraden hafva upphört åtmin- 
stone för eget bruk af skogen. ^ 

» Ö. G. H. 1540 n:r 6. 

« Smal. H. 1557 n:r 1. 

3 V. G. H. 1562 n:r 22. 

* Så i Asbolands, Sävede, Am börds och Strande h:d(Ö. G. H. 1540 n:r 6). 

^ Så för Norra och Södra Möre samt Östra h:d (samma handling). 

® Så enl. ant. för Asboland, Sävede, Ambörds och Strande h:d (samma 
handling). 

^ Enl. Instr. f. riksiägmästaren Carl Hårdh d. 30 maj 1638 g 13 skulle 
han uti alla provinser, härad ifrån härad, på det nogaste undersöka, hvilka 
bärande skogar, som funnes, samt icke tillåta någon främmande, som icke 
bor å allmänna eller enskilda skogar, insläppa svin utan 1 daler smt i ve- 
derkänsla för hvarje svin. 

1647 och 1664 års stadgar innehålla icke några bestämmelser om 
ollongäld. 



71 

I Skåne har dock en s. k. ollongärdsafgift upptagits ännu 
på 1700-talet. ^ 

Slutligen vilja vi till bestyrkande af statens äganderätt till 
all okultiverad mark anföra, att ofta inga gränser funnos emel- 
lan allmänningarna och de enskildes mark, hvaraf alltså följer, 
att allmänningen sträckte sig till den kultiverade jordens gränser. 

Man har uppdelat allmänningar uti lands-, härads-, socken- 
och byallmänningar, hvilket förutsätter bestämda gränser emellan 
dessa olika slag af samfälligheter. Om vi nu här lämna å sido 
lands- och häradsallmänningarna, hvilka vi antaga vara delvis 
bestämda hvad södra och mellersta Sverige angår redan under 
medeltiden, finna vi, att uppdelningen af dessa allmänningar 
emellan socknar och byar samt enstaka gårdar efter hand för- 
siggått ända in i senaste tider. 

Häradets hela okultiverade mark har ursprungligen legat i 
ett sammanhang, endast afbruten af odlade ägor. På de delar 
däraf, som lågo den odlade jorden närmast, gjorde de enskilda 
jordägarne anspråk, hvilket ock småningom synes hafva blifvit 
å marken begränsadt och laghäfdadt. 

Till stöd härför må anföras, att det är fullt bevisligt, att 
delar af häradsallmänningar under nyare tider t. o. m. i södra 
Sverige legat gemensamma för hela grupper af byar och enstaka 
gårdar samt jämväl för en eller flera socknar. 

Så var t. ex. fallet med Rådaås i Västergötland under me- 
deltiden och hela 1500-talet. 

Såsom en »uhrminnes allmänning:» har denna nyttjats af ett 
angifvet antal närliggande hemman och gårdar. Ehuru åsen år 
1607 uppgifves hafva blifvit »på laga ting uthi höge herrars och 
menige mäns närvaro offentligen lyst i helgd och Kyrkian (i 
Båda) tillkendh uthan någons gensago», har likväl samma grupp 
af fastigheter nyttjat skogen på densamma ända till 1661, då 
genom laga dom det gjorda yrkandet om allmänningsrätt för 
intressenterna underkändes, allt hygge i skogen förbjöds, utom 
för Agårdens säteri, samt Råda kyrka förklarades för »domina».^ 

Åsens utsträckning kunde ej bestämmas, emedan somliga af 
intressenterna »föreburo sigh ingen skilnad emellan sine Gårdar 
och honom hafua)^. 



^ I Res. pä allmogens besvär d. 17 sept. 1723 § 85 afslogs allmogens 
sökta befrielse från sådan afgift. 
* Se förut anförda domar. 



72 

Som ett annat exempel må anföras den s. k. »Ohreskough» i 
Fristads s:n och Veden h:d. Den uppgifves 1687 vara en half 
mil lång samt »possideras» af följande hemman: »Sätesgården 
Påttorp, Prestegården Fristadh, Sijk, tvenne ben:de Lunnagår- 
darna, en gård i Råstorp, Storegården i Längiörn, Mölarp, två 
gårdar Såhleboo^ Paradijs, Pölle och Jutagierde», somliga frälse, 
andra skatte eller krono. 

Vidare »Hattåsen» i Redvägs h:d, skogen »Gählawägen» i 
Kinds h:d, och »Traneskougen» i Vätle h:d. Om den sistnämnda 
säges, att »ingen man vet den vara allmänning, utan allenast 
för tijden af 6 hela gårdar i Lundby och Skallsjö s:r, derest 
interesterade», om »Gählawägen», att den »possideras» af både 
frälse och kronogårdar, »men intet af hela häradet», samt om 
»Hattåsen», att den »possideras» af några vissa frälse- och krono- 
hemman som allmänning.^ 

Flera sockenallmänningar angifvas i ofvan anförda allmän- 
ningsransakning i Alfsborgs län. »Kuluskoug» i Asaka s:n och 
Väne h:d, som »nu för tijden hållez för bem:te Sockens allmän- 
ning», ligger på gränsen mot Flundre och Bjerke h:d samt 
till en del i Vista h:d och Skaraborgs län. För KuUings h:d 
säges: »Ittem Lerkie Skoug ähr för tijden SJciöfde S:n allmän- 
ning uti Algutztorp giäld». »Rijsweden», som i Bjerke och Ale 
härad är häradsallmänning, är däremot sockenallmänning för 
Fulestads s:n i Kullings h:d. I Sätilla s:n och Marks h:d var 
en stor skog, norr ut kallad »Girtzdahlen», söder ut »Ubbehult», som 
ansågs för nämnda sockens allmänning. I Bollebygds h:ds trenne 
socknar funnos allmänningar, hvilka »prsetenderas s:na vara an- 
hörigas. »Bruun Skoug» i Ås h:d »gräntzar jn till Wings s:n 
och hålles för Samfällt Sockne Skoug-». 

Härmed anse vi det vara ådagalagdt, att de medeltida själf- 
ständiga småstaternas öfveräganderätt till såväl kultiverad som 
okultiverad jord under en utveckling, hvars begynnelse vi spårat 
i medeltidens mörker och hvars afslutning vi funnit uti Karl 
XI:s skogsreduktioner, omärkligt men likväl stadigt ombildats 
till rikets öfveräganderätt. 

I jämnbredd med denna utvecklade sig också statens öfver- 
äganderätt till vatten och berg. 

^ Uppgifterna hämtade ur de brefvet d. 26 april 1687 till Kam. koll. 
från lanashöfdingen i Älfsborgs län H. v. Vicken bifogade berättelser af 
häradshöfdingarne ang. på tingen företagna.ransakningar »om alla allmänna 
skogar, berg, siögar och vatn». (Kam. Ark.) 



73 

Vi hafva förut visat, att i öfverensstämmelse med regeln 
>J)8eii agher watn sum land agher», medeltidens landskap ägde 
de inom och vid hvart och ett varande vattenområden, såväl i 
insjöar och saltvatten som floder och åar. 

I samband med medeltidssamhällenas omgestaltning till en 
helstat öfverfördes också öfveräganderätten till vatten till hel- 
staten. Det s. k. vattenregalet uppkom icke såsom en ny före- 
teelse utan såsom en följd af den samhälliga utvecklingens lag. 

Viktigast af vattenområdena var viss del af det rinnande 
vattnet i älfvar och strömmar. I anslutning till medeltidslagar- 
nas bestämmelser om sådant all männings vatten, som kallades 
:»allmänna led», »båtaled» o. s. v. uppkom namnet :&kungsådra» 
såsom uttryck för statens äganderätt till berörda vattenom- 
råden. 

Då emellertid de faktiska omständigheterna i afseende härå 
äro förut af framstående forskare framställda, behöfva vi här en- 
dast hänvisa därtill. ^ 

Detsamma gäller om bildningen af det s. k. bergsregalet, ^ 
hvarvid naturligtvis gäller hvad förut är sagdt om dettas full- 
ständiga öfverensstämmelse med den allmänna stats- och rätts- 
bildningen. 

Sålunda måste i medeltidens landskap rätten till mineral 
hafva varit en allmänningsrätt, tillgänglig för hvar man i staten. 
Då emellertid hela bergsbrytningen såsom själfständig näring 
är en jämförelsevis sen företeelse inom vårt ekonomiska sam- 
hällslif, har den icke inom de särskilda landskapen blifvit före- 
mål för särskild lagstiftning. Därför tog konungen, i öfverens- 
stämmelse med den honom redan tidigt tillagda befogenheten 
att lagstifta i sådana fall, som förut ej voro i lag satta, från 
början hela bergsrättslagstiftningen i sin hand. 

Jämsides med det öfriga öfverförandet af landskapens öf- 
veräganderätt till helstaten gick därtör också öfverförandet af 
äganderätten till berg. 

Härmed var helstatens öfveräganderätt till hela landområ- 
det — land, vatten och berg — ändtligen fullbordad. 

Det mest påfallande draget uti denna rättsutveckling är 
dess fullständiga harmoni mad samhälls- och statsutvecklingen. 



1 Stypfe: Grundregalerna s. 255 — 271, 

2 Styffe: a. a s. 271—283. 



74 

Tydligast skall detta framgå af en jämförelse med samma 
rättsutveckling uti våra grannland Danmark och Norge^ hvartill 
vi härjämte föranledas däraf, att vissa delar af det nuvarande 
Sverige varit lemmar i dessa länders rättsordning. 

Det är redan sagdt, att samhällsbildningen i Danmark och 
Norge företett samma utvecklingsskeden som i Sverige, men 
medan statens öfveräganderätt till jord samtidigt åtföljt och af- 
speglat de på hvarje tid förhärskande statsformerna, har samma 
öfveräganderätt i våra grannland utvecklats visserligen snabbare 
men också mera abnormt. 

Denna olikhet i rättsutvecklingen har sin upprinnelse vid 
förbundsstatens uppkomst. 

Medan förbundsstaten i Sverige ursprungligen endast hade 
äganderätt till Uppsala-templets egendom — »Uppsala öd» — lade 
den danska och norska förbuudsstatens grundläggare — i Dan- 
mark enligt sagan Gorm den gamle och i Norge Harald Hår- 
fager — med en gång äganderätten till all odisponerad mark 
inom förbundsstatens särskilda och i öfrigt själfständiga små- 
stater till sitt »konunglef», d. v. s. den för konungens underhåll 
anslagna egendomen. 

Därför var det en i dessa länder under hela medeltiden pro- 
klamerad och tillämpad rättsgrundsats, att »kungen äger, hvad 
ingen äger». ^ 

Man märke skillnaden mellan förhållandena i Sverige och 
ofvan anförda. I Sverige voro under medeltidens förbundsstat 
småstaterna ägare till den odisponerade marken, från början helt 
och hållet och sedermera delvis, ända tills den utslocknade och 
samtidigt med förbundsstaten själf uppgick i helstaten. I Dan- 
mark och Norge voro däremot förbundsstaterna genom sina re- 
presentanter, konungarne, från början ägare till sådan mark. 
Af detta förhållande torde man få en föreställning om hvad man 
under medeltiden förstått med regalrätt. Härmed torde hafva 
menats den egendom, som förbundsstatens konung, i egenskap 
af förbundsstatens representant, ägt att förvalta. Den egendom, 
konungen personligen ägde, kallades åter i Sverige »Arf och 
Eget», i Danmark »patrimonium». 

Regalrätten hade därför olika omfattning i de tre skandi- 
naviska länderna. Medan den i Sverige endast omfattade »Upp- 
sala öd» jämte för medeltidens senare del en tredjedel af all- 

^ Steenstrup a. a. s. 334. 



75 

männingarna samt vissa vatten och bergområden, omfattade den 
i Danmark och Norge det s. k. konungslef, hvarunder i regel 
inbegreps all odisponerad mark. 

Under nyare tiden försvann regalrätten i sammanhang med 
helstatens uppkomst ungefär samtidigt i alla de tre nordiska 
länderna och uppgick uti statens öfveräganderätt. Grundregal- 
rätt betecknar sedermera en staten såsom sådan tillkommande 
jordäganderätt. ^ 

Då emellertid menigheterna i Danmark och Norge lika litet 
som i Sverige kunde undvara bruket af den okultiverade mar- 
ken, måste koungarne å nyo till Danmarks menigheter öfverlåta 
allmänningarna. 

Härom berätta Saxo och Svend Aagesen, att Sven Tveskägg 
sålde skogarna dels till Skånes och Själlands inbyggare, dels till 
Jutlands och Fyens ätter. Med ledning af allmänningsförteck- 
ningen i den s. k. »konungleflisten» i Kung Valdemars jordebok 
torde emellertid detta sannolikt böra förstås så, såsom ock Steen- 
STRUP antager, att köpet innebar öfverlåtelse af äganderätt till 
Jutlands och Fyens ätter, men endast nyttjanderätt till Skånes 
och Själlands invånare. 

I princip torde dessa öfverlåtelser hafva afsett all okultive- 
rad mark. 

Ny ttj anderätten innefattade i allmänhet skogsfång och mul- 
bete. 2 Intäktsrätten var däremot så till vida inskränkt, att alla 
å allmänningarna upptagna nyodlingar blefvo kronogods och 
icke odalgods. 

Icke all okultiverad mark hade likväl öfverlåtits på me- 
nigheterna. Konungarne undantogo vissa skogar såsom konungs- 
parker. Sådana voro de s. k. hora eller ora, d. v. s. mycket 
stora skogar. Steenstrup anför exempelvis Sjöbo-ora och Tos- 
torpa-ora. ^ Konungspark torde jämväl hafva varit hela den del 
af Hallands skogar, som gränsade till Götaland. ^ 

Trots det att konungen öfverlämnat nyttjanderätten till 
större delen af den odisponerade marken åt menigheterna, an- 
sågo sig likväl konungarne oförhindrade att vid behof förfoga 
öfver samma mark. 



^ Jmf. Hammabskjöld a. a. s. 6. 

2 D. S. 73, 75. o. 76; Sk. L. V: 4. 

3 «e Sk. L. V: 4. 

* Steenstrup a. a. s. 352. 



76 

Steenstrup aufbr flera exempel härpå, såsom då t. ex. Fal- 
sterbo fyr 1221 erhöll af kung Valdemar tillåtelse till fritt hygge 
i skogarna däromkring. 

Att likväl menigheterna fortfarande ansågo sig såsom ägare 
till skogen kan man se utaf de löften, som konungarne uppre- 
pade gånger måste afgifva att icke kränka äganderätten till 
skogarna. »I Abels förordning 1251 § 6 namnes bland de orätt- 
färdigheter, som skulle afskafifas, detta, att konungarne låta 
hugga i enskildes skogar. Enligt Erik Menveds Priv. för Skåne 
1317 § 4 får konungen icke låta hugga i någon enskild mans 
skog utan ägarens vilja, och efter handfästningen af 1326 § 33, 
skall konungen såväl som enhvar annan, hvad stånd han än 
må tillhöra, lika så litet vara berättigad att fiska i annan mans 
fiskevatten som att hugga skog utan ägarens vilja.» 

För Norges del berättas visserligen, att Håkon den gode 
återställde böndernas odalrätt. Men äganderätten till allmännin- 
garna synes fortfarande hafva tillkommit konungen. 

Sålunda innehålla rättsböckerna bestämmelser, att konungen 
hade rätt till böter för brott, som begingos på allmänningarna, 
samt till grundäganderätt till nybyggen å desamma. 

I sistberörda hänseende stadgar äldre Gulathingsloven: »En 
ef bygd gerizt i almenningi pa a konongr». Något uttryckligt 
tillstånd synes dock icke hafva erfordrats enligt denna lag men 
väl enligt äldre Frostathingsloven och Nyere Landsloven. De 
stadga nämligen, att konungen må bygga allmänning åt hvem 
han vill, och om någon sår i allmänning utan konungens lof, 
äge konungen både korn och hö. ^ 

Svenska statens öfveräganderätt till de forna danska och 
norska landsändarna grundades ändtligen genom de olika freds- 
slut, hvarigenom Sverige förvärfvade desamma. 



1 Kap. XIV: 8 o. Landsleiebalk k. 62. 



77 



KAP. V. 
Om territoriell och publik jordäganderätt. 

Vi hafva visat, att de forntida ätternas och ättförbundens 
öfVeräganderätt, hvar till sitt landområde, medelst universalsuc- 
cession öfvergått till de forntida och medeltida lokala staternas 
öfveräganderätt, hvar till sitt landområde, samt att slutligen 
dessa senare staters öfveräganderätt i sin ordning på enahanda 
sätt öfvergått till helstatens öfveräganderätt till dess landområde. 

Beträffande den nutida svenska helstatens öfveräganderätt 
till Sveriges territorium (dominium territoriale) vilja vi nu något 
vidröra frågorna om dess begrepp, dess uppkomst, dess omfång 
och innehåll samt dess plats i rättssystemet. 

Härvid anmärka vi då först, att Sveriges öfveräganderätt 
till landområdet är ett rättsligt uttryck för den svenska statens 
utbredning i rummet i förhållande till andra stater, likasom me- 
deltidskantonernas, de forntida lokala staternas och de urgamla 
ättstaternas öfveräganderätt uttryckte dessa staters inbördes lo- 
kala utbredning. Statens öfveräganderätt till jord är sålunda i 
första hand ett internationellt begrepp och faller inom den yttre 
offentliga rättens råmärlcen. 

Däremot är det icke i sig ett moment af statens suve- 
ränitet. ^ 

Om statens allmänna jordäganderätt utgjorde ett integre- 
rande moment af statens suveränitet, skulle bådadera till sitt 
omfång sammanfalla. Men så är icke händelsen. Den s. k, 
exterritorialitetsprincipen, som utan tvifvel på det närmaste sam- 
manhänger med en stats suveränitet, gifver härom vittnesbörd. 
Sveriges sändebud hos främmande stater och svenska fartyg i 
främmande hamnar lyda under Sveriges suveränitet, ehuru utom 
den svenska jordäganderättens område. ^ A andra sidan lyda 
främmande sändebud i Sverige, hvar under sitt lands suveränitet, 
ehuru de vistas inom svenska statens landområde. 



^ Hammarskjöld a. a. s. 3, Bergfalk a. a. s. 35 not. o. Linde: Finans- 
R. s. 253 not. 

^ HoLTZENDORF a. a. s. 56 o. 93. 
Strafflagen kap. 1 § 1 o. 2. 



78 

Härjämte må anföras, att om statens öfveräganderätt till 
dess territorium vore en integrerande del i statens suveränitet, 
skulle ett visst landområde alltid vara ett conditio sine qva non 
för en stats existens. Så är det likväl icke. Endast de s. k. 
lokala statssamhällena äro bundna vid vissa jordområden. De 
s. k. personliga äro det däremot icke. Ett nomadfolk, som 
i öfrigt kan vara såsom stat mycket fast organiseradt, torde 
icke kunna förnekas ett slags suveränitet, ehuru det icke har 
något bestämdt landområde till sitt förfogande. 

Statens öfveräganderätt till visst landområde är ett från 
suveräniteten fullständigt skildt begrepp, ehuru landets tillvaro 
och utsträckning samt naturliga beskaffenhet är af omätlig be- 
tydelse för stats- och folkhushållningen. 

Sveriges öfveräganderätt till dess nuvarande landområde har 
uppkommit genom endast derivativa fång. De sydsvenska pro- 
vinserna, Bohuslän, Jämtland o. s. v. hafva erhållits på grund 
af fredsslut eller fördrag med grannstaterna. Grundstommen 
åter har uppkommit genom universal-succession från medeltidens 
förbundsstat. Först när vi i tiden gå tillbaka till forntidens ätter, 
träffa vi på ett originärt fång — en occupatio af en res nullius. 

Omfånget åter för statens öfveräganderätt sammanfaller med 
statsterritoriets utsträckning, sådant detta är bestämdt medelst 
rågångsregleringar mot Norge eller Finland eller medelst folk- 
rättsligt eller annorledes bestämda vattengränser i de Sverige 
omgifvande hafven. 

Beträffande vidare innehållet af statens öfveräganderätt till 
dess territorium, är detta, såsom den romersk-rättsliga prudencen 
ang. privat äganderätt vill hafva det, fullkomligt absolut. Det 
egna området är ju endast och allenast beroende af den suveräna 
statens vilja. 

Andra inskränkningar kunna näppeligen tänkas än de, som 
bero på aftal med andra stater. Genom aftal kunna likväl upp- 
komma jura in re aliena, såväl panträtt som nyttjanderätt och 
servitut. Exempel på panträtt är staden Wismar, som af Sverige 
år 1803 blifvit pantsatt till Tyskland. Och i förpliktelsen för 
Ryssland att icke befästa Bomarsund ligger ett till Sveriges för- 
mån upprättadt negativt servitut. 

Med anledning af det sagda torde man nu kunna säga, att 
statens territoriella äganderätt är statens i sig obegränsade rät- 
tighet att förfoga öfver statsområdet. 



79 

Vända vi oss nu från den territoriella öfveräganderättens 
mot angränsande stater vända, rent yttre, sida, och betrakta den- 
samma i dess förhållande inåt, torde vi böra särskilja den- 
samma under tvenne väsentligen olika former: pubfik och privat 
jordäganderätt. 

Alla inom staten förekommande rättssubjekt, staten själf 
medräknad, kunna uppdelas i tvenne väsentligen skilda grupper; 
publika och privata. Till den förra höra stat, kommuner, kyrko- 
samfund m. fl.; till den senare enskilda individer, föreningar, 
aktiebolag m. fl. 

Alla de delar af statsterritoriet, som tillhöra publika rätts- 
subjekt, benämna vi publik jordegendom, och de delar däraf, 
som tillhöra privata, kalla vi privat jordegendom. Det förra 
slaget innehafves under publik äganderätt, det senare under 
privat. 

Utan att for närvarande ingå i undersökning om deras in- 
bördes ställning vilja vi här endast anmärka, att publik egen- 
dom är all jord, som icke innehafves af enskilda rättssubjekt. 
Viktigast af de publika rättssubjekten är naturligtvis staten, 
liksom enskilda fysiska personer utgöra det viktigaste slaget af 
privata. 

Härefter vilja vi närmare undersöka, hvad som hör till det 
ena slaget af egendom och hvad som hör till det andra. 

Till ock med barnet i folkskolan kan för oss på kartan 
utpeka Sveriges gränser. Sverige säger det, gränsar i norr till 
Finland och Norge, i väster till Norge, Skagerack, Kattegatt 
och Öresund, i söder till Östersjön, samt i öster till Öster- 
sjön, Bottenhafvet och Finland. Det omfattar härjämte ön 
Gotland. 

Iakttaga vi något närmare det så begränsade landområdets 
naturliga beskaffenhet kunna vi till en början lätt nog upp- 
draga skillnaden emellan vatten och land. Det förra består först 
och främst af alla kustvattenområdena från Torne älfs mynning 
rundt om hela kusten till Norges gräns jämte det vattenområde, 
som omgifver Gotland. Vidare består det af alla insjöarna från 
och med Vänern, Vättern och Mälaren till och med den minsta 
tjärn. Slutligen hör också hit allt rinnande vatten, som i älf- 
var, strömmar, åar m. m. direkt eller indirekt söker sig väg till 
hafvet. 

Allt det öfriga kalla vi land. 



80 

Om vi vidare, hvad den gålnnda bestämda landmassan an- 
går, i ordets bokstailiga bemärkelse tränga ned på djupet af 
densamma, kanna vi vidare särskilja ett ytområde och ett djup- 
område. Det förra kännetecknas däraf, att det ligger i dagen 
och utgör alstrings- och uppehållsort för den oerhörda mängd 
af organiska varelser (växter och djur), som å vatten- och land- 
området har sin tillvaro. Det senare återigen, eller djupområ- 
det, sträcker sig från det på sådant sätt bestämda ytområdet 
till, om man så vill, jordens medelpunkt och utgör landmassans 
rent oorganiska del, en produkt af de geologiska krafternas 
verksamhet. 

Hela Sveriges territorium består alltså af tre på naturligt 
«ätt åtskilda delar: l:o landområdet, 2:o vattenområdet samt 
3:0 djupområdet. 

Alla dessa områden stå under människans herravälde. 

Till hvart och ett af dem har också rättsordningen på ett 
särskildt sätt anknutit sig och bildat särskilda rättssfärer. 

Vi skola nu undersöka, om och i hvad mån publik ägande- 
rätt finnes till hvart och ett af dessa områden. 

Det är lätt insedt, att dessa begrepp måste stå i visst sam- 
manhang med regalbegreppet — bergs-, vatten- och jordregalet. 

Förstår man nu med ett allmänt gruudregal en staten såsom 
sådan tillhörig äganderätt till jorden, blir vår uppgift att un- 
dersöka, om och i hvad mån ett bergs-, ett vatten- och ett jord- 
regal kan antagas existera. 

Vi göra början med djupområdet. 

Af de i djupområdet förekommande ämnena skiljer nu gäl- 
lande svensk grufvelagstiftning på å ena sidan dels ett bestämdt 
angifvet antal nya eller sonade mineralfyndigheter i, dels sten- 
kolsfyndigheter (och i sammanhang därmed förekommande eld- 
fasta leror 2) samt å andra sidan öfriga på djupet förekommande 
mineraliska ämnen. ^ Under »öfriga mineraliska ämnem torde 
för öfrigt kunna inbegripas all öfrig å djupområdet förekom- 
mande fast massa, såsom lagrade bergarter (lera, märgel, sand- 
sten, kalk m. m.), massformiga bergarter (granit, porfyr, 
ti»akyt, basalt m. m.), kristalliniska skiffrar (gnejs, glimmer- 
skififer m. m.) samt försteningar eller fossil. 



1 Gr. St. § 1. 

« Stenk. L. §§ 1 o. 10. 

3 Stenk. L. § 10. Gr. St. § 8. 



81 

Till dessa å djupområdet förekommande ämnen ftJrvärfva 
enskilda personer brytningsrätt på trenne olika sätt, nämligen 
till i grufvestadgan särskildt uppräknade miueralfyndigheter ge- 
nom inmutning, till stenkol (och i sammanhang därmed före- 
kommande eldfasta leror) genom honcession samt till alla öfriga 
ämnen genom förvärf af det öfver samma ämnen varande yt- 
området, 

Hvad nu först inmutningen angår, så är föremålet för den- 
samma, såsom sagdt, vissa i § 1 af gällande grufvestadga upp- 
räknade nya eller sonade miueralfyndigheter. Rätt att erhålla 
inmutning tillkommer hvarje svensk medborgare, som därom in- 
gifver skriftlig ansökning till bergmästaren. Sökanden behöf- 
ver ej vara upptäckare af fyndet, men om han är detta, är han 
i första hand berättigad till inmutning af samma fyndighet. ^ 
Bifalles ansökningen, erhåller inmutaren s. k. mutsedel, som ut- 
gör bevis för hans rätt. Fullgör han därefter vissa stadgade 
skyldigheter, afseende rautsedelns kungörande, arbetets påbör- 
jande, delgifning af mutsedeln till jordäicaren m. m., så äger han 
rätt att anställa försöksarbete å en cirkelyta med 100 meters 
radie från närmare angifven medelpunkt. Sedan försöksarbetet 
framskridit så långt, att man erhållit tillförlitlig kännedom om 
fyndighetens art och läge, erhåller inmutaren på ansökan genom 
den s. k. utmålsläggningen en definitivt bestämd grufbrytnings- 
rätt till visst område, s. k. utmål. 

Men härjämte må påpekas det tämligen enastående och 
mycket egendomliga förhållandet, att enligt svensk rätt jord- 
ägaren, d. v. s. ägaren af den mark hvarå utmålet är beläget, 
äger rätt att högst till hälften med inmutaren deltaga i grufve- 
arbetet. 

Grufägarens förnämsta rättighet består uti att bearbeta och 
tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som 
andra inom utmålet förekommande inmutningsbara mineral samt 
villkorligt jämväl »öfriga mineraliska ämnen». Hans viktigaste 
skyldighet däremot består uti att för hvarje kalenderår utföra 
ett visst närmare bestämdt, verkligt grufarbete, s. k. försvarsar- 
bete, där han ej erhåller antingen rätt att i stället erlägga viss 
afgift eller tillstånd till befrielse från arbetsskyldigheten, s. k. 
hvilostånd. Påföljden för under ett arbetsår försummadt fuUgö- 



1 Gr. St. § 7. 

As t r öm, Svensk j or dåg andar att. 6 



82 

rande af stadgadt försvarsaiibete eller uraktlåtet erläggande af 
afgift eller underlätet utverkande af hvilostånd är inmutnings- 
rättens förlust. 

Hvad därefter koncessionsrätten angår, så utgöres föremålet 
här af stenkolsfyndigheter jämte i sammanhang därmed före- 
kommande eldfasta leror. 

Koncession meddelas icke af bergmästaren utan af konun- 
gen. Härvid är konungen icke bunden af någon den förste sö- 
kandens rätt utan äger meddela eller afslå begärd koncession 
efter hvad som finnes för riket nyttigast. Bland flera sökande 
kan han antaga hvilken han vill, oafsedt om denne är jordägare, 
upptäckare eller annan. I koncessionen meddelas de närniare 
bestämmelserna ang. koncessionsinneha f vårens rättigheter och 
skyldigheter, såsom »gränserna för det område, koncessionen om- 
fattar», »den ytvidd i dagen inom sagda område, som må sö- 
kanden för arbetet anvisas», »den årliga arbetsskyldighet, kon- 
cessionens innehafvare minst skall fullgöra» o. s. v. 

Någon andelsrätt uti koncessionen tillkommer ej jordägaren, 
men skall han, utom lösen för dagområden, afgäld för sådan 
jord, som endast för försöksarbete tages i anspråk, ersättning för 
skada och intrång m. m., erhålla en årlig afgift motsvarande V?» 
af uppfordrade stenkol och i sammanhang därmed förekommande 
eldfasta leror; dock utan deltagande i brytningskostnaden. 

Koncessionsinnehafvarens förnämsta rättighet är att efter- 
söka samt bearbeta och tillgodogöra sig inom området befint- 
liga stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, hvilka i 
sammanhang med sådana fyndigheter förekomma; hvarjämte 
han äfven äger en villkorlig brytningsrätt till »öfriga på dju- 
pet anträffade mineraliska ämnen inom området för konces- 
sionen». 

Koncessionsinnehafvarens motsvarande skyldighet är att år- 
ligen minst fullgöra visst, i koncessionen till dess minimum de- 
finitivt bestämdt och i lagen latitudinärt begränsadt, försvars- 
arbete. Äfven här gäller, att försvarsarbetet kan under vissa 
villkor efterlåtas, hvaremot afgift i st. f. försvarsarbete icke kan 
förekomma. 

Försummar koncessionsinnehafvaren utan behörig tillåtelse 
den i koncessionen bestämda arbetsskyldigheten för något ar- 
betsår, varder vid det årets utgång koncessionen och den därpå 
grundade rätten förverkad. 



83 

Till alla andra å djupområdet förekommaude ämnen anses 
den, som antingen med äganderätt eller för visst fall med nytt- 
janderätt innehafver motsvarande ytområde, eo ipso äga uteslu- 
tande rätt. 

Sedan vi nu sökt i få drag angifva de sätt, hvarpå en- 
skilde kunna förvärfva brytningsrätt till inom djupområdet be- 
fintliga fasta ämnen, vilja vi till en början undersöka, huruvida 
det kan anses med svensk rätt öfverensstämmande att på sätt 
ofvan skett uppdraga en gräns emellan landets ytområde och 
djupområde. 

I enlighet med det moderna privata äganderättsbegreppets 
formulering och den antagna förklaringsgrunden till samma 
äganderätts uppkomst anses, att »jordäganderätten icke blott 
omfattar jordytan och hvad närmast därunder ligger, utan sträc- 
ker sig hur långt som helst på djupet med lodräta gränser». ^ 
Vore detta sant, vore det tydligen omöjligt att från rättslig 
synpunkt tala om ett särskildt ytområde och ett särskildt djup- 
område. Allt som låge inom jordägarens rå och rör från dagen 
räknadt till jordens medelpunkt vore att betrakta såsom en rätts- 
ligen enhetlig massa, beroende af ägarens vilja. Den af oss på 
grund af naturliga åtskillnader uppdragna gränsen emellan yt- 
och djupområdet skulle följaktligen vara af rättsordningen obe- 
aktad. 

Låtom oss alltså tillse, huru härmed förhåller sig. 

Till en början vilja vi då påpeka den omständigheten, att 
åtminstone från midten af 1500-talet ända till midten af inne- 
varande århundrade den grundsatsen varit så väl i lagar och 
författningar uttryckt som ock i verkligheten i nästan hela sin 
vidd tillämpad, att rätten att tillgodogöra sig djupområdets 
fasta massa varit beroende af särskilda och från rätten att till- 
godogöra sig ytområdet afviJcande rättsregler. 

Ytområdet lydde jordägarerätten, djupområdet inmutarerätt, 
förläningsrätt m. m. 

Plakatet och Förordningen d. 27 aug. 1723 angifver sålunda 
såsom föremål för särskild gruf brytningsrätt: »Metaller, såsom 
Guld, Silfver, Koppar, Tenn, Bly, Qvicksilfver och Jern, item alle- 
handa Mineralier, och nyttiga Fossilier, eller Berg- och Jordarter, 
af hvad namn de helst vara måge^. 



^ Hammarskjöld a. a. s. 59. 



84 

Denna författning, som var en för hela riket gällande lag, 
uttalar alltså den grundsatsen, att allt, som låg, såsom det heter, 
»djupare ned i jorden än plogen går», skulle vara föremål för 
grufdrift. ^ 

Grundsatsen torde ej heller genom den närmast följande 
lagstiftningen ^ hafva lidit någon väsentlig inskränkning, äfven 
om man vid tillämpningen sökt gifva densamma en något mo- 
difierad form. ^ 

Men grundsatsen blef också i verkligheten nära nog till hela 
sin vidd tillämpad. 

Ännu vid midten af innevarande århundrade utfärdades 
mutsedlar icke blott å guld, silfver, koppar, bly, tenn, järn, 
brunsten, kobolt, nickel, zink, molybden, arsenik, kromjärn, svaf- 
velkis, kalk och limsten, ställsten, pipsten, blyerts, stenkol, alun- 
skififer och alunjord, porfyr, marmor, serpentin, grönsten, berg- 
kristall, äfvensom å vitriol, järnockra, kyllerfärg (ett slags järn- 
ockra), gulockra, rödfärg, utan ock å skiffer, kvarnsten, kvarts, 
märgel, krita, flintsten, gjutsand, täljsten och sandsten, slip- 
och brynsten, byggnadssten, fältspat, kisel, porslinslera och gra- 
nit samt t. o. m. å lera och sand. ^ 

Anda till utfärdandet af 1855 års grufvestadga torde det 
därför vara obestridligt, att landmassans yt- och dagområden 
jämväl varit särskilda rättsområden. 

Vanskligare är saken att afgöra, sedan från och med be- 
rörda grufvestadgas tillkomst vissa betydliga förändringar vid- 
tagits inom grufvelagstiftningens område. 

Genom 1855 års grufvestadga inskränktes nämligen inmut- 
ningsrätten till »alla metaller och malmer, ehvad de anträffas i 
berg eller jordlager», samt till »svafvelkis, blyerts och stenkol» 
jämte varp vid vissa ödelagda grufvor. ^ Och nu gällande grufve- 
stadga af d. 16 maj 1884 går ännu längre. Föremål för in- 
mutning äro numera endast nya eller sonade mineralfyndigheter, 
som innehålla »malmerna)» till ett antal bestämdt angifna me- 
taller, samt sådana mineralfyndigheter, som innehålla »svafvel- 
kis, magnetkis och grafit», hvarjämte enligt lagen angående efter- 



^ Linde: Ekonomi B. s. 339. 

* K. F. om utmål d. 20 okt. 1741 o. d. 6 dec. 1757. Linde; Ekonomi 
R. s. 340. 

^ Hammabsejöld a. a. s. 40. 

*• Hammabskjöld a. a. s. 42 not. 1. 

» 1855 års Gr. St. § 1. 



85 

sökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter d. 28 maj 1886 
stenkol är föremål för koncession. 

Nn kan man uppställa den frågan: har någon del af djup- 
området genom den nyare lagstiftningen undandragits grufve- 
rättsordningens omedelbara inflytande och eo ipso öfverforts till 
den för y tområdet gällande rättsordningen? 

Besvaras den frågan jakande, har tydligen å ena sidan yt- 
områdets rättsordning fått en räckvidd, som den l^rut icke haft, 
liksom å andra sidan djupområdets rättsordning blifvit till om- 
fånget för sin giltighet i betydlig grad inskränkt. 

Besvaras den åter nekande, blifver följden den, att rättsord- 
ningen för djupområdet väl måste anses bibehålla sitt forna 
omfång, men att den undergått förändring i afseende å sitt 
innehåll. 

Frågans besvarande tarfvar en närmare utredning. 

Vi hafva redan förut anfört, att t^remål för inmutningsrätt 
äro de mineralfyndigheter, som innehålla: malmerna till ett an- 
tal bestämdt angifna metaller jämte »svafvelkis, magnetkis och 
grafit». Vi benämna dem djupområdets inmutbara ämnen. 

Föremål för koncessionsrätt äro däremot stenkolsfyndigheter 
jämte vissa eldfasta leror. 

Utan att det är någonstädes uttryckligen och allmänneligen 
uttaladt, anses härjämte jordägaren (å kronojord innehafvaren) 
ä^a brytningsrätt till alla andra inom djupområdet förekom- 
mande fasta ämnen. 

Vore det nu så, att de inmutningsrätten och koncessions- 
rätten underkastade ämnena å ena sidan och jordäganderätten 
tillkommande ämnen å andra sidan voro belägna hvardera för 
sig inom individuellt och objektivt bestämbara rum, skulle det 
utan tvifvel finnas skäl för antagandet, att de delar af djupom- 
rådet, som innehöllo jordägaren tillkommande ämnen, numera 
icke vidare vore af den fbr djupområdet gällande rättsordningen 
beroende. 

Men så är ingalunda fbrhållandet. 

Föremålet för så väl inmutarens och koncessionsinnehafva- 
rens som jordägarens rätt uti djupområdet är nämligen på för- 
hand okändt samt objektivt obestämbart. 

Det är på torhand okändt, ty man kan ej veta, om och på 
hvad sätt det förekommer vare sig i norden eller södern, östern 
eller västern af rikets djupområde. 



86 

Möjligheten att bestämma gränserna f^r hvars och ens 
rätt förutsätter fallständig kännedom om utsträckningen och 
läget af alla förekommande fasta ämnen eller åtminstone af dem, 
som äro föremål för inmutning och koncession. Men detta är 
tydligen omöjligt. Dessa ämnen hunna finnas blandade om hvar- 
andra såväl i Norrbotten som i Skåne, på såväl X:s som Yrs 
egendom. 

Men äfven om de vore kända, skulle det dock vara alldeles 
omöjligt att bestämma gränserna emellan å ena sidan inmuta- 
rens och koncessionsinnehafvarens och å andra sidan jordägarens 
rättsområden. 

Bei^reppet »fyndighet» uti sammansättningarna »mineralfyn- 
dighet» och »stenkolsfyndighet» hänför sig nämligen i första hand 
icke till ett rum utan till ett ämne. ^ Någon lokal begränsning 
af hvad som är fyndighet och icke fyndighet är redan häraf 
omöjlig. Men detta framgår ännu tydligare, om vi, hvad in- 
mutningsrätten angår, se till, på hvad sätt inmutningsrätten är 
begränsad. Föremål för inmutning är nämligen icke hvarje 
minneralfyndighet utan endast sådana mineralfyndigheter, som 
innehålla malmerna till vissa metaller, Hvad förstås då med 
malm? Malm är »en mineralfyndighet, som förekommer i så- 
dan mängd och på sådant sätt, att den kan med tillgängliga 
metoder fördelaktigt tillgodogöras eller blifva föremål för tek- 
nisk användning». ^ Ar fyndigheten icke tekniskt eller ekono- 
miskt brytvärd, är den således icke malm enligt grufvestadgans 
innebörd, och hvilka växlingar som häraf kunna uppkomma, 
inses lätt, om man betänker, att på hvarje tid den ekonomiska 
och tekniska brytvärdheten bestämmes af världsmarknadens 
läge samt af vetenskapens och de tekniska hjälpmedlens ut- 
veckling. 

Afven om å ena sidan inmutnings- och koncessionsrättens 
samt å andra sidan jordäganderättens giltighetsområden vore på 
förhand kända — hvilket de emellertid icke äro — skulle det 
ändock vara alldeles omöjligt att hänföra den enes eller andres 
rätt till det eller det rummet. Rättsområdenas gränser äro näm- 
ligen föränderliga allt efter växlingen af vissa yttre förhållanden. 

Då sålunda å ena sidan inmutarens och koncessionsinne- 
hafvarens samt å andra sidan jordägarens rättsområden med af- 

^ EIammarskjöld a. a. s. 89. 

2 1884 Kungl. Prop. n:r 2 motiv s. 19. 



87 

seende å i djupet förekommande fasta ämnen hvarken äro på 
förhand kända ej heller objektivt bestämbara och då alltså kol- 
lisionsfall emellan dessa rättsområden kunna förekomma på 
hvarje punkt af rikets djupområde, måste tydligen den gällande 
bergsrättsordningen omfatta hela nkefs djupområde. 

Yi måste således förneka, att någon del af djupområdet 
undandragits grnfverättsordniugens inflytande genom de förän- 
dringar, som tillkommit genom 1855, 1884 och 1886 års grufve- 
lagstiftning. 

Omfånget af förberörda grufverättsordning är alltså oförän- 
dradt. Och nu såsom t^rut har djupområdet sin särskilda rättssi^r. 

Förändringen kan däremot endast hafva träffat berörda rätts- 
ordnins:s innehåll, och denna har tydligen gått i riktning af ett 
inskränkande af inmutarens och koncessionsiunehafvarens rätts- 
liga befogenheter mot en däremot svarande utvidgning af jord- 
ägarens. 

Från jordägarnes synpunkt afse förändringarna icke, om 
den ena eller den andra delen af hans ägovälde skall fortfa- 
rande vara underkastad bergsrättsordningens inflytande eller 
icke, utan om mer eller mindre befogenheter öfver samma ägo- 
välde skola tillkomma honom. 

Sedan vi sålunda sökt visa, att landmassans yt- och djup- 
områden fortfarande äro särskilda rättsområden, vilja vi under- 
söka och närmare angifva beskaffenheten af den rätt, som hvar 
för sig tillkommer inmutaren, koncessionsinnehafvaren och jord- 
ägaren. 

Till en början säga vi då, att inmutarens och koncessions- 
innehafvarens rätt icke är äganderätt till någon del af djup- 
området. 

Föremålet för vare sig inmutnings- eller koncessionsrätten 
kan icke vara objekt för privat äganderätt. 

Det är först och främst oMndt.^ Hvarken inmutaren eller 
koncessionsinnehafvaren kan hafva någon fullständig kunskap 
om omfånget i djup och utsträckning eller den inre beskaffen- 
heten af de ämnen, till hvilka han inom utmålet resp. konces* 
sionsområdet har en ovillkorlig rätt. 

Det är vidare objektivt ohestämhart.^ Rättighetens omfång 
är nämligen föränderligt dels på den grund, att betydelsen af 

^ Hammaeskjöld a. a. s. 114 jmf. s. 87. 
^ Hammarskjöld a. a. s. 114. 



88 

begreppen fyndighet eller malm växlar, såsom vi förut antydt, 
till följd af ekonomiska och tekniska faktorers inverkan, dels 
på den grund, att inmutarens resp. konoessionsinnebafvarens be- 
hof af och rätt till inom utmåiet resp. koncessionsområdet före- 
kommande icke inmutbara eller i koncessionen icke inbegripna 
ämnen beror af en så växlande omständighet som grufdriftens 
omfSng och metod, t. ex. om den sker med igensättning eller 
icke, ^ dels på den grund, att till följd af vissa föremåls fridlys- 
ning inmutarens och koncessionsinnebafvarens brytningsrätt blir 
beroende af sådana rent tillfälliga omständigheter som veder- 
börande ägares tillstånd, inköp och förflyttning af föremål o. s. v.,^ 
dels ock på den grund, att då inmutare och koucessionsinne- 
bafvare komma i kollision med hvarandra på samma område, 
kunna de komma att lida ömsesidig inskränkning uti hvaran- 
dras rätt till icke inmutbara eller i koncessionen icke inbegripna 
ämnen endast till följd af en så variabel omständighet som gruf- 
driftens omfattning och ändamålsenliga utöfvande. ^ 

Följaktligen är fbremålet för inmutnings- och koncessions- 
rätten osjälfständigt och omöjligt att individualisera.^ Men för 
att en sak, som står i organiskt sammanhang med och utgör en 
beståndsdel af jorden, skall kunna vara föremål för särskild 
äganderätt, skild från jordäganderätten, måste den på ett från 
början objektivt bestämdt sätt kunna tänkas skild från jorden. 
I lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra, d. 24 maj 

1895 säges uti § 4 mom. 1: »Har någon äganderätt 

till byggnad eller annat, som efter ty i 2 eller 3 § sägs, skulle 
till annans fasta egendom höra, då må det ej till den fasta 

egendomen höra». Och § 2 stadgar: »Till jorden höra: å 

rot stående träd och andra växter, tillika med frukt därå.» För 
att en särskild äganderätt till växande gröda eller växande skog 
skall förefinnas, måste emellertid såväl det ena som det 
andra vara på förhand bestämdt och individualiseradt, såsom 
t. ex. all skog å ett visst område eller ett bestämdt antal ut- 
stämplade träd eller växande gröda å en viss åker, en viss egen- 
dom o. s. v. ^ Men nu äro »malmer (jämte svafvelkis, magnet- 
kis och grafit) samt stenkol (jämte eldfasta leror) såsom inte- 

^ Hammabskjöld a. a. s. 83: Gr. St. § 8 och Stenk. L. § 10. 

« Gr. St. § 3. Stenk. L. §§ 13 o. 16. 

^ Hammabskjöld a. a. s. 109. Stenk. L. § 17. 

* Hammabskjöld a. a. s. 115 o. 89. 

* Jmf. Nobdling: Lagf. o. Int. L. s. 254. 



89 

grerande delar af grandens massa i saknad af själfständighet» 
och utesluta sålunda privat äganderätt. ^ 

Härjämte må äfven påpekas, att hvarken grufvestadgan eller 
lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyn- 
digheter någonstädes framhåller, att inmutares eller koncessions- 
innehafvares brytningsrätt grundar sig på äganderätt till de 
inmutbara eller i koncessionen inbegripna föremålen. ^ 

Torde det således få anses såsom obestridligt, att hvarken 
inmutaren eller koncessionsinnebafvaren kan innehafva någon 
del af djupområdet med äganderätt, kan icke heller jordägaren 
innehafva någon del af djupområdet med äganderätt. 

Denna slutsats måste med logisk nödvändighet följa af det 
föregående. 

Hvarje utmål eller koncessionsområde är — vi tala fortfa- 
rande endast om djupområdet — omgifvet af en eller flera jord- 
ägares djupområden. Men gränsen är omöjlig att uppdraga. 
Det heter visserligen numera, att för såväl utmål som konces- 
sionsområde ^skola gränserna på djupet räknas lodräta» ^ — 
enligt 1855 års grufvestadga hade t. o. m. denna regel undan- 
taga — , men dessa gränser utgöra endast den maximaigräns, 
utöfver hvilken inmutaren eller koncessionsinnebafvaren icke tår 
gå. Inom utmålet jcUer koncessionsområdet äger inmutaren resp. 
koncessionsinnebafvaren ingalunda rätt till alla inom berörda 
område förekommande ämnen. Tvärtom dragés gränsen emellan 
å ena sidan inmutarens och koncessionsinnehafvarens och å an- 
dra sidan jordägarens rättsområden inne å utmålet resp. kon- 
cessionsområdet. 

Men nu är denna gräns i högsta måtto föränderlig och obe- 
stämbar, i samma mån som it^remålet för å ena sidan inmuta- 
rens och koncessionsinnehafvarens och å andra sidan jordäga- 
rens rätt är föränderligt och obestämbart. 

Är, såsom vi förut påvisat, föremålet t^r inmutarens och 
koncessionsinnehafvarens rätt okändt, obestämbart och osjälf- 
ständigt, så måste jämväl föremålet för jordägarens rätt, som å 
andra sidan möter, våra okändt, obestämbart och osjälf ständigt. 
Och samma grunder, som talade för omöjligheten af inmutarens 



^ Hammarskjöld a. a. 116. 

2 Ibm s. 118-119. 

3 Gr. St. § 27. Stenk. L. § 9. 
* §§ 31 o. 33. 



90 

och koncessionsinnehafvarens äganderätt till dem tillkommande 
föremål, tala oek med alldeles lika styrka för omöjligheten af 
jordägarens äganderätt till honom tillkommande föremål. 

Häremot kan väl invändas, att gränsen emellan de kolli- 
derande rättsområdena inne å utmålet eller koncessionsområdet 
måtte vara så föränderlig som helst, så vore dock gränsen emel- 
lan ntmålet resp. koncessionsområdet och angränsande jordägares 
ägovälden absolut bestämd, hvaraf då sknlle kanna hämtas ett 
stöd för antagandet af jordägarens absoluta äganderätt till djup- 
området, i hvilken inmutnings- resp. koncessionsrätteu vore att 
anse såsom en inskränkning. 

Men hvad utesluter möjligheten för att å en jordägares 
mark, där t. ex. ett utmål redan finnes, kunna påträfi'as ännu flera 
fyndigheter och utläggas ännu flera utmål, ja t. o. m. så att 
hela ägoväldet blir upptaget af utmål? ^ 

Under den förutsättningen att en jordägares hela ägovälde 
vore upptaget af utmål, stode jordägarens och inmutarens rätt 
fullständigt i kollision emot hvarandra pä samma område. 
Deras rättsområden begränsade och inskränkte hvarandra öm- 
sesidigt. Den mellanliggande rättsgränsen vore för bådadera i 
lika måtto obestämd och föränderlig. Och lika litet som inmu- 
taren kunde tillerkännas äganderätt till sitt föremål, lika litet 
kunde jordägaren tillerkännas äganderätt till sitt. 

Och ej heller skulle man med skäl kunna tillerkänna vissa 
jordägare, exempelvis jordägare utom Bergslagen, äganderätt, 
men frånkänna andra jordägare, t. ex. inom Bergslagen, denna 
rätt. Detta skulle förutsätta bergsrättsordningens giltighet en- 
dast öfver vissa delar af djugområdet, och detta hafva vi förut 
påvisat vara orimligt, ty hvem kan veta, om icke t. o. m. å 
hvarje del af djupområdet finnes ett eller annat inmutbart mineral. 

Hvarken jordägaren eller inmutaren och koncessionsinne- 
hafvaren hafva alltså äganderätt till någon del af rikets djup- 
område. 

Men hvad rätt hafva de då? 

Naturligtvis först och främst en sakrätt, eftersom ifråga- 
varande rätt har en sak till omedelbart föremål, och vidare en 
rätt till främmande sak, eftersom jordägaren, inmutaren och 
koncessionsinnehafvaren icke hafva äganderätt. 



1 Jmf. 1884 Kungl. Prop. n-.r 2 statsråd sprot. d. 12 jan. 1884 s. 7 p. 9. 



91 

Men de begränsade sakrätterna — jura in re aliena — äro 
af flera slag, såsom panträtt, nyttjanderätt, servitutsrätt m. fl. 

Att endast nyttjanderätt här kan komma i betraktande torde 
vara själfklart. ^ 

Nyttjanderätt innebär en befogenhet att begagna och draga 
gagn eller vinst af en annan person tillhörig sak i öfverensstäui- 
melse med sakens ändamål. ^ 

Objektet för denna rättighet är delar af djupområdet, öfver 
hvilka inmutaren eller koneessionsinnehafvaren eller jordägaren 
till olika omfång äger förfogande. Och att detta objekt är att 
hänföra till fasta saker torde vara obestridligt. 

Emellertid är nyttjanderätten till sitt innehåll af högst olika 
beskaflfenhet. 

I förbigående må anmärkas, att s. k. konsnmptibla saker, 
d. v. s. sådana som förbrukas i och med brukandet, icke kunna 
vara föremål för nyttjanderätt. ^ 

Af icke konsumptibla ting, d. v. s. sådana som tillåta ett 
mera långvarigt begagnande, kan man skilja på fasta och lösa 
saker och af de förstnämnda sådana delar af fast egendom, som 
äro resultatet af mänskligt arbete och kapital, och sådana, som 
äro rena naturprodukter. 

Till dessa olika delar af fast egendom blir nyttjanderätten 
af väsentligt olika karaktär. 

Nyttjanderätt till exempelvis en åker eller en kulturskog 
innebär en rätt att med tillhjälp af arbete och kapital på så- 
dant sätt förfoga öfver jorden och de i densamma inneboende 
naturkrafteina, som lämpar sig för alstrandet af organiska varelser. 

Nyttjanderätt däremot till en naturskog, ett naturligt fiske- 
område o. dyl. innebär däremot en rätt att tillägna sig af na- 
turens krafter fritt alstrade töremål. Till detta senare slag hör 
såväl jordägarens som inmutarens och koncessionsinnehafvarens 
nyttjanderätt till delar af landets djupområde. 

Den olikheten förefinnes likväl emellan föremålet för en 
nyttjanderätt till en naturskog och en grufva, att medan natur- 



^ Hammabskjöld a. a. s. 128 säger, att inmutnings- o. koncessionsrät- 
ten är till sitt innehåll jämförlig med en nyttjanderätt eller servitutsrätt. 
Då svensk rått icke känner till några personal-servituter, kan, med den 
uppfattning yi här sökt göra gällande, rättigheten icke antagas vara ett 
servitut. 

* Ask: Sakrätt s. 178. Winroth: Strödda uppsatser I s. 52. 

^ Winroth a. a. s. 52. 



92 

skogen efter nedhuggandet vanligen af sig själf återväxer, kan 
däremot en grufvas innehåll icke å nyo reproduceras, men denna 
omständighet, huru viktig den än är från nationalekonomisk 
synpunkt, torde icke utöfva något inflytande på nyttjanderättens 
karaktär. 

Till sin form åter är ny ttj anderätten af flerfaldig art, såsom 
arrenderätt, lifstids^tädja, ständig besittningsrätt o. s. v. 

Ätt ifrågavarande nyttjanderätt till jordens fasta innan- 
döme icke kan vara arrenderätt eller lifstidsstädja ligger i öp- 
pen dag. 

Däremot motsvarar den fullkomligt hvad som innefattas uti 
institutet ständig besittningsrätt. 

Berörda rättsinstitut företer visserligen ett stort antal i vä- 
sentliga stycken skiftande rättsförhållanden, men om man söker 
bringa allasammans under en gemensam regel, torde man kunna 
säga, att ständig besittningsrätt är en till möjligheten perpe- 
tuell nyttjanderätt af ärftlig och stundom transportabel natur. 

Grufverätten är också praktiskt sedt af perpetuell varaktig- 
het samt ärftlig och transportabel. 

Inmutarens och koncessionsinnehafvarens »grufegendom» be- 
står alltså af en till möjligheten perpetuell nyttjanderätt, som 
emellan enskilde kan köpas och säljas, ärfvas, borttestamenteras, 
utmätas o. s. v. såsom hvilket som helst annat förmögenhets- 
objekt. 

Såsom rättighet i främmande sak är det därför också all- 
deles följdriktigt att, såsom i svensk rätt är fallet, betrakta 
grufva såsom lös egendom. ^ 

Men jämväl jordägarens brytningsrätt är på grund af det 
toregående att anse såsom en ständig besittningsrätt, utgörande 
bihang till hans äganderätt till y tområd et. 

Till stöd härför må ytterligare påpekas några omstän- 
digheter. 

Härvid må först anmärkas, att något verksamt rättsskydd 
icke är af lagstiftningen förlänadt åt jordägarens underjordiska 
områden. ^ Enl. 24 kap. 1 § straflflagen är visserligen ett olof- 



^ Hammarskjöld a. a. s. 130, Rabenius: Om äganderätt till grufvor 
8. 64, Nordling: Lagf. o. Int. Lag. 2:dra uppl. s. 46. Jmf. dock Nordling: 
Ärfdabalken 3:dje uppl. s. 340. Boskilnads Lag. 8. 4, Olivecrona: Om ma- 
kars giftorätt i bo 5:te uppl. s. 297 ff. Se ock Kungl. Prop. d. 29jan. 1895 
n:r 27 s. 25 o. 1884 Kungl. Prop. n:r 2; Högsta Domst. Prot. s. 24. 

^ Hammarskjöld a. a. s. 59. 



93 

ligt :»gräfyaiide» å annans mark belagdt med åverkansbot. Men 
detta torde också vara det enda tillämpliga allmänna ^ lagbudet 
mot olofligt användande af annans djnpområde. 

Man har visserligen vid ett tillfälle tillämpat 24 kap. 4 § 
strafflagen (»tager man olofligen vindfälle eller annat sådant, 
som ej till bruk upphugget eller beredt är*) å det fall, att en 
person olofligen tillägnat sig sten å annans stenbundna betes- 
mark, ^ men detta är tydligen att i lagbudet inlägga betydligt 
mera än hvad lagstiftaren åsyftat. 

Ja, det är icke ens nog därmed, att jordägaren är i saknad 
af verksamt rättsskydd för sitt djupområde, han har ock intill 
senaste tid varit förpliktad att tillåta andra personer att för 
visst ändamål fritt tillägna sig vissa till djupområdet hörande 
ämnen. Sålunda hade man ända till år 1893 rätt att för väg- 
byggnad utan ersättning taga sand och grus å annans skog och 
utmark samt mot ersättning å annans inägor. ^ Numera har 
man, men efter häradsrättens förordnande och mot ersättning, 
rätt att taga såväl grus och sand som sten ej mindre å utägor än 
äfven å inägor. ^ 

Men fortfarande torde jordägaren vara i saknad al rätts- 
skydd för t. ex. ett olofligt bergsprängande å dennes mark, 
såvida det icke tillika är strafi^bart på grund af någon annan 
omständighet. 

I själfva verket förutsätter grufvelagstiftningen ännu till 
någon del ett därmed jämförligt arbete å annans mark, nämligen 
i den mån det kan vara erforderligt för att blifva »fyndig» ^. 

Uti K. F. o. Plak. d. 27 aug. 1723, p. 7, medgifves upp- 
täckare af något »metall- eller mineralstrek» att för bergmästaren 
eller vissa andra i närheten varande tjänstemän »utvisa själfva 
stället» samt »uppvisa prof» af fyndigheten, innan han kunde er- 
hålla inmutningsrätt. Äfven utmålsförordningen d. 20 okt. 1741 
p. 1 förutsätter för inmutning prof å fyndigheten, och 1855 års 
grufvestadga fordrar före tilldelandet af mutsedel, att fyndig- 



^ Grufyelagstiftningen innehåller däremot åtskilliga fall, som skola 
bedömas såsom åverkan. 

* N. Jur. Ark. 1874 s. 115. 

3 Bygg. B. kap. 25 § 12. Kamm. Coll. Cirk. d. 5 april 1803, d. 4 mars 
1825 o. Kung. d. 12 april 1838. 

* Väglagen d. 23 Okt. 1891, § 33. 

* Rabbnius a. a. s. 26 ff.; 1884. Kungl. Prop. n:r 2 s. 6 (Justitierådet 
Hass) : 1886. Lagutskottets utlåt. n:r 55 s. 3; 188b. Kungl. Prop. n:r 4 s, 4. 



94 

heten är så känd, att den kan noggrant beskrifvas till »belägen- 
het, art och beskaflFenhet;^, hvarjämte det heter, att prof därå 
»kall företes, »såvidt den angifna mineralanledningen är blottad 
och åtkomlig». * 

Enligt nu gällande grufvelagstiftniag skall i ansökan om 
niutsedel visserligen endast förekomma uppgift om »mineral- 
anledningens art», men äfven om med mineralanledning endast 
förstås »hvarje af sökanden uppgifvet sannolikt skäl för mine- 
ralets förekomst», ^ förutsätter redan detta någon föregående 
undersökning. 

Härvid må dessutom erinras, att ännu enl. 1741 års utmåls- 
förordning kunde bergmästaren meddela mutsedel å fyndighet, 
utan att jordägaren ägde kräfva ersättning för mark, där denna 
endast bestod af skog och utmark. 

Slutligen må ock påpekas, att enligt hvad Hj. L.Hammarskjöld 
erfarit, »har vid statens järnvägsanläggningar någon expropria- 
tion af den för tunnlar använda grunden icke ägt rum, liksom 
ej heller någon tillåtelse af jordägaren inhämtats». ^ 

Då sålunda jordägaren både rättsligt och faktiskt varit och 
delvis ännu kan vara inskränkt i sin dispositionsrätt öfver djup- 
området, allra helst som han icke är försäkrad om något effektivt 
rättsskydd i detta afseende, lär icke något väsentligt hinder 
förefinnas för antagandet af endast en ständig besittningsrätt 
till djupområdet. 

Och detta antagande torde hafva så mycket mera skäl för 
sig, som den rätt, med hvilken han innehafver jordytan eller 
äganderätten, i sina praktiska verkningar icke står så synner- 
ligen långt aflägsen från den ständiga besittningsrätten, åtmin- 
stone i dess mera fullständiga form. 

Utgår man från den åsikten, att »äganderätt är den i sig 
obegränsade rättigheten att förfoga öfver en sak», torde visser- 
ligen skillnaden förefalla himmelsvid. Men ett är att uppställa 
en allmän rättsregel, ett annat att under densamma inordna 
vidkommande rättsförhållanden. Medgifver man, såsom de mest 
intensiva anhängare af den absoluta jordäganderättsteorien stun- 
dom göra, att äganderätt kan förverkas genom underlåtet upp- 
fyllande af vissa förpliktelser ; * att äganderätt till följd häraf 

^ § 3 o. § 7 p. 1. 

* Rabenius a. a. s. 27. 

^ Hammabsejöld a. a. s. 59. 

* Ibm. s. 121. 



95 

är endast intill möjligheten af obegränsad varaktighet»;^ att å 
andra sidan en perpetnell nyttjanderätt kan en gång för alla 
liksom äganderätten fbrvärfvas för en bestämd köpeskilling, ^ 
samt att äganderätten är åtminstone behäftad med s. k. legala 
inskränkningar, är den faktidia skillnaden mellan äganderätt 
och ständig besittniagfn^^ätt mindre, än man yid första påseendet 
föreställer sig. 

Också hafva dessa båda liLttsinstitnt under en lång period 
af vår rättshistoria nästan gått app i hvarandra. 

Vi torde sålunda hafva uppnått det resultatet, att såväl 
jordägaren som inmutaren och koncessionsinnehafvaren hvar för 
sig hafva ständig besittningsrätt till djupområdet. 

Vi vilja nu öfvergå till ett annat spörsmål tor vår under- 
sökning. 

Om såväl jordägaren som inmutaren och koncessionsinne- 
hafvaren i afseende å djnpområdet endast hafva nyttjanderätt 
till annans sak, hvem innehar då äganderätten? 

Endast i föregående anse vi oss böra påpeka, att djuponirå- 
det icke kan vara en res nnllius, eftersom det förvärfvas genom 
rättshandlingar, nämligen af inmutaren genom uttagande af mut- 
sedel, af koncessionsinnehafvaren genom erhållande af koncession 
och af jordägaren genom förvärf af motsvarande ytområde. 

Äganderätten till djupområdet kan däribre icke tillerkännas 
någon annan än staten. 

Detta l(5ljer redan dels däraf, att ingen enskild kan inne- 
hafva annat än nyttjanderätt till någon del af detsamma, dels 
ock däraf, att det ej kan vara res nullius. 
Men äfven positiva bevis finnas. 

Först vilja vi dock taga i betraktande några af de grunder, 
som hafva framställts mot antagande af ett allmänt bergsregal. 
Först och främst har det påståtts, att på grund af de in- 
matbara mineralfyndigheternas och stenkolsfyndigheternas obe- 
stämdhet och omöjlighet af individnalisation desamma icke kunna 
vara föremål för någon som helst särskild äganderätt. ^ 

Slutsatsen hvilar emellertid på den förutsättningen, att 
regalrätten endast skulle hafva till föremål de ämnen, till hvilka 
man kan förvärfva en inmutnings: eller koneessionsrätt. 



' Ibm. 

2 Ibm. s. 125. 

3 Ibm. s. 50 



96 

Då likväl, såsom vi här sökt påvisa, bergsrättsordningen måste 
tänkas ^älla hela djupområdet, då vidare såväl jordägaren som 
ock inmutaren och koncessionsinnehafvaren endast hafva stän- 
dig besittningsrätt till dem tillkommande delar af djupområdet, 
och då slutligen någon måste tänkas innehafva äganderätten till 
detsamma, är det icke otänkbart, att denne någon är staten. 
Det är visserligen omöjligt t. o. m. för staten att innehafva en 
särskild äganderätt till vissa ämnen, som utgöra integrerande 
delar af grundens massa, ^ men det är ingalunda omöjligt att 
tänka sig en statens äganderätt öfver alla ämnen, som finuas inom 
ett utmål, hvars gränser sammanfalla med gränserna för statens 
hela landområde och som sträcker sig från ytan till jordens 
medelpunkt. Detta område är tillräckligt bestämdt och indivi- 
dualiseradt för att medgifva en äganderätt. 

Härmed sammanhänger den omständigheten, att man från 
visst håll sökt leda i bevis en jordägarens själfständiga brytnings- 
rätt till inmutbara mineral- och sten kolsfyndighe ter, oberoende 
af inmutning och koncession, samt jämväl till »öfriga ämnen» 
uti inmutad och bearbetad grufva eller efter koncession forvärf- 
vad och bearbetad stenkolsgrufva. Häraf skulle då följa, att 
jordäganderätten sträcker sig så långt, att den mötes af annans 
inmutnings- eller koncessionsrätt. Och då under förutsättning 
af ett regals tillvaro detta endast fattas såsom inbegripande 
alla af inmutning eller koncession beroende föremål, skulle häraf 
följa ett regals oantaglighet. Ett regal måste nämligen åtmin- 
stone hafva så stort omfång som möjligheten till inmutning eller 
koncession. 

Utan att i allo kunna medgifva riktigheten af den förda 
bevisningen vilja vi dock instämma uti resultatet och sålunda 
medgifva, att jordägarens brytningsrätt sträcker sig så långt, 
tills den mötes af annans inmutnings- eller koncessionsrätt. 
Inmutarens, koncessionsinnehafvarens och jordägarens rättigheter 
inskränka och begränsa hvarandra ömsesidigt. 

Men detta står i fullkomlig öfverensstämmelse med antagandet 
af alla tre berörda rättigheters underordnande under en gemensam 
högre rätt, statens bergsregalrätt, tänkt såsom omfattande hela 
djupområdet. 

Det har vidare anförts mot tillvaron af ett grufregal, att 
den allmänna uppfattningen af kronans rätt till landets jord 

^ Hammabskjöld a. a. s. 56. 



97 

undergått förändring i den riktning, att berörda rätt skulle för- 
vandlats från en regalrätt till en högheferätt och att, hvad 
^ufregalet angår, väg banats för denna förändring genom 1723 
års grufvelagstiftning, hvilken påstås hafva afskurit »möjlig- 
ligheten af regalrättens begagnande efter dess egentliga ända- 
mål. ^ 

Häremot anmärka vi till en början, att vid angifvandet af 

en rättighets karaktär det icke torde vara 'nog att hänvisa till 
den på hvarje tid förbärskande subjektiva uppfattningen af den- 
samma, utan att den i första hand måste bedömas efter objektiva 
och allmängiltiga grunder. Icke torde man väl med fog kunna 
påstå, att statens gamla rätt till grundränta af viss jord väsent- 
ligen förändrat karaktär, därför att man i senaste tid benämnt 
densamma grnndskatt. 

Dessutom förtjänar påpekas, att den förändring, som år 1723 
infördes, i själfva verket icke torde hafva varit så genomgripande, 
«om man på flera håll älskar att framhålla. Långt ifrån att 
grufregalet då afskaflfades, förutsätter tvärtom 1723 års K. F. 
och Plak. dess fortsatta tillvaro. Ja, än mer, lagstiftaren säger 
$jälf i berörda författning, att han med densamma endast afser 
att :»confirmera och stadfästa de förra ofvannämnde och flera 
i detta mål utgångne Privilegier och hälsosamma Förordningar» 
isamt till :»hvars och ens desto stöiTC säkerhet och bättre under- 
rättelse, efter närvarande tiders beskaflfenhet, densamma ytter- 
ligare at förklara, och med än flera förmåner at tilöka». För- 
fattningens uppgift var alltså icke att införa några nya grund- 
principer inom grufverätten, utan endast att förklara och modifiera 
redan varande rätt. 

Och för att förklara de förändringar, som verkligen gjordes, 
lÅT det alldeles onödigt att hänvisa till regalrättens ^egentliga 
ändamåU. Afser man nämligen med regal endast en näring, hvars 
bedrifvande uteslutande tillkommer staten, så har ett bergsregal 
-aldrig förekommit i Sverige lika litet som i Tyskland. 

Under 1500- och 1600-talen, för hvilken tid man i öfrigt 
aldrig bestridt grufregalets tillvaro, begagnade kronan sin rätt 
efter förekommande omständigheter. Dels dref hon bergsbruk 
för egen räkning, dels öfverlämnade hon det under form af 
special-privilegium åt bestämda enskilda personer, dels under 



\ Hammarskjöld a. a. s. 51. 

e 

Aström, Svensk jordäganderätt. 



98 

form af general-privilegium till obestämda personer t. ex upp- 
finnaren, dels till alla innevånarne i ett visst landskap o. s. v. ^ 

Den förändring, som 1723 infördes, innebar endast det, att 
kronan fastslog en allmän ordning för regalrättens begagnande, 
nämligen att djupområdets fasta ämnen skulle upplåtas till be- 
arbetande af dem, som på behörigt sätt därtill gjorde sig be- 
rättigade. 

Och denna förändring var delvis redan förut förberedd och 
genomförd. 

Härjämte må det väl ifrågasättas, om möjligheten af regal- 
rättens begagnande vare sig »efter dess egentliga änd<amål» eller 
annorledes är för alltid afskuren genom 1723 års författning^ 
eller någon som helst senare författning i ämnet. 

Sålunda afstod kronan genom 1855 års författning från deit 
8. k. jordägareandelen å fcronojord, d. v. s. rätt för jordägaren 
att under vissa villkor och till visst omfång deltaga med in- 
mutaren i ett grufarbete. Enligt K. Kung. d. 19 aug. 1889 har 
kronan likvisst förbehållit sig rätt att framdeles få ^s^deltaga i 
grufarbetet och den däraf fallande vinsten» med afseende å där- 
efter skeende inmutningar. 

Vidare lär det väl näppeligen kunna på allvar bestridas, 
att icke vår allra sista grufvelagstifning eller lagen ang. efter- 
sökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter d. 28 maj 1886 
med afseende å rätten till grufbrytning infört en grundsats, som 
väsentligen afviker från 1723 års. Inmutningsrätt tillkommer 
hvar och en, som i laga ordning därtill gör sig berättigad, 
koncessionsrätt däremot endast den, som erhåller konungens^ 
särskilda tillstånd. Den förra är en allmänningsrätt i ordeta 
bokstafliga betydelse, den senare beror på hvad man före 1723 
kallade ett special-privilegium. 

Den princip för erhållande af grufbrytuingsrätt, som 1723^ 
fastslogs såsom en allmän regel, likasom den, som 1855 tilläm- 
pades ang. kronans jordägare-andel, kunna alltså icke längre 
anses gälla i sitt orubbade skick; och ingenting lär väl hindra 
staten att ytterligare modifiera dem, om så skulle finnas lämpligt. 

Så har det påståtts, att koncession, d. v. s. en af konungen 
fritt meddelad brytningsrätt till stenkolsfyndigheter, »på intet 



^ Hammarskjöld a. a. s. 29, Linde: Ekonomi R. s. 380 o. Rabenius a. 
a. s. J.i). 



99 

sätt har karaktären af en öfverlåtelse- eller upplåtelsehandling», 
ntan att denna är )»jämf(1rlig t. ex. med den tillåtelse, som kan 
meddelas ntländsk man att i riket besitta fast egendom, eller 
med raedgifvande, att jord eller lägenhet eller vatten får for 
allmänt behof tvångsvis förvärfvas». ^ 

Men emellan tillstånd att bryta en stenkolsfyndighet och 
tillstånd att expropriera jord, t. ex. till en stenkolsgrufvas dag- 
område, råder en väsentlig olikhet. I förra fallet forvärfvar 
rättsinnehafvaren en omedelbar rätt till ett föremål, i senare 
fallet däremot endast en rätt att oberoende af enskild öfverens- 
kommelse förvärfva rätt till ett föremål. I förra fallet forvärf- 
var han ständig besittningsrätt till delar af djnpområdet, i senare 
fallet erhåller han endast rätt att förvärfva ständig besittnings- 
rätt till delar af ytområdet. 

Här må ock påpekas, att man under förnekande af en regal- 
rätt till djupområdets fasta ämnen jämväl sökt gifva en positiv 
förklaring af inmutnings- resp. koncessionsrättens karaktär. Däraf 
torde emellertid bjärtast framgå omöjligheten af grufregalets 
förnekande. 

Från antydda håll har man under fasthållande af inmut- 
ningsrättens och koncessionsrättens egenskap af nyttjanderätt i 
främmande sak försökt förklara jordägarens behof af inmutning 
eller koncession å egen jord. Men detta har nödgat till anta- 
gande af slutsatsen, att man kan hafva sakrätt uti en sak, som 
på samma gång är annans och ens egen — en »jus in re aliena> 
in re sua. 

I denna ordning vilja vi slutligen angifva de positiva skäl, 
som ntöfver hvad förut antorts enligt vår åsikt med nödvändig- 
het föranleda till antagande af ett bergsregal. 

Till en början anmärka vi härvid, att själfva grufvelagstift- 
ningen förutsätter ett bergsregal eller en statens äganderätt till 
djupområdet. 

Enligt Nordling är speciell privaträtt »de rättsregler, som 
bestämma enskilda personers rättsförhållande till hvarandra med 
hänseende till olika yrken». Granska vi nu våra gällande 
grufvelagars innehåll, så iinna vi väl, att de, utom bestämmelser 
af politirättslig, straffrättslig och processuell natur, innehålla ett 
stort antal rättssatser ang. reglerandet af grufägares, jordägare» 



* Hammarskjöld a. a. s. lu 



100 

m. fl. inbördes rättsförhållanden. Men härutöfver innehålla be- 
rörda lagar ännu något mera. De bestämma nämligen de former 
och de villkor, hvarunder enskilda personer omedelbart förvärfva 
och därefter försvara eller förverka rättigheten till vissa delar 
af rikets djupområde, oberoende af, ja, i strid emot enskilda 
personers vilja. Dessa rättigheter äro själfva inmutnings- och 
koncessionsrätten. Nu säges det visserligen icke någonstädes, 
att det är staten, af hvilken den enskilde förvärfvar dessa rättig- 
heter, men då det är staten, som genom sin lag bestämt sätt 
och villkor för förvärfvandet, måste ock staten haft makt och 
rätt att tillåta förvärfvandet eller, med andra ord, kan staten 
öfverlåta till enskilda inmutare, koncessionsinnehafvare och jord- 
ägare — ständig besittningsrätt till delar af djupområdet, måste 
han också själf hafva minst samma rätt, d. v. s. ständig besitt- 
ningsrätt till djupområdet. Men då ständig besittningsrätt förut- 
sätter en äganderätt och staten icke kan tänkas själf hafva fått 
denna rätt i förläuing från något annat rättssubjekt, måste staten 
jämväl själf tillerkännas äganderätt. 

Vidare vilja vi framhålla, att de enskilda personerna för- 
värfva rätt till delar af djupområdet genom verkliga upplåtelse- 
handlingar — inmutning och koncession. Upplåtaren är staten, 
mottagaren inmutaren eller koncessionsinnehafvaren. Uttrycket 
för upplåtelsehandlingen är ett skriftligt dokument, mutsedel 
eller koncessionsbref. 

Jordägaren däremot anses förvärfva rätt till de honom till- 
kommande delar af djupområdet omedelbart genom förvärf af 
ytområdet. 

Redan förut är påpekadt, att t. ex. en mutsedel eller ett 
koncessionsbref är af väsentligen olika karaktär med t. ex. ett 
tillstånd till expropriation. 

Däremot är det fullt jämförligt med ett skatteköpebref eller 
ett förläningsbref eller ett tillstånd till nybyggesanläggning. 

Vid upplåtelsehandlingens utfärdande betjänar sig staten af 
olika organ, när det är fråga om inmutning eller koncession, 
nämligen i förra iallet af bergmästaren, i senare fallet af 
konungen. 

Att jordägaren gent emot inmutaren har rätt att till viss 
andel deltaga i grufbrytningsrätten eller gent emot koncessions- 
innehafvaren till viss afgift förändrar icke handlingens karaktär 
af upplåtelsehandling. Såväl mutsedeln som koncessionsbrefvet 



101 

måste anses innehålla det villkor, att i förra fallet inmutaren för- 
pliktas tåla jordägarens andelsrätt i gruflPöretaget, och att i se- 
nare fallet koncessionsinnehafvaren förpliktas betala till honom 
en viss afgift. 

Men härigenom grundar sig äfven berörda jordägares rät- 
tigheter på en förläning eller upplåtelse, låt vara på indirekt 
sätt, af staten. ^ 

Ytterligare må anföras, att den årsafgift, som grufägaren i 
st. f. fullgörande af föreskrifven arbetsskyldighet enligt § 41 af 
grufvestadgan får betala till kronan och jordägaren, med nöd- 
vändighet förutsätter ett bergsregal. Härom skrifver presidenten 
H. Forssell i en till lagutskottets utlåtande n:r 37 vid 1884 års 
riksdag fogad reservation : >Man kan svårligen till stöd för detta 
lagbud åberopa annan grund än att kronan har något slags 
rätt till den malm, som jorden gömmer under enskild jordägares 
mark. Godkännes förslaget i denna del, hafva således 19:de 
seklets lagstiftare infört hergsregalet i allmän lag». ^ 

Härjämte må anföras, att sonad grufva icke tillfaller jord- 
ägaren utan anses »lika med fritt och oinmutadt fält» samt är 
fortfarande i stadgad ordning föremål för ny inmutning och ny 
utmålsläggning. ^ 

Liknande förhållande äger rum å koncessionsområde. * 

Slutligen vilja vi till ytterligare bestyrkande af bergsrega- 
lets befintlighet påpeka, att ett bergsregal under 1500- och 1600- 
talen faktiskt förefunnits, att detta bergsregal genom 1723 års 
författning icke blifvit afskaffadt utan endast förklaradt, utveck- 
ladt och modifieradt, att ännu i dag gällande lagstiftning, hvad 
inmutningsrätt angår, väsentligen b vilar på den år 1723 lagda 
grunden, samt att nu gällande lagstiftning ang. koncessionsrät- 



^ Eangl. Prop. n:r 2. Högsta Domstolens Prot. d. 13 maj 1881 § 1. 
Justitierådet Östergren anförde: >Så länge man ej lyckats bortresonera be- 
fintligheten af Kronans öfverhöghetsrätt till bergverken, måste jämväl jor^Z- 
äaanderätten till grufvor härledas från öfverlåtelse af Kronan. Den har 
således icke bättre grund än inmutningsrätten. > 
Rabenitjs a. a. s. 38 o. 52. 

' Hammabskjöld a. a. s, 55 har visserligen sökt bortförklara detta. 
Men vare sig grunden för afgiftens erläggande är den ena eller den andra, 
är det dock faktiskt, att den skall betalas till kronan och jordägaren och 
måste alltså vara till hela sitt belopp af enahanda karaktär. Ocn dä den 
enskilde icke kan hafva någon på höghetsrätt beroende rätt till skatt af 
annan enskild, måste afgiften vara af privat-rätfslig natur. 

» Gr. St. §§ 48, )il o. 51, 1855 års Gr. St. §§ 50-51, 1884. Kungl. 
Prop. n:r 2 s. 32—33. 

* Stenk. L. § 32. 



102 

ten närmast påminner om ett s. k. special-privilegium eller 
en af de former för grufverätts upplåtelse, som före 1723 ofta 
förekom. 

Härmed anse vi oss hafva ådagalagt en statens äganderätt 
till djupområdet. 

Emellertid må här vara platsen att påpeka några af de vill- 
farelser, som den absoluta jordäganderättens anhängare i fråga 
om grufverätten älskat att tro på och framställt såsom själfklara 
axiom. 

Ett allmänt misstag är det, att rätten till mineral »ursprung- 
ligen» varit förenad med jordäganderätten. »I Sverige», säger 
Eabenius, var »säkerligen, likasom hos andra folk, jordägaren 
ursprungligen ägare till de med hans grund förenade minera- 
lier.» Till stöd härför kommer han med följande dråpliga be- 
visföring: »Ett sådant förhållande måste vara det ursprungliga, 
emedan det enligt äganderättens begrepp är det naturligaste.» 
Hvartor omfattade ursprungligen jordäganderätten jämväl rätten 
till mineral? Emedan det är det naturligaste. Men hvartor är 
det det naturligaste? Emedan det öfverensstämmer med ägande- 
rättens begrepp. 

Men icke ens hans åberopande af andra folks exempel håller 
streck. Rabbnius har själf i sitt arbete påvisat, att förhållan- 
dena varit annorlunda såväl f(5r Tysklands som för Frankrikes 
vidkommande. 

Rätten att eftersöka och bearbeta mineral har såväl i Tysk- 
land och Frankrike som i Sverige ursprungligen varit en för 
hvar man tillgänglig allmänningsrätt. 

En annan härmed sammanhängande villfarelse är den, att 
inmutningsrätten icke beror på ett regal utan utgör allenast »ett 
för nyttans skull godkändt intrång i den enskildes äganderätt». 
Vore detta sant, vore det väl alldeles onödigt att påbjuda in- 
mutning eller koncession jämväl for jordägaren. Statsändamålet 
med grufvelagstiftningen, upptäckande och tillgodogörande af 
dolda mineralskatter, blefve ju ändå lika bra uppfylldt. Vore 
berörda påstående sant, skulle väl ock, när inskränkningen 
bortfölle, d. v. s. när en inmutningsrätt eller koncessionsrätt 
blefve förverkad, också äganderätten svälla ut till sitt gamla 
omfång och jordägaren eo ipso återtaga väldet öfver den sonade 
grufvan. Men detta är, såsom vi redan förut påpekat, ingalunda 
förhållandet. Den sonade grufvan är fritt falt och föremål för 



103 

ny inmntning, och anläggningarna däri få icke förstöras eller 
grufVan igenfyllas utan särskildt tillstånd från statens sida. 

Grufvan är en själfständig och för sig bestående sak, t. o. m. 
om den är i jordägarens uteslutande besittning. Härom kan 
man göra sig förvissad genom lag ang. hvad till fast egendom 
är att hänföra den 24 maj 1895, där det i 4 § 2 mom. stadgas, 
att för grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan 
anläggning »må ej, ändå att den tillhör ägaren af den jord, 
hvarå grufvan är belägen, till den jord hänföras». 

En tredje villfarelse är den, att, såsom Rabbnius antager, 
regalrätten endast skulle omfatta de inmutbara (och under kon- 
cession inbegripna) föremålen. ^ Naturligtvis är detta endast en 
följd af förut antydda villfarelser. Såsom Hammarskjöld myc- 
ket riktigt påvisar, är emellertid ett sådant antagande omöjligt. ^ 
Jordägaren, som i vissa fall måste tillerkännas grufbrytnings- 
rätt, oberoende af inmutning, skulle därigenom på grund af de 
inmutbara och i koncession inbegripna ämnenas obestämbarhet 
och osjälfständighet så begränsa regalrätten, att denna blefve 
faktiskt omöjlig. Någon äganderätt till dem kunde icke före- 
komma. Men hvad H. anfört gent emot inmutaren och konces- 
sionsinnehafvaren gäller ock, såsom förut påpekats, med alldeles 
lika stort fog mot jordägaren själf. - Jämväl jordägarens ägan- 
derätt till samma föremål blefve på samma grund omöjliggjord. 
Och resultatet blefve då det, att ingen skulle hafva äganderätt 
till djupområdet. Men vore djupområdet en res' nuUius, skulle 
det vara föremål för ockupation af hvem som helst, hvilket tyd- 
ligen är orimligt. 

Såsom en fjärde villfarelse vilja vi ändtligen framhålla det 
allmänna antagandet, att jordäganderätten, i enlighet med den 
romerska äganderättsteorien, sträcker sig med lodräta gränser 
på djupet till jordens medelpunkt. Detta är naturligtvis roten 
och upphofvet till alla oriktiga föreställningar om rätten till 
djupområdet. ^ 

Vi hafva också vid början af våra undersökningar på grufve- 
rättens område tagit denna uppfattning till utgångspunkt och 
påvisat, att djupområdet och ytområdet tillhöra alldeles särskilda 
rättsområden. Här må ytterligare framhållas, att vid grufva är 

^\« oIé s> 0> 

2 A. a. 8. 56 ff. 

^ Hammarskjöld a. a. s. 59 o. Kabenius a. a. 8. 5. 



104 

Tttmålet eller koncessionsområdet gränserna för grufbrytningen» 
omfång på djupet, men de inlösta dagområdena gränserna Iför 
arbetet i dagen, samt att vid grufvas sonande »den marh^ hvil- 
ken varit till grufägaren upplåten», hemfaller till jordägaren 
utan ersättning, men att djupområdet med däri befintliga bygg- 
nader blir, såsom förut sagts, fritt fält tbr ny inmutning, d. v. s. 
hemfaller till staten. ^ 

Härjämte må anföras, att en persons besittningstagande af 
ett visst ytområde icke kan enligt gällande rättsregler anse» 
jämväl omfatta det därunder dolda djupområdet. 

Ett dylikt besittningstagande af fast egendom förutsätter två. 
moment, nämligen dels afsikt att besitta, dels ett faktiskt be- 
sittningstagande. Men då afsikten vanligen innefattar besitt- 
ning i och för frambringandet eller tillgodogörandet af å yta» 
varande organiska ämnen, felas i de flesta fall detta moment 
i fråga om djupområdet. ^ 

Men äfven om ett visst djupområde skulle kunna tänka» 
vara i någon jordägares uteslutande besittning, så saknar han i 
allt fall rättsmedel till skydd för sin rätt. Om t. ex. en persont 
från sin egendom företager sig att på djupet drifva en fältort 
eller anlägga en tunnel och eftersätta fyndigheten eller fortsätta 
tunneln in på grannens djnpområde, så torde icke något rätts- 
medel stå den senare till buds vare sig för att förhindra ett 
sådant intrång eller för att få det redan gjorda intrånget upp- 
häfdt 

Slutligen vilja vi anmärka, att bergsregalets vedersakare 
med en viss skärpa framhäft, dels att bergsregalet är direkt im- 
porteradt från Tyskland och utbildadt efter detta lands rätts- 
grundsatser,^ dels ock att motivet till den särskilda lagstiftnin- 
gen på ifrågavarande område vore att söka i »de härskande» 
vinningslystnad». ^ 

Hvad det första påståendet angår, må det väl medgifvas^ 
att man vid formuleringen af de för grufverättsordningen gäl- 
lande lagbestämmelser kan hafva tagit den tyska rättens dit- 

1 Gr. St. § 48, Stenk. L. § 32. 

^ Rabenius a. a. s. 7, Hammarskjöld a. a. s. 59 not. 2 o. Nob3>lixgi 
Civilrättens s. k. Allmänna del s. 161. 

^ Forssells reservation s. 34 o. Svedelius anf. s. 22: »Väl är det 
sant, att Sveriges konungar under 16:de seklet, på inrådan af tyska i deras 
tjänst anställda ämbetsmän, sökt att efter tyskt mönster på administrativ 
väg införa en sådan regalrätt. 

* Rabenius a. a. s. 2, 8 m. fl. st. 



105 

hörande rättsregler till ledning ja, t. o. m. till mönster. Men 
detta är en förebråelse mot gmfvelagstiftningen, som denna väl 
får dela med mycken annan lagstiftning, icke minst i vår tid, 
utan att därför vara sämre för det. 

I hyilket fall som helst kan någon med det rent yttre npp- 
komstsättet förenad omständighet icke förringa det faktnm, att 
gmfregalet i vår rätt existerat och tillämpats. 

Hnfvadsaken är, att ett hehof nti samhället förefnnnits af 
innehåll, att tillgodogörandet af i jorden gömda skatter blefve 
tillgängligt för menige man, oberoende af jordägaren, samt att 
detta behof verkligen blifvit tillfredsställdt. 

Det är jnst denna omständighet, som ock Gustaf Vasa sätter 
i förgrnnden vid sin lagstiftning på berörda område. Han säger 
icke, ^ att alla malmberg i Sverige sknlle »Ijide till Sverigis 
Crono, på det kronan skulle kunna utöfva malmbrytningen i 
fiskaliskt intresse eller på det kronan i första hand skulle få 
»skatt och rättighet», utan han säger, att några vilja slå under 
sig flera grufvor, än de förmå bruka, samt att, till följd däraf 
att malmbergen är ett regal, >wele Wij icke effterlate, att någre 
Bergzmän eller Bönder, skole hägne vnder sich fönne Wåre och 
Cronones iemberg vtann at bergzbruJcningen skall ware frij 
och öpenn så wäll för fattige som för rijke och att alla obe- 
hindrede Cronones iemberg bruke skole». 

Det är sträfvan att förhindra några få i samhället att un- 
derlägga sig mera grufvor, än de förmå att bruka, samt att lämna 
rätt öppen för alla samhällets medlemmar, »så wäll för fattige 
som för rijke», att i mån af förmåga tillgodogöra sig landets 
naturliga förmåner, som utgör sjäifva hjärtpunkten i den store 
landsfaderns visa gruf^elagstiftning. 

Härjämte vilja vi påpeka, att, såsom förut redan sagts, rät- 
ten till grufbrytning i medeltidens förbundsstat var en allmän- 
ningsrätt, beroende på de medeltida staternas äganderätt till 
djupområdet, hvadan hela rikets bergsregal eller bergsallmän- 
ning endast var en naturlig följd af förbundsstatens öf ver gång 
till helstaten. 

Det faktum, att konungen ofta reglerade och distribuerade 
grufbrytningsrätten, bevisade icke, att konungen hade ägande- 
rätt till djnpområdet, utan att han på de särskilda småstaternas 



^ K. Br. till bergsmännen pä Nora skoga d. 27 mars 1551. 



106 

TägDar lagstiftade i sådana fal), som icke voro i landskapsla- 
garna satta. 

Hvad angår påståendet, att motivet till regalrättens införande 
yarit de maktägandes vinningslystnad, torde detta af hvad här 
ofvan sagts om regalrättens naturenliga utveckling nr medelti- 
dens allmänningsväsende få sin rätta belysning. 

De s. k. maktägande hafva väl för dessa tider gjort sig 
skyldiga till tillräckligt många öfvergrepp ändå, ntan att man 
behöfver förevita dem sådant i de fall, då de verkligen varit 
oskyldiga. 

Dessutom kan det väl sättas i fråga, om det bör betraktas 
såsom utslag af vinningslystnad, om staten upprätthåller den 
grundsatsen, att den enskilde för rätten att bruka och nyttja 
viss allmän egendom betalar en däremot svarande afgäld. 

Vi vilja nu öfvergå till frågan, om och i hvad mån det fin- 
nes en statens äganderätt till rikets vattenområde. 

Såsom förut framhållits, består Sveriges vattenområde af 
trenne olika hufvuddelar: saltsjö- eller kustområdet, insjöområdet 
samt de områden, som innehålla rinnande vatten. 

Hela detta vattenområde utgör ett enda, oerhördt utgrenadt 
och kompliceradt nät af större och mindre vattendrag, älfvar, 
strömmar, åar, bäckar, rännilar och så vidare med en massa 
stora och små reservoarer, insjöar, tjärnar o. s. v., hvilka alla förr 
eller senare afbörda sitt innehåll i det Sverige omgifvande hafvet. 

Uti naturens stora hushållning har vattnet en oerhörd be- 
tydelse. Nedfallande från de jorden omslutande luftlagren i 
form af regn eller snö, nedtränger det i jorden och gifver en 
af de viktigaste existensbetingelserna för växter och djur. I 
den mån det icke af dessa konsumeras söker det sig väg 
nedför jordens sluttande yta, sipprar till en början droppvis 
fram, förenar sig till större fåror, växer till bäckar, åar och älf- 
var, samlar sig i större fördjupningar till insjöar samt utfaller 
slutligen i hafvet, alltjämt beredande möjligheten för den orga- 
uiska världens tillvaro. 

För människan ej mindre än för öfriga lefvande varelser 
är vattnet nödvändigt. Hon behöfver det för sina personliga 
behofs tillfredsställande, hon använder det såsom samfärdselled, 
hon fångar däri eller därpå förekommande djur och växter, hon 
reglerar dess flöden för sina ändamål och hou tämjer dess krafter 
att drifva för sig nyttigt arbete. 



107 

Genom mänskliga åtgärder blir vattnet delvis förvandladt 
från en natnrfaktor till en knltarfaktor. 

* Det t. ex. i vår tid förekommande vattensystemet består så- 
Innda icke allenast af de naturliga vattensamlingarna utan jäm- 
väl af ett på mänskligt arbete gmndadt vattensystem. Det se- 
nares vanligaste former äro kanaler och andra samfärdselleder, 
vattenafledningar och diken. 

I den mån vattnet är för ekonomiska ändamål beroende af 
människans vilja, är det föremål för det mänskliga samhällets 
rättsbildande verksamhet och gifver npphof till en s. k. vattenrätt. 

Utan öfverdrift torde man kanna påstå, att vattenrätten nt- 
gör ett af de allra svåraste områdena för statens uäringslagstift- 
ning.' Härtill bidraga åtskilliga omständigheter. Vattnet ntgör 
en föränderlig och rörlig massa. Det växlar i omfång efter års- 
tider och tillfälliga naturhändelser. Det sträfvar oupphörligt i 
enlighet med en obeveklig naturlags bud framåt, från Qäll, berg 
och höjder till hafvet. Det kan aldrig bindas vid ett bestämdt 
rum. Dess förekomst eller icke förekomst inverkar på landets 
ekonomiska, klimatologiska och sanitära förhållanden. Det an- 
vändes för mångfaldiga mänskliga ändamål, såsom jakt och fiske, 
samfärdsel och drifkraft, bevattning och omedelbar konsumtion. 
Jorden har väl ock en flerfaldig ekonomisk användning. Men 
hvarje användningssätt är bundet vid en viss del af densamma. 
Ett visst vattenområde medgifver däremot på en gång flera olika 
användningssätt. 

Häraf följer en invecklad konkurrens emellan flera olika in- 
tressen, enskilda personer och särskilda näringar. Sålunda komma 
jordbruksnäringen, industrien, fiskerinäringen, skogshushållningen 
och kommunikationsnäringen ofta i konkurrens med hvarandra. 

Svårare och mera grannlaga än å andra delar af landom- 
rådet blir det för staten att mot hvarandra väga de olika nä- 
ringsintressena samt tilldela hvarje näring dess rättsområde i 
ändamål att befordra det helas väl. 

En naturlig fbljd häraf blir ock, att staten långt mindre än 
hvad fallet är med jorden i öfrigt kan öfverlämna vattenområdet 
åt de enskilda intressenas fria spel. Däraf skulle endast uppstå 
ett »allas krig mot alla». 

Också visar vattenrätten vida tydligare än både jordbruks- 
rätten och bergsrätten, huru orimligt det är att uppställa fordran 
på en absolut jordäganderätt. 



108 

I 

På allra senaste tiden har nästan hela vattenrätten varit 
föremål för ny lagstiftning. På ett i hög grad erkännansvärdt 
sätt har man därvid så mycket, som nutidens mera utvecklade 
förhållanden medgifvit, anslutit sig till den nationella och ned- 
ärfda rättsordningen i ämnet. ^ Däremot har man icke, såsom 
önskligt vore, sammanfört vattenrättens bestämmelser uti en enda 
lag utan söndersplittrat desamma på flera olika lagar. De 
förnämsta af dessa äro Kungl. förordningen om jordägares rätt 
öfver vattnet å hans grund, Kungl. förordningen om allmän 
farled, Kungl. förordningen om allmän flottled och Kungl. för- 
ordningen om tillägg till förordningen d. 14 april 1866 ang. 
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, samtliga af d. 
30 dec. 1880, lag om dikning och annan afledning af vatten d. 
20 juni 1879, K. kung. ang. vissa villkor för tillstånd från det 
allmännas sida till vattenafledning m. m. d. 31 dec. 1879 samt 
lag om rätt till fiske den 27 juni 1896. 

Efter inre grunder sönderfaller vattenrätten i tvenne huf- 
vuddelar, den defensiva och den lukrativa. 

Med den förra förstår man de lagbud, som hafva till före- 
mål undanrödjande af de skadliga verkningar eller hinder emot 
jords odling, hvilka vållas af vattensamlingar på eller nära intill 
jordytan. Med den senare åter de rättsbestämmelser, som afse 
vattnets tillgodogörande för allmänt eller enskildt nyttiga syften.^ 

Vi hafva förut uppdelat hela landets massa uti ett djup- 
område, ett vattenområde och ett ytområde samt underordnat 
dem alla under det gemensamma begreppet jord. Att härvid 
landets fasta massa, dess yt- och djupområde, kan kallas jord 
torde vara tämligen naturligt. Men att däremot ett vattenom- 
råde också kan kallas »jord», torde däremot behöfva någon för- 
klaring. För det vanliga föreställningssättet äro ju vatten och 
jord af mycket olika natur. De gamle uppfattade dem såsom 
tvenne af världens grundämnen. Ej heller synes den rättsliga 
uppfattningen hafva intagit en fullt klar ståndpunkt vid bedö- 
mande af vattenområdenas rättsliga ställning. Särskildt fram- 
står detta vid angifvande af beskaffenheten af den rätt, hvarmed 
någon äger förfoga öfver vatten. Det talas sålunda i ungefär 
samma betydelse om både äganderätt och nyttjanderätt till vatten.* 

^ Lagutskottets Utlåt, mr 12 vid 1880 års riksdag s. 17. 
^ Lagutskottets Utlåt. ii:r 13 yid 1880 års riksdag s. 18. 
3 I lagutsk. Uti. n:r 12 (1880) s. 17 t. ex. talas om »den enskildes 
äganderätt till och fria dispositionsrätt öfver det inom hans ägoområde be- 



109 

Emot antagandet af en äganderätt till en vattensamling i 
och för sig talar också med fullt fog vattnets egenskap att vara 
rörligt, föränderligt och obestämbart. Likasom luften räknas 
det också i och för sig till de fria nyttigheternas klass. 

Men saken gestaltar sig annorlunda, om man tager hänsyn 
till en viss vattensamling såsom bunden till en viss del af jord- 
ytan. Visserligen må det medgifvas, att uttrycket »bunden vid 
jordytan» är i viss mån oriktigt. Men afser man härmed endast 
det, att en vattensamling för hvarje särskildt tidsmoment existe- 
rar å ett visst jordområde, så måste berörda vattensamling be- 
traktas såsom beståndsdel af grunden och tillika med denna ut- 
göra rättsobjekt för det berättigade subjektet. Vattnets förhål- 
lande till grunden är af alldeles enahanda beskaffenhet som å 
rot stående träd eller växande gröda eller mineralfyndigheter i 
jordens inre. I följd af sitt samband med jorden äro vattenpar- 
tiklarna att betrakta såsom tillfälliga beståndsdelar af denna. 
Och såsom beståndsdelar måste vattnet inbegripas i jorden och 
hafva samma egenskap af fast egendom som denna. 

Föremålet för en vattenrättighet utgöres sålunda ^f en viss 
-del af jordytan med därå för hvarje tid varande vattensamling. 

Häraf inses, att det är fullt riktigt att, såsom här ofvan 
skett, betrakta vattenområdet såsom föremål för jordäganderätt. 

Härmed öfverensstämmer ock nya lagberedningens motiv 
till § 1 af lag d. 24 maj 1895 ang. hvad till fast egendom är 
att hänföra. Då det i denna § heter: »fast egendom är jord å 
landet och i stad^>, förklaras »jord» vara taget»- i så vidsträckt 
bemärkelse, att därunder innefattas alla de inom svensk juris- 
diktion belägna delar af jordytan, som äro föremål för ägande- 
rätt, vare sig de utgöras af torr mark eller äro täckta afvattem. 

Att vattnet är tillfällig beståndsdel af jorden, bestyrkes för 
öfrigt däraf, att ett vattenområde kan genom vattenledning, sjö- 
sänkning, landets höjning, insjös uttorkande o. s. v. förvandlas 



fintliga vatten»; Rikets ständers skrifvelse af d. 14 mars 1863 talar likaledes 
om »lagbestämmelser rördnde vattens ägande*, ibm s. 16; J. B. 12: 4 an- 
vänder uttrycket: »i sjön rådande*. Jmf. justitieråden Naumanns och Öster- 
ffrens yttrande vid Högsta Domstolens granskning d. 13 no v. 1879 af § 1 i 
förslaget till ny vattenrättsförordning. 

De nya lagarna använda däremot uttryck, som af se en nyttjanderätt, 
såsom »anläggning för vattnets nyttjande» (Dikn. L. § 24), »enhvar äger att 
det vatten som å hans grund finnes sig tillgodogöra (K. F. d. 30 dec. 1880 
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund § 1), »rätt till fiske» (lag om 
rätt till fiske d. 27 juni 1895) o. s. v. 



110 

till land, likasom å andra sidan ett landområde kan genom upp- 
dämning, dikning, kanalbyggnad, vattendrags genombrott i ny 
fåra m. m. förvandlas till vattenområde. Området i fråga undergår 
härigenom ingen förändring med hänsyn till äganderätten. Den, 
som förut ägde vattenområdet, äger jämväl efter förändringen 
det nyvunna landområdet och tvärtom. I ena som i andra fallet 
är rättsobjektet fast egendom. ^ 

Sättet för gränsbestämningen af ett vattenområde afviker 
väsentligen icke från det för fastigheter vanliga. Fastigheter 
kunna icke skiljas från hvarandra genom verklig delning, »utan 
genom skiljelinjer, dem man i föreställningen tänker sig lika- 
som dragna öfver jordytan och hvilka man utmärker med be- 
stämda märken vid hvarje vändning i linjen och äfven mellan 
tvenne sådana, där detta behöfves fbr bevarandet af uppfattnin- 
gen af linjens rätta sträckning.» ^ Endast i det fallet är för- 
farandet i fråga om vattenområdet olika med yt- och djup- 
området, att gränserna tänkas dragna icke öfver jordytan utan 
öfver vattenytan. 

Efter dessa inledande betraktelser vilja vi till en början 
uppdraga gränserna mellan å ena sidan statens och å andra 
sidan enskildes andelar i vattenområdet. Det förra är en all- 
männing; det senare är föremål för den privata vattenrätten. 

Härvid torde genast böra utsägas, att gällande lagar och 
fbrfattningar ingalunda direkt tala om att staten har ägande- 
rätt till den eller den delen af vattenområdet, utan endast inne- 
hålla ang. förfoganderätten till vissa områden rättsregler, som 
med nödvändighet måste antagas hvila på forutsättningen af en 
statens äganderätt till i fråga varande område. 

Vi vända oss till en början till kustvatten- eller saltsjö- 
områdena. 

Redan förut är det sagdt, att dessa sträcka sig rundt om 
hela Sveriges kust från Torne älfs mynning till Bohusläns nord- 
liga gräns, hvarjämte det äfven omfattar kustvattenområdet om- 
kring ön Gotland. 

Huru nu bestämma gränserna för detta område? 



^ >Kan insjö eller en del däraf till äng växa; äge hvar äng eller land 
efter ty, som han i sjön rådande varit. > J. B. 12: 4; Vatten-Förordn. d. Hl 
dec. 1880 §§ 1, 14 o. 16; Dikn. L. d. 20 juni 1879 § 76; Skiftesstadgan d. 9 
nov. 1866 § 3 mom. 3 m. fl. st. 

2 Nordling: Lagf. o. Int. lag. s. 42. 



111 

Från ena. sidan, d. t. s. från landsidan, vållar gränsbestäm 
ningeo^ n^en svårighet. Där hafva vi först en vattengördel, som 
ghrfer sig till landets fasta massa, såsom öppna hafsstränder, 
skär, klippor, holmar, öar o. s. v., och som i regel anses tillhöra 
vederbörande strandägare. 

Yttergränsen t^r detta strandägarnes vattenområde blir dock 
något olika bestämd för den händelse, att stranden ntgöres af 
öppen hafsstrand, såsom fallet är med Sveriges knst från norra 
Halland till mellersta Blekinge, eller om skärgård t^Örekommer, 
såsom fallet är med större delen af Sveriges öfriga knster. 

Vid öppen hafsstrand är strandägarnes vattengräns bestämd 
så, att den sträcker sig från det ställe invid stranden, där sta- 
digt djup af två meter vidtager, »till en därifrån å ett afstånd 
af 180 meter utåt sjön belägen punkt». ^ För att bestämma vat- 
tenområdet för en särskild vid öppen hafsstrand belägen egen- 
dom måste man alltså först uppdraga en linje, som går igenom 
alla de punkter utmed stranden, där stadigt djup af 2 meter 
vidtager, samt därefter uppdraga en därmed jämnlöpande linje 
på ett afstånd af 180 meter från den förra. 

Förekommer däremot skärgård, är det privata vattenområdet 
olika begränsadt inom och utom skärgård. 

I förra fallet heter det: »Saltsjöfisket inomskärs tillhör dem, 
som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet.» ^ 

Men som denna regel är skäligen obestämd, torde den böra 
tolkas med stöd af rättsregler för andra liknande fall, d. v. s. 
t<5r gräns bestämningen i sund och sjö emellan flera byar. Här- 
om heter det: »Aro sjö eller sund sidolångs byar emellan; äger 
då hälft hvardera. Ligger by vid ändan eller å sido vid stora 
sjöar; äge då i sjö eller holme efter rågång och bolstad sin.»^ 

För det fall åter, att jordegendomar ligga å större öar eller 
utskjutande landtungor i yttre skärgården, bestämmes jordägan- 
derätten, såsom förut är sagdt om de vid öppna hafsstranden 
belägna, d. v. s. så att jordäganderätten sträcker sig 180 meter 
från det ställe invid stranden, där stadigt djup af två meter 
vidtager. 

Vare sig emellertid en jordegendom ligger vid öppen hafs- 
strand eller i yttre skären, är att märka, att terminus a qvo 



1 Fisk. St. § 2. 
* Ibm § 2 mom. 1. 
3 J. B. 12: 4. 



112 

eller den linje, som dragés genom de punkter, där stadigt djup 
af 2 meter vidtager, skall dragas »invid stranden» af fasta lan- 
det eller af de öar, där jordegendomarnas bolstad äro belägna, 
så att denna linje icke får räknas från t. ex. enstaka holmar 
eller skär, som till äfventyrs ligga utanför fastlandets eller huf- 
vudöns strand. 

I ordning följer att bestämma statens vattenområde. 

Detta sträcker sig som ett bredt band utanför det privata 
vattenområdet. 

Angående detta är stadgadt i fråga om jakt: »I skärgård 
på klippor och skär, som ej lyda till visst hemman, samt ute på 

öppna hafvet vare jakten tills vidare fri för hvarje svensk 

man», ^ och i fråga om fiske: »I öppna hafvet samt i 

saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till något hemman 
höra eller under särskilda villkor innehafvas, äge hvarje svensk 
undersåte rätt att fiska.» ^ 

Härigenom är alltså en allmän tillåtelse gifven för hvarje 
svensk man att nyttja och ekonomiskt tillgodogöra sig i fråga 
varande vattenområden. 

Att det här är fråga om ett område, som sträcker sig utan- 
för den privata äganderättens gränser, är otvifvelaktigt. Utom 
det särskilda regler, enligt hvad förut är sagdt, äro gifna för 
de enskildes jakt- och fiskerätt inom egen gräns, talar lagens 
ordasätt med tillräcklig tydlighet för denna mening. Det heter 
»i öppna hafvet» i motsats till »inomskärs» och »utom skären 
samt vid i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka icke till 
något hemman höra eller under särskilda villkor innehafvas». 
Angående sistnämnda bestämmelse må i öfrigt anmärkas, att 
skär och holmar å statens vattenområde mycket väl kunna »inne- 
hafvas» af visst hemman eller lägenhet, utan att den enskilde 
innehafvaren därför kan förhindra andra att idka jakt eller 
fiske på eller invid desamma. Det händer nämligen, att en- 
skilda strandägare för något visst ändamål helt enkelt taga i 
besittning skär och holmar, som efter hvad förut sagts ligga 
utom deras ägovälde. Oaktadt besittningstagandet hafva de dock 
till desamma icke mera rätt än hvilken som helst annan svensk 
undersåte, för så vidt icke till deras innehaf kommit urminnes 
häfd, tillstånd af vederbörande myndighet eller dylikt. 

1 Jaktst. § 4. 

2 Fisk. St. § 1. 



113 

Denna omständighet gifver ock vid handen, att i fråga va- 
rande vattenområden med därinom befintliga skär och holmar 
icke knnna vara res nullius. Vore så förhållandet, skulle de 
tydligen kunna vara foremål för ockupation. 

En ockupation af en holme i hafvet utanför enskildes grund 
förlänar nämligen endast en prekär rätt. Den gäller endast så 
länge den lämnas oantastad. Erhåller en ^»fiskeriidkare:» af Kon. 
Bef. upplåtelse af samma holme — hvartill han i mån af till- 
gång är berättigad ^ — måste den förre innehäfvaren vika. 

Beträffande beskaffenheten af den rätt, som kan tillkomma 
den enskilde å det yttre vattenområdet, är det till en början 
klart, att det icke kan vara äganderätt. Eättigheten tillkommer 
nämligen alla statsborgare och en hvar i alldeles samma om- 
fattning till hela eller obestämd del af vattenområdet, och är 
alltså allt för obestämd och obegränsad för att förutsätta ägan- 
derätt. 

Af den framställning, vi förut gifvit af ny ttj anderätten till 
fast sak, torde det utan vidare framgå att jakt- och fiskerätten 
är nyttjanderätt af likartad beskaffenhet med den, som förekom- 
mer å djupområdet, alldenstund den har till ändamål tillägnande 
af rena naturprodukter. 

Vidare är den i ordets bokstafliga mening en allmännings- 
rätt, d. v. s. endast på medlemsskap af staten beroende. 

Då det sålunda gäller en nyttjanderätt till annans sak, 
måste äganderätten tillkomma något från nyttjanderättsinnehaf- 
varne skildt rättssubjekt. 

Och hvilket annat skulle det kunna vara än staten? 

Till bestyrkande häraf vilja vi först tillse, om i fråga va- 
rande vattenområde är så bestämdt och individualiseradt, att det 
kan utgöra föremål för en äganderätt. Naturligen tillspetsar 
sig denna fråga sålunda: Kan någon bestämd gräns för berörda 
vattenområde uppdragas? Ena gränsen, d. v. s. de enskilda jord- 
ägarnes vattengräns, är redan bestämd. Det gäller att uppsöka 
vattenallmänningens yttersta gräns i hafvet. 

Härför gifvas emellertid icke hvarken i jakt- eller fiske- 
stadgan några bestämmelser. Det heter där helt allmänt: »i 
öppna hafvet.» 



1 Fisk. St. § 21. 

Aström, Svensk jordäganderått. o 



114 

Naturligtvis måste dock finnas en sådan gräns, ty eljest 
kommer man förr eller senare i kollision med de angränsande 
folkens, ryssars, tyskars och danskars, rätt till sina vattenom- 
råden. 

Tydligt är, att berörda allmänningsområdes yttergräns sam- 
manfaller med den svenska territoriella äganderättens yttergräns. 
Den är alltså beroende af folkrättsliga regler. Enligt numera 
gängse åsikt torde en stats yttre vattengräns sträcka sig så 
långt från stranden som skotthållet från en kanon. ^ För sär- 
skilda fall kan dock gränsen vara bestämd genom aftal eller 
genom särskild lag. I detta senare afseende må erinras därom, 
att enligt K. kung. d. 5 maj 1871 sträcker sig Sveriges vatten- 
gräns från Kullens fyr till norska gränsen en geografisk mil 
från land eller ytterst från svenska kusten beläget skär, som 
icke ständigt af hafvet öfversköljes. 

Härigenom är emellertid statens vattenområde begränsadt 
och individualiseradt och kan alltså utgöra föremål tor ägan- 
derätt. 

Förut är sagdt, att staten är ägare till det yttre vattenom- 
rådet. Vi vilja nu anföra positiva bevis härför. 

Den speciella privaträtten har endast att reglera rättsför- 
hållanden mellan enskilda personer med hänsyn till vissa yrken. 
Men gällande lagar angående jakt- och fiskerätt innehålla icke 
endast rättsregler, som sålunda falla under privaträttens område, 
utan jämväl rättsregler, hvarigenom staten åt enskilde omedel- 
bart öfverlämnar nyttjanderätt, som de förut icke haft. 

Då nu staten på ett generellt sätt genom sin lag utdelar 
dessa rättigheter och då vidare staten icke kan härleda sin rätt 
från annat rättssubjekt, måste staten hafva äganderätt till i fråga 
varande vattenområde. 

Detta bestyrkes jämväl af vissa bestämmelser uti gällande 
lag om rätt till fiske. 

Förfoganderätten till statens vattenområde tillkommer i 
regel hvarje svensk undersåte, som däraf vill begagna sig — 
allmänningsrätt. För vissa fall fordras dock särskildt tillstånd 
af statens högste representant konungen eller af dennes befall- 
ningshafvande. 

Om enskild strandägare vill idka fiske å allmänningsom- 
rådet medelst utsträckande af fast redskap, såsom fiskegård eller 

^ HoLTZENDORP a. a. s. 71. 



115 

ryssja från sitt ägovälde, måste han därför söka särskildt till- 
stånd af konnngens befallningshafvande, som endast har rätt 
att bifalla ansökningen, om genom den utsträckta fiskerätten 
icke därigenom men tillskyndas annan fiskande. ^ 

Om vidare svensk undersåte, hvilken som helst, vill utsätta 
sådan fast fiskeredskap, som ofvan är nämnd, uti allmännings- 
området, måste han därtill utverka sig särskild tillåtelse af 
konungen. ^ 

Härmed sammanhänger ock den bestämmelsen, att om fiskeri- 
idkare vill å kronan, inom allmän ningsområdet, tillhöriga skär 
och holmar ^»erhålla upplåtelse af mark för uppförande af bo- 
ningshus, byggnad af fartyg samt förfärdigande af kärl och 
redskap», måste han dertill utverka sig tillstånd af konungens 
befallningshafvande. ^ 

Vända vi oss nu till insjöområdet, lyder hufvudregeln angå- 
ende fiskerätten sålunda: »Uti insjöar nyttje strandägare, 

utan intrång af annan, fiskevatten, som är beläget inom hans 
fastighets rå och rör, eller eljest till dess ägor hörer.»^ 

Härvid bör dock göras skillnad emellan mindre och större 
insjöar. 

Uti de förra bestämmes, i brist på andra regler, de enskil- 
des vattenrätt i enlighet med ofvan anförda regel i Jordabalken 
12 kap. 4 §, men uti de senare däremot på samma sätt, som 
förut är sagdt ang. uppdragande af enskildes vattengräns uti 
saltvattenområdet vid öppen hafsstrand. 

De delar af större insjöar, som icke anses tillhöra enskildas 
vattenområden, äro i regel allmänning och ägas af staten, och 
gälla för deras nyttjande samma regler som för statens allmän- 
ningsområde i saltsjön. 

Samma skäl, som talade för en statens äganderätt till det 
yttre saltsjöområdet, äro i fråga om insjöar i lika måtto för 
handen. 

Ofvergå vi ändtligen till de områden, som bestå af rinnande 
vatten, och söka uppdraga gränsen emellan enskildes och sta- 
tens rätt till desamma, finna vi först, att de enskildes fiskerätt 
är på samma sätt bestämd, som hvad förut anförts ang. insjöar, 
d. v. s. har samma omfång som själfva ägoväldet. 

1 Fisk. St. § 2. 

* Ibm § 1. 
8 Ibm § 21. 

* Ibm § 5. 



116 

Afven här hafva vi således att först besvara den frågan: 
Huru långt sträcker sig den enskilda äganderätten i rinnande 
vatten? 

För detta fall hafva vi likasom i fråga om insjöar en all- 
män hufvudregel i ofvan åberopade lagställe af 12 kap. 4 § 

Jordabalken så lydande: »är å sidolångs byar emellan; 

ägen då hälft hvardera». 

Häraf ser det således ut, som om något rum ej skulle fin- 
nas för statens äganderätt till rinnande vatten. Detta torde dock 
ej vara förhållandet, Det anförda stadgandet är endast, som 
sagdt, en allmän regel, som begränsas af ett viktigt undantag. 

Ofvan anförda lagställe hänvisar själft därpå, då det heter: 
»om Kungsådra i sjöar och strömmar urskils i Byggninga 
Balken». 

Det är alltså till reglerna for kungsådra, som statens rätt 
till rinnande vatten ansluter sig. 

Eungsådra är en närmare bestämd del af vissa älfvar, åar 
och strömmar, som ej får af enskilda disponeras. Dess upp- 
gift är att förmedla fri fiskegång, fri samfärdsel och fritt vat- 
tenlopp. 

Enligt nu gällande lag är kungsådran till sitt läge bestämd 
sålunda, att den »anses framgå i djupaste vattnet till en tredjedel 
af vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vatten- 
stånd». ^ Med kännedom af det vanligast förekommande låga 
vattenståndet, med ledning af t. ex. vattenmärke samt medelst 
lödning af vattendragets djup är således hvarje kungsådra be- 
stämbar samt möjlig att begränsa och individualisera. 

Kungsådra kan alltså vara föremål för äganderätt. 

Härvid uppställer sig då själfmant det spörsmålet: Ar kungs- 
ådra föremål för enskild äganderätt enligt gällande lag? 

Ang. de enskildes fiskerätt är stadgadt: »fast eller rörlig 
fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå, må ej utsättas 
i kungsådra». ^ Förbudet är absolut. I vattendrag, där kungs- 
ådra ej finnes, kan Kon. Bef gifva lof till utsättande af fast 
fiskeredskap. Men denna befogenhet äger ej Kon. Bef i fråga om 
kungsådra.^ Den skall vara fullkomligt ostängd. Ofverträdes 
förbudet, äge den exekutiva myndigheten i orten på ansökan af 



' Vatten. Förord, d. 30 dec. 1880 § 8. 

2 Fisk. St. § 14. 

3 Ibm § 14 mom. 2. 



117 

hvar och en, som af stängningen lider men, att återställa det 
rubbade rättstillståndet. ^ Atalsrätten tillkommer, då stängning 
af kungsådra medelst fiskeredskap uppenbarligen kränker det 
allmännas rätt, allmän åklagare. ^ Straffpåföljden är böter. 
Tvifvelaktigt torde däremot vara, huruvida fångsten eller dess 
värde skall vara förverkad eller om allmän åklagare eller en- 
skild person äger att mf den fiskande taga båt, redskap eller 
annat till vedermäle och pant och behålla det, till dess han rätt 
för sig bjuder». ^ 

Till förmån för ett sådant antagande kan anföras, att fång- 
sten förklaras förverkad, om »någon fiskar utan lof i fiskevatten, 
där han ej äger rätt till det idkade fisket». Men å andra sidan 
torde kunna anföras, att åklagarens rätt till fångst så väl som 
dennes eller enskild persons retentionsrätt till fiskeredskap ut- 
tryckligen är utsagd endast om »allmänt kronofiske» eller »all- 
männingsfiske», samt att lagstiftaren ej synes under allmännings- 
fiske hafva inbegripit kungsådra. 

Härvid torde emellertid böra utrönas, om allt fiske i kungs- 
ådra är förbjudet, och om så icke är förhållandet, hvilken sådan 
rätt tillkommer. 

Det lagrum, som förbjuder utsättande af fiskeredskap, in- 
skränker förbudet endast till sådan redskap, »som kan hindra 
fisken att framgå». Häraf torde man omvändt vara berättigad 
till den slutsatsen, att fiske med sådan redskap, som ej hindrar 
fiskens gång^ t. ex. fiske med krok, får i kungsådra bedrifvas. 
Men hvilken tillkommer dylik fiskerätt? Frågan lämnas af 
fiskestadgan obesvarad. Möjligen kan den angränsande vatten- 
rättsägaren anses hafva förmånsrätt till dylikt fiske. Men då 
frågan lämnas af lagstiftaren öppen, kan man ock antaga, att 
berörda fiskerätt tillkommer hvarje svensk man, i likhet med 
hvad som är stadgadt angående kronans vattenområde i saltsjön 
eller insjöar. 

Ar denna tolkning riktig, bör det i kungsådran tillåtna 
fisket anses såsom ett allmänningsfiske samt lyda under de för 
sådant fiske i allmänhet gifna regler. 

Denna tolkning öfverensstämraer ock med ofvan berörda 
lagrums allmänna affattning. 



1 Ibm § 17. 

2 Fisk. St. d. 29 juni 1852 § 43 o. Straffl. kap. 24 § 15. 

3 Fisk. St. §§ 18 o. 19. 



118 

Förbudet att utsätta fiskeredskap gäller alla både strand- 
ägare och andra, och då bör väl ock hvad som kan anses vara 
medgifvet gälla alla och en hvar. 

Från praktisk synpunkt kan det väl medföra svårigheter 
att hafva ett för hvar och en tillgängligt allmänningsfiske i 
kungsådran och enskild strandägarerätt å ömse sidor. Men här- 
vid behöfva vi icke tUsta afseende här, där det gäller ett rent 
teoretiskt spörsmål. 

Men härjämte är det allom och således äfven strandägare 
förbudet att stänga kungsådra medelst byggnader, vare sig vat- 
ten- eller fiskebyggnader. ^ 

Där kungsådra af ålder varit, skall den fortfarande lämnas 
öppen. Ofverträdes förbudet medelst olaga byggning eller däm- 
ning, äge öfverexekutor att gifva handräckning »till rättelse i 
hvad dagligen skett». ^ 

För öfvervakande af det allmännas rätt till kungsådra skall 
Kon. Bef. förordna ombud att närvara, då ärenden afseende ny- 
byggnad eller förändring af damm vid häradsrätten till handlägg- 
ning företagas. ^ 

Slutligen må ock påpekas, att strandägaren ej heller äger 
rätt att, utan tillstånd af Kon. Bef. eller eventuellt af Kungl. 
Maj:t, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom kungsådra förändras 
till djup och läge. ^ 

Då alltså strandägaren hvarken har rätt att utsätta sådan 
fiskeredskap i kungsådra, som hindrar fiskens fria gång, eller 
att däri lägga någon som helst byggnad, eller att vidtaga någon 
annan åtgärd, som kan förändra kungsådras djup och läge, torde 
det vara alldeles omöjligt att antaga en strandägarens ägande- 
rätt till densamma. Huru mycket en äganderätt för vissa fall 
kan vara inskränkt, måste den dock medföra någon som helst 
befogenhet. 

Visserligen har strandägaren rätt att använda kungsådra 
för samfärdsel, för flottning och för visst fiske, men dessa be- 
fogenheter tillkomma hvarje annan svensk undersåte i lika måtto 
som strandägaren och kan alltså icke gifva något stöd för en 
strandägares äganderätt. 

1 Vatten F. d. 30 dec. 1880 §§ 8, 13 o. 24. 

2 Vatten F. d. 30 dec. 1880 § 21. 

3 Ibm § 10. 

* K. F. d. 31 dec. 1879 ang. vissa villkor för tillstånd från det allmän- 
nas sida till vattenafledning §§ 1, 5 o. 6. 



119 

Kungsådra kan tydligen icke heller vara en res nullius. 

Det återstår alltså intet annat än att antaga statens ägan- 
derätt till kungsådra. 

Till stöd härför må anföras, att staten ensam äger förfo- 
ganderätt öfver kungsådra, bestämmer sätt och villkor för ny- 
byggnader och ombyggnader uti densamma samt kan ensam 
gifva tillstånd till förändring af densammas läge och inskränk- 
ning af densammas storlek. 

Härjämte må anföras det historiska skälet eller att kungs- 
ådra i rakt nedstigande led härstammar från den »konungens 
rätta treding» eller »konungsallmänning» i rinnande vatten, som 
i forna tider ansetts tillkomma konungen eller staten. 

Eungsådra finnes emellertid icke i alla vattendrag utan en- 
dast där den j>af ålder» varit, och tvist om dess förekomst eller 
läge och bredd tillkommer domstols pröfning. ^ 

Förut hafva vi sagt, att ägogränsen emellan strandägare å 
ömse sidor om ett vattendrag går midt uti detsamma. Men 
detta är endast en allmän hufvudregel. Undantag härifrån ut- 
göra de vattendrag, där kungsådra förekommer. 

Till skillnad från den kungsådra, som vi hittills talat om, 
eller den större kungsådran, förekommer jämväl en s. k. mindre 
kungsådra. 

Härom är stadgadt följande: »i älf, ström, å eller sund, där 
kungsådra ej finnes, men fisken har sitt dref, skall en sjettedel 
af bredden i djupaste vattnet lämnas fri från fast eller rörlig 
fiskeredskap, som kan hindra fisken att framgå». ^ 

Andamålet med denna mindre kungsådra är endast att 
lämna fiskdriften fri. Där alltså fisken icke har sitt dref, före- 
kommer den ej. Sådan ådra får icke tillstängas medelst utsät- 
tande af fast eller rörlig fiskeredskap eller medelst anläggning 
af sådan fiskebyggnad, »som kan förorsaka uppdämning». ^ 

Tillstånd till utsättande af fast och rörlig fiskeredskap kan 
likväl meddelas af Kon. Bef. 

För såväl den större som mindre kungsådran gäller, att de 
jämväl omfatta själfva vattendragens mynningar, vare sig vid 
inloppen i sjö eller haf eller vid utflödet från sjö. ^ 



^ VattCD F. d. 30 dec. 1880 § 9. 

2 Fisk. St. § 14 mom. 2. 

3 Ibm. 

♦ Fisk. St. § 15. 



120 

Äger någon af staten erhållet privilegium på att öfver- 
hygga eller tillstänga kungsådra, äger han sin rättighet att till- 
godonjuta. ^ 

Jämväl den mindre kungsådran torde böra anses såsom stats- 
egendom. Den enskilde äger ej förfoga öfver densamma. Den 
kan ej vara res nullius. För h varje speciellt tcJrfogande öfver 
densamma erfordras tillstånd af staten. 

Vi hafva härmed uppdragit gränsen emellan statens och 
enskildes äganderätt såväl uti saltsjön och insjön som uti rin- 
nande vatten. Och vi hafva påvisat, att en bestämd statens 
äganderätt finnes till särskilda delar af samtliga dessa vatten- 
områden. 

Likasom staten tillkommer äganderätten till det yttre vat- 
tenområdet i saltsjön samt till de mellerst belägna områdena i 
insjöar och rinnande vatten, anses strandägarne hafva rätt till 
de närmast stränderna belägna delar af vattenområdet. 

Hittills hafva vi påvisat statens äganderätt till sådana delar 
af vattenområdet, som i ett eller annat afseende äro upplåtna 
till fritt nyttjande åt hvarje svensk man. 

Men härjämte har staten äganderätt till betydliga delar af 
vattenområdet på den grund att han är strandägare. Så är t. 
ex. fallet med s. k. allmänna kronofisken, kronans enskilda fisken 
samt kronans strömfall i Norrland. 

De förstnämnda ligga vid kronans öfverloppsmarker, all- 
männingar, parker och holmar samt vid oafvittrad mark. 

Kronans enskilda fisken äro åter de, som vid den år 1850 
verkställda regleringen af kronans fisken ansågos vara så gif- 
vande, att de allt framgent borde bibehållas och för kronans räk- 
ning utarrenderas. ^ 

Beträflfande större strömfall på kronomarkerna stadgades uti 
samtliga afvittringsstadgarna för Norrland, att de skulle för 
framtida behof bibehålla^ och nödigt utmål för dem afsättas.* 

Staten är det första af de publika samhällena. Härjämte 
finnas ett stort antal underordnade publika samhällen såsom 
härad, kommuner, allmänna inrättningar m..fl. 

Jämväl dessa innehafva äganderätt till betydliga delar af vat- 
tenområdet, utan att vi här behöfva ingå i närmare utredning däraf.* 

1 Ibm § 16. 

2 K. Br. t. Kamm. koll. d. 22 mars 1850. 

8 Af vitt. St. 1820 § 11; 1824 § 10: 1850 § 17 o. 1873 § 7. 
* Fisk. St. § 9. 



121 

Sedan vi sålunda angifvit gränsen för publik och privat 
vattenrätt, skola vi något närmare undersöka beskaffenheten af den 
privata vattenrätten. 

Till det ändamålet vilja vi anmärka de inskränkningar, som 
densamma är underkastad. 

Härvid påpeka vi till en början, att »fiske med krok eller 
ref å djup i yttre skärgården och i hafsbandet äge hvarje svensk 
undersåte rätt att idka». ^ Ett så beskaffadt fiske är alltså en 
allmänningsrätt, oberoende af om det är inom eller utom en- 
skildes vattengräns. 

Likaså äger hvarje svensk undersåte att idka strömmings- 
fiske med rörlig redskap längs Norrlands kuster å ställen, »där 
sådant af ålder varit vanligt». Och detta »äfven vid annans 
strand, så framt den består af skogsmark eller sten och ej af 
åker eller äng». * 

Vidare äger hvar och en rätt att å Västkusten, »där för 
fångande af hafsfisk, som går till stränderna i stora stim, de 
fiskande af ålder oklandradt följt fisken efter dess dref och fiskat 
vid annans strand», fortfarande idka ett så beskaffadt fiske. För 
detta fall göres ingen skillnad på strandens beskaffenhet. ^ 

Jämväl äger hvarje man rätt att allestädes vid öppna hafs- 
stranden och utom skären samt å Västkusten dessutom inom- 
skärs med rörlig redskap utöfva jämväl annat fiske eller agu- 
täkt vid annans strand, för så vidt det af ålder oklandradt be- 
drifvits. * 

De fiskande äga t. o. m. rätt att i sist berörda trenne fall 
använda enskild jordägares strand »för landfäste och sådan till- 
fällig uppdragning af redskap och båt, som för fiskets utöfvande 
är af nöden». 

Andtligen må hvarje fiskande mot utgifvande af viss andel 
i fångsten idka fiske i strandägares å eget vattenområde med 
kostnad upprensade och upptagna notvarp. ^ 

Ofvan berörda inskränkningar gälla saltsjöområdet. 

Härmed besläktade inskränkningar finnas också i enskildes 
vattenrätt uti insjöar och rinnande vatten. 



1 Fisk. St. § 4. 

* Ibm § o mom. 1. 

3 Fisk. St. § 3 mom. 2. 

* Ibm § 3 mom. 3. 
^ Ibm § 3 mom. 5. 



122 

Sådana äro, dels att staten tilldelar en bland flera delägare 
i samfäldt vatten rätt att mot de öfriges bestridande uppföra 
särskilld fiskebyggnad, vattenverk eller annan vattenbyggnad, 
dels ock att staten tillåter anläggning eller förändring af farled 
eller flottled. 

Härom stadgas i först berörda hänseende, att om en af flera 
delägare i samfälldt vattenområde, vare sig i saltsjön, insjöar 
eller rinnande vatten, vill bygga vatten- eller fiskebyggnad och 
lägenhet ej finnes för hvarje delägare att inrätta nu ifrågakom- 
men byggnad, skall den, som vill bygga, bjuda de andra till 
att med honom deltaga i mån af sin andelsrätt uti byggnaden; 
»vilja de ej, och pröfvar rätten, att byggnaden kan göras utan 
skada för dem, bestämmer rätten, på hvad sätt, villkor och tid 
byggnaden må uppföras och nyttjas». ^ 

Härigenom erhåller tydligen den ene delägaren rätt att emot 
de öfriges vilja för egen del tillgodogöra sig jämväl dem till- 
hörande andelar af vattnet. 

Ett härmed likartadt fall är det, att den ene strandägaren 
vid strömfall, som är »så beskafiadt, att för dess tillgodogörande 
strandägarne å ömse sidor hafva af nöden dammbyggnad hvar å 
den andres grund», sedan han i laga ordning ensam byggt dam- 
men, äger rätt att jämväl nyttja den andres lott i vattnet. 

Men inskränkningar i enskildes rätt till vatten uppkomma 
jämväl såsom följd af — inrättande af ny eller förändring af 
gammal farled eller flottled. 

Dylik led motsvarar närmast väg å land. Både farled och 
flottled fylla ett allmänt behof och få begagnas af hvar man.^ 
För bådadera kräfvas ock vissa anläggningar uti vattnet. 

De inskränkningar uti enskildes vattenrätt, som häraf upp- 
stå, äro strandägarne pliktiga att utan vidare underkasta sig. 
För skada och intrång skola de väl hållas skadelösa, men själfva 
användningen af vattendraget till dylik led kunna de hvarken 
förhindra eller därför uppbära ersättning. »Tarfvas allmän far- 
led i vattendrag», heter det, »där sådan förut ej finnes, förordne 
därom Kon. Bef.», och »kan vattendrag, hvarest allmän flottled 
ej finnes, därtill användas, äge Kon. Bef. — — förordna, 
att i vattendrag allmän flottled vara skall». 



1 Fisk. St. § 10. Vatten F. §§ 5 o. 13. 

2 K. F. om allmän farled d. 30 dec. 1880 § 1 o. Flott. St. § 1. 



123 

I fråga om flottled haiVa de flottande till och med lof att, 
där sådant af flottningen nödvändiggöres, utan särskildt till- 
stånd af ägaren beträda stranden. ^ 

Det torde böra erinras därom, att häradsrätts tillstånd för 
viss delägare i samfällighet att uppföra vatten- eller fiskebygg- 
uad, så väl som Kon. Bef:s förordnande, att visst vattendrag 
skall vara allmän flottled eller allmän farled, icke är att jäm< 
föra med t. ex. tillstånd att expropriera viss egendom. Det se- 
nare innebär endast en rätt att tvångsvis tbrvärfva viss egen- 
dom, det förra tilldelar eo ipso en rätt till vidkommande föremål. 

I K. F. om allmän farled d. 30 dec. 1880 och K. F. om 
alln)än flottled af samma dag och år göres ock en bestämd skill- 
nad på dessa båda rättshandlingar. Expropriation af jord eller 
lägenhet eller vattenmassa för afledning ankommer på konungens 
pröfning, medan beslut att vattendrag skall vara allmän farled 
eller flottled fattas af Kon. Bef. 

Nu blir frågan: Kunna alla dessa inskränkningar uti de 
enskildes vattenrätt förlikas med begreppet äganderätt? 

Man säger, att begreppet äganderätt innebär en rätt — att 
förhindra hvarje annan person att inverka på äganderättens 
föremål. ^ 

Men står denna grundfordran i öfverensstämmelse med de 
enskildes vattenrätt? Enligt hvad vi förut visat, har icke en- 
dast en eller flera personer utan alla statsmedlemmar rätt att i 
väsentliga afseenden bruka och begagna den enskildes vatten- 
område. Hvar man äger i större eller mindre omfång rätt till 
flske i det privata saltsjöområdet och rätt till samfärdsel eller 
flottning i det privata sötvattenområdet. 

Hvad återstår af den enskildes uteslutande rätt till rinnande 
vatten, sedan en allmän farled eller en allmän flottled inrättats, 
eller till saltvatten, sedan allmänheten erhållit väsentliga delar 
af fiskerätten? 

Strandägaren synes knappast hafva annat än företrädesrätt 
att framför alla andra bruka det honom underlydande vatten- 
området. 

Vid strömmingsfiske å Norrlands kuster äger han sålunda, 
»där han i fisket deltager», rätt till första notdräkten hvarje 
måndag och onsdag; vid sillfiske å Västkusten är han under 

^ Flott. St. § 5. 

* Olivecrona: Föreläsningen i Civilrätt s. 19. 



124 

samma förutsättuiDg berättigad, att vid notfiske bestämma den 
ordning, hvari hans not skall dragas, och vid annans fiskafänge 
i hans eget notvarp är han berättigad till V^o af fångsten. 

Vid flottning har han knappast ens företrädesrätt. 

Husbehofsvirke, som strandägaren från egen skog framflot- 
tar, får han visserligen kostnadsfritt flotta, men endast för så 
vidt det kan ske utan sammanblandning med annat flottgods 
och utan hinder för den allmänna flottningen. ^ 

Då alltså hvarje svensk man måste anses hafva en viss 
nyttjanderätt till jämväl det privata vattenområdet och då den 
enskilde strandägarens rätt icke synes i annat hänseende skilja 
sig från hvar och en annans rätt än att den är utrustad med en 
viss företrädesrätt till ett bestämdt område, torde strandägarens 
vattenrätt icke kunna anses motsvara de fordringar, som rätts- 
vetenskapen ställer på begreppet äganderätt. 

Däremot är den en sådan nyttjanderätt till bestämdt om- 
råde, som är perpetuell, ärftlig och transportabel, d. v. s. en 
ständig besittningsrätt. 

Såsom bihang till annan strandägarens egendom följer den 
dennas öden: säljes, ärfves o. s. v. i sammanhang med denna. 

Är emellertid den privates vattenrätt endast att anse såsom 
ständig besittningsrätt, måste också staten anses vara ägare till 
jämväl det privata vattenområdet. Då nämligen samhällets alla 
medlemmar hafva samfälld nyttjanderätt till berörda område, 
måste ock staten, som är samhällets representant, anses inne- 
hafva äganderätten. 

Privat äganderätt till vattenområdet förekommer endast i 
afseende å de delar däraf, som äro med arbete belagda. Så äro 
fallet med vattenbyggnader af alla slag, kanaler, vattenaflednin- 
gar, diken m. m. 

Härmed tro vi oss hafva ådagalagt tillvaron af ett allmänt 
vattenregal i svensk nutidsrätt. 

Låtom oss nu återgå till rikets ytområde. 

Vid vår framställning af såväl de forntida ättstaternas som 
de medeltida lokala småstaternas jordäganderätt gjorde vi en 
bestämd skillnad emellan kultiverad och icke kultiverad jord. Den 
förra var i regel under privat äganderätt. Den senare däremot 
var åtminstone ursprungligen under publik äganderätt, d. v. s. 



^ Flott. St. § 10. 



125 

tillhörde den ifrågavarande staten. Efter hand gjorde emellertid 
jordägarne anspråk på en del af den okultiverade jorden såsom pri- 
vat egendom. Resten blef dock alltid publik, hela samhället till- 
hörig och af hela samhället brnkad, egendom, s. k. allmänning. 
Utgående från den synpunkten, att tillvaron af allmänning åda-> 
galade tillvaron af en publik äganderätt, motsatt den privata, 
påvisade vi tillvaron af allmänningar i flertalet af Sveriges me- 
deltida småstater. 

Hvad den nutida svenska helstaten angår, skola vi förfara 
på samma sätt. 

Yi skola påvisa tillvaron af en för helstaten gemensam nks- 
allmänning. 

Finnes en sådan allmänning, utgör den publik samhällig 
egendom i dess renaste gestalt. 

Under tidernas lopp har emellertid uppkommit publik jord- 
egendom af flera slag. Vi kunna särskilja densamma med hän- 
syn dels till subjektet dels till objektet. I förra afseendet böra 
vi skilja på statsegendom och de underordnade publika sam- 
hällenas egendom. Viktigast bland de underordnade publika 
samhällena torde vara städer och landskommuner, län och härad 
samt allmänna inrättningar och stiftelser. I senare afseendet 
böra vi åter särskilja jordegendomen med hänsyn till dess olika 
användning, såsom tomter och byggnadsplatser, vägar och kom- 
munikationsleder, jordbruksfastigheter och skogsområden. 

Hvarje publikt samhälle kan innehafva mer eller mindre 
af samtliga dessa egendomskategorier. Störste jordägaren är 
naturligtvis staten. 

I regel är emellertid dispositionen till största delen af den 
publika egendomen numera bunden och begränsad. Järnvägar, 
jordbruksfastigheter och vissa skogar t. ex. förvaltas såsom pri- 
vat egendom. Och äfven där vissa skogsområden äro allmän- 
ningar, äro endast vidkommande samlalligheter (härad eller sock- 
nar) berättigade att draga nytta utaf dem. 

Hvad södra och mellersta Sverige angår, lär numera ingen 
egentlig riksallmänning kunna uppvisas. 

Vid innevarande århundrades början torde väl däremot så- 
som en riksallmänning i ordets egentliga betydelse kunnat anses 
hela Norrland och Dalarne. 

Genom den ekonomiska reglering af jorden inom dessa 
landsändar, som sedan dess pågått och delvis ännu pågår, har 



126 

yisserligen riksallmänningeu sammansmält till ett minimum, 
men finnes i allt fall ännu till någon del kvar. 

För att gifva en föreställning dels om den rättsliga beskaf- 
ienheten af denna oerhörda riksallmänning, dels om den privata 
jordäganderättens utveckling inom ramen af densamma, skola t 
vi därför beskrifva förloppet af ofvan berörda ekonomiska reg- 
lering till den del, som kan bafva betydelse för vårt ämne. Vi 
skola alltså söka att redogöra för hufvuddragen af det s. k. all- 
männa storskiftet i Dalarne och afvittringen i Norrland. 

Storskiftet i Dalarne började i mars 1803 inom Nås socken 
och slutade i sept. 1894 inom Särna. 

Vid företagets begynnelse, anmärka vi till en början, funnos 
sällan bestämda rågångar h varken mot angränsande landskap 
eller emellan inom landskapet varande socknar eller byar. I 
ena som andra fallet befnnnos rågångsutstakningar och gräns- 
bestämningar nödvändiga. Sålunda omtalas såväl gränsregle- 
ringar mellan å ena sidan Äppelbo ^ och Malungs ^ socknar i 
Väster-Dalarne och å andra sidan Värmland som ock å ena si- 
dan mellan Rättviks, Boda, ^ Svärdsjö och Envikens * socknar 
och å andra sidan socknar i Gestrikland och Helsingland. 

Emellan de storskiftade socknarna själfva voro gränserna 
ännu obestämdare. Ingen af öfre Dalelagets socknar torde före 
storskiftet kunnat påvisa en bestämd gräns. Också föranledde 
socknarnas stridiga intressen i berörda hänseende ofta tvister 
och mödosamt åstadkomna förlikningar. ^ 



^ 1823 öfverfördes 40,000 tunnl. skogsmark till Karlstads län. Se Adde: 
> Anteckningar rörande Storskiftes- och Afvittringsverket i Dalarne. > Sthlm 
1895, s. 25. 

1862 d. 28 mars godkändes gränsreglering emellan Äppelbo o. Verm- 
land. A. a. s. 29. 

^ 1848 utstakades Malungs rågång mot Värmland och kompletterades 
följ. året. Adde a. a. s. 61 o. 62. 

^ 1829 uppgicks rågången emellan Boda och Alfta. Adde a. a. s. 48. 

* 18')3 hölios sammanträden för rågångsregleringar emot Bollnäs, Ugg- 
lebo och Ofvansjö. Adde a. a. s. 65. 

* Adde a. a. s. 9 (Nås rågångar), s. 13 (Flödas rå mot Grangärde, 
Gagnef och Leksand), s. 17 (Bjursås rå mot St. Kopparberg, Svärdsjö, Lek- 
sand och Åhl), s. 18 (delning af en skogstrakt, som på grund af KungL 
Maj:ts dom d. 26 maj 1829 öfverförts fr. Rättvik till Bjursås). s. 20 (ägo- 
utbyten emellan Gagnef samt Åhl, Leksand och St. Tuna), s. 23 (rågängs- 
reglering emellan Åhl å ena sidan och å andra Leksand, St. Kopparberg, 
Aspeboda och St. Tuna), s. 38 (d:o emellan Leksand och Järna), s. 53 (d:o 
emellan Sollerö samt Mora och Venjan), s. 56 (ny rågång emellan Mora och 
Sollerö), s. 62 (rågångsreglering emellan Malung och Äppelbo), s. 65 (d:o 
emellan Svärdsjö och Suudborn) s. 75 (rågångarna mellan Lima samt Särna 
och Älfdalen sägas vara obestämda), s. 17 (kartläggning af Svärdsjö och 



127 

I sammanhang med storskiftet utbrötos jämväl hela nya 
socknar från modersocknarna, såsom Järna och Äppelbo^ från 
Nås, Transtrand från Lima. ^ Efter storskiftet hafva t. ex. Sil- 
jansnäs skilts från Leksand och Våmhns från Mora, ^ och före- 
komma *härigenom ägoblandningar emellan dessa socknar ännu 

i dag. 

Socknarna utgjorde vid storskiftet de egentliga skifteslagen. 

Om bestämda byagränser kan därför knappast vara tal. Hvarje 
sockenman kände hafva sina ägor förlagda i ett färre eller större 
antal olika byar, hvilka ägor skulle, så vidt ske kunde, sam- 
mandragas till en by. * 

Före storskiftet torde man alltså kunna anse nästan hela 
Dalarne såsom ett enda af inga bestämda gränser afbrutet land- 
område. Det hade t. o. m. osäkra rågångar mot angränsande 
landskap. 

Landskapets hela jordområde kunde på grund häraf icke 
vara föremål för privat äganderätt. Härför saknades nämligen 
den första betingelsen: de olika jordstyckenas individuella be- 
gränsning. 

Ingen kunde å marken utpeka ett eller flera bestämda jord- 
områden och säga: :»detta är mitt, allt annat är icke mitt». 

Härmed är naturligtvis icke sagdt, att icke en del af jord- 
området redan före storskiftet var underkastadt den privata 
jordäganderättens bestämmelser. Och härvid komma vi till den 
viktiga uppgiften att uppdraga gränsen för hvad som före stor- 
skiftet var privat jordegendom eller icke. 

Då storskiftet icke afsåg »att minska de ägor, den ene eller 
den andre innehade, utan endast att på ett ställe sammanlägga 
särskilda och på flärmare eller närmare afstånd skingrade jord- 
lappar», ^ var alltså »innehafvet» jordägaren utan vidare och ut- 
tryckligen tillerkändt. Efter skiftet skulle jordägaren således 
icke hafva mindre jord än förut, utan åtminstone alldeles lika 
mycket, men i afseende å läget så förändradt, att, hvad som 
före skiftet måhända varit spridt på 50 eller 60 olika ställen, 



Bjursås pretentionsliujer uti den tvist de hade med hvarandra om rätta 
skillnaden i skog och utmark vid Marnas by) m. fl. st. 

^ Adde a. a. s. 25 o. 30. 

2 Ibm 8. 75. 

^ Ibm s. 54 — >och äro ännu deras ägovälden mycket blandade». 

* K. Br. d. 17 augusti 1804 (Eksteöm) p. 2. Jmf. K. Kung. d. 18 febr. 
1859 3:o litt. b. 

ö K. Br. d. 9 febr. 1802 (Ekström). 



128 

sknlle sammanläggas till ett enda område. Fråga vi nu yt- 
terligare, hvad med innehafvet här ofvan förstås, sammanfaller 
detta med delningsgrunden, och därom är stadgadt: »att den af 
hvar och en innehafvande skatt, uträknad efter dess reducerade 
och i socknens sista refbok uppförda jordetal, skall blifva del- 
ningsgrunden vid de i Dalarne nu förestående allmänna stor- 
skiften». 1 Det heter således här, att skatten skulle blifva i för- 
sta hand delningsgrund, men då skatten bestämdes efter det 
reducerade, d. v. s. till fullgod jord uppskattade, jordetalet, blef 
alltså faktiskt det reducerade jordetalet delningsgrund i Dalarne. 
Men hvad menas med jordetal? Det i Dalarne vanligast före- 
kommande jordetalet är snesland och bandland. Likasom man- 
talet i Södra Sverige är ett reduceradt snesland resp. bandland 
måttstocken för en jordbruksfastighets rättsliga storlek. Men 
emellan ett mantal och ett reduceradt snesland förefinnes den 
väsentliga olikheten, att medan det förra omfattar en totalitet 
af in- och afrösningsjord samt impedimenter jämte vatten, består 
ett reduceradt snesland endast och ursprungligen af 360 kvadrat- 
alnar odlad jord af förstklassig beskaffenhet. ^ 

Häraf följer då, att gränsen för den privata jordägande- 
rättens omfång i Dalarne före storskiftet sammanföll med grän- 
sen för den odlade jorden. 

Detta är så mycket vissare, som storskiftesförfattningen af 
den 17 aug. 1804 uttryckligen säger, att »skogens delning eller 
storskiftande» skulle »tills vidare uppskjutas och storskiftesdel- 
ningarna endast sträcka sig till den od/ade jorden, bestående af 
åker och ängsmark samt fäbodeställen och röjningar». 

Väl är det sant, att storskiftet redan år 1806 i Nås och se- 
dermera allt framgent kom att omfatta all mark, men detta berodde 
därpå, att en del af den odlade jorden, nämligen fäbodevallar, och 
röjningar, lågo spridda här och där å skogarna, så att deras in- 
begripande i skiftet skulle faktiskt omöjliggjort detsamma, om 
man nämligen velat bibehålla skiftets karaktär af storskifte. ^ 

Den odlade jorden utgjorde alltså föremål för den privata 
äganderätten. 



' K. Br. d. 17 augusti 1804 (Ekström). 

* Bjursås 8:n hade 2330 spannland red. jord, >hvarmed efter Eder (Kon. 
Bef.) tanke lärer menas ofvannämnda (3213 tunnl.) inägor*. K. Br. d. 27 
april 1812 (Ekström) s. 132. 1 spannland = 20 snesland. Se ock K. Br. 
d. 9 mars 1825 (Ekström) s. 36. 

3 K. Br. d. 11 juni 1806 Ekström). 



129 

Men hvilken var den öfriga jordens, den odlingsbara inros 
ningsjordens, afrösningsjordens och impedimenters rättsliga be- 
skaffenhet? 

Var den okultiverade jorden en res nullius? Tillhörde den 
socknemännen samfäldt eller staten? 

Det torde icke kunna påvisas en enda omständighet, som 
«kulle tyda därpå, att ifrågavarande område vore att anse så- 
som ingens tillhörighet. Hade den okultiverade jorden varit en 
res nullius, skulle den naturligtvis varit föremål för ockupation. 
Hvarje inkräktande af enskild person, eho det än vara månde, 
af någon del af detta område, vare sig till skogsfångst, mulbete, 
slätter eller jordbruk, skulle varit i sig själft giltigt. Men så 
var ingalunda förhållandet. 

Sedan gammalt ansåg sig Stora Kopparbergs bergslag hafva 
-en uteslutande rätt till alla skogar i Väster-Dalarne, så att de 
under storskiftets fortgång därstädes gjorde anspråk på skatte- 
mannarätt till å berörda skogar tillkomna nybyggen och inta- 
gor. Hade skogen varit en res nullius, borde väl ett dylikt an- 
språk hafva blifvit godkändt, där det icke stred emot tidigare 
ockupation. Men Kungl. Maj:t resolverade tvärt häremot, att 
bergslaget endast finge begagna den vid afvittringen öfverblif- 
yande skogen till timmer och grufveved, och detta icke på grund 
af något fritt inkräktande af det lediga landet utan till följd af 
en till det gamla Vedkompaniet i Falun 1649 af Kungl. Maj:t 
medgifven och sedermera 1689 jämväl af Kungl. Maj:t på bergs- 
laget öfverlåten dylik rätt. ^ 

Hade landet varit en res nullius, borde vidare hvar och en 
haft rätt att tillgodogöra sig därå växande skog. Det var dock så 
långt ifrån att skogsfångsten ansågs fri, att tvärt om tillstånd till 
^yggö af Kungl. Maj:t stundom blef inbyggarne förvägrädt. 
Sålunda hade t. ex. finnarne i Järna socken anhållit att få af- 
verka ett visst skogsområde, öster om Svartälfven. Denna an- 
sökan blef visserligen »i anseende till den svåra belägenhet, 
hvaruti de genom sist förlidna års missväxt» befunne sig, så till 
vida bifallen, att de fingo hugga och sälja timmer från den upp- 
:gifna, oafvittrade skogstrakten, men icke så mycket dem beha- 
gade, »utan att visst kvantum måtte för dem bestämmas» af K. 
Bef. efter utsyning. ^ 

1 K. Br. d. 8 april 1811 (Ekström). 

2 K. Br. d. 4 febr. 1813 (Ekström). 

Aströnij Svensk jordäganderätt. 9 



130 

Uti den allmänna storskiftesförfattningen af 1804 stadgade» 
det, att om »en eller annan af hvåd gemensamheten tillhörde 
inkräktat fäbodar på flera ställem, skulle han afstå alla de 
ockuperade fäbodeställena utom ett, för den händelse, att öfriga 
socknemän vid det allmänna storskiftet skulle komma i saknad 
af motsvarande förmåner. 

Icke kan väl ett sådant stadgande stå tillsammans med 
antagande af berörda jordområde såsom en res nullius! 

Icke ens ockupation med ty åtföljande odling gaf åt odlaren 
en ovillkorlig äganderätt. Har någon af oskifto, heter det »med 
vederbörligt tillstånd upptagit och förbättrat kärr, mossar eller 
annan förut alldeles oduglig mark till åker eller äng», så bör 
han detsamma eller emot vederlag behålla utom sitt förra bya- 
mål. Tillståndet skulle vara tillkommet på sätt då gällande 
odlingsförfattningar stadgade. Vore däremot odlingen gjord å 
egen villigt inkräktad mark, måste han afstå densamma utan 
ersättning. ^ . 

Det anförda torde vara nog för att ådagalägga, att det 
okultiverade landet icke kunde anses såsom en res nullius. 

Måhända tillkom det dock sockenmännen såsom en sam- 
fällighet? 

Vore detta fallet, skulle de naturligtvis haft rätt att fritt förfoga 
däröfver. Men detta är ingalunda händelsen. Sålunda träflfades 
1766 en förening emellan Degerleds finnar i Nås socken och 
Järna sockenmän, hvarigenom en skogstrakt i Järna socken blef 
af sockenmännen till bemälde finnar upplåten. Men under 
pågående storskifte i Järna socken förklarades, att denna före- 
ning icke kunde hafva bestånd »såsom utan behörigt tillstånd 
slutad ang. mark, hvaröfver Järna socknemän ej hade full 
ägande- och upplåtelserätt.» ^ 

Sockenmännen kunde ej heller afhålla dem misshagliga in- 
kräktare från sitt område. 

Så fördes hos Kungl. Maj:t klagan däröfver, att »alldeles 
oberättigade personer, till det mesta från Värmland, fått i egen- 
skap af nybyggare nedsätta sig hvar som helst» på Väster-Dals- 
skogarna, hvaraf den följd skulle uppkommit, att en stor del af dessa 
nybyggare blifvit tiggare och deras barn kommit orten till last. ^ 

^ K. Br. d. 17 aug. 1804 (Ekström) p. 6 o. Landtmäteriförordningen 
d. 12 aug. 1783 § 75. 

2 K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström). 

3 K. Br. 1 okt. 1810 (Ekström). 



131 

Härjämte omtalas äfven, att finname, :^så8om utom socknens 
vetskap och samtycke tillkomne», nedsatt sig å skogarna och 
upptagit nybyggen. ^ 

Om än socknemännen icke ensamt för sig kunde anses 
såsom ägare till den okultiverade marken, vore det likväl tänk- 
bart, att socknemännen och kronan innehaft densamma såsom 
samegendom. Att en dylik tanke icke varit för lagstiftaren 
främmande, framgår af ordalagen i åtskilliga författningar. * 

För att en viss sockens okultiverade mark skulle kunna 
vara föremål för någon som helst äganderätt, måste den emeller- 
tid vara till sina gränser bestämd och möjlig att individualisera. 
Före storskiftet var, såsom förut är påvisadt, detta alldeles omöj- 
ligt, alldenstund inga bestämda sockengränser funnos. Att all- 
männingsområdet började vid den odlade jordens yttergränser 
och sedan sträckte sig öfver en viss skogsås till å andra sidan 
mötande odlad jord, torde vara själfklart. Men om den odlade 
jorden å ömse sidor hänfördes till olika socknar, gjorde ju bägge 
de angränsande socknarna anspråk på samäganderätt med kro- 
nan till den mellanliggande skogsmarken. På samma sätt kunde 
t. ex. 5 eller 6 omkringliggande socknar göra anspråk på sam- 
äganderätt med kronan till mellanliggande allmänning. Häraf 
inses, att de olika sockeuallmänningarna icke kunde vara 
föremål för samegendom emellan kronan och socknemännen. 

Härifrån ledes man lätt nog in på den frågan, om däremot 
kronan ensam kunde med äganderätt innehafva en viss socken- 
allmänning. 

Då området i fråga var till sina gränser obestämdt, är det 
tydligt, att icke heller kronan kunde med äganderätt innehafva 
samma område, betraktadt såsom ett iudividualiseradt jordområde. 
Däremot fanns intet hinder för en kronans äganderätt till alla 
Dalarnes sockenallmänningar tillsammans och desslikes hela 
Norrlands. Och detta måste så mycket mera vara fallet, som 
man före storskiftet i Dalarne och afvittringarna i Norrland icke 
kunnat påträffa några fasta gränser för allmänningsområdet eller 
den okultiverade jorden, förrän man i väster stötte på Kölen, 
i öster på hafvet och i norr på Finland. 



1 K. Br. d. 11 juni 1806 (Ekström). 

* Se t. ex. K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström) — >omförmålda skogs- 
trakter icke kunna annorlunda anses än såsom tillhörande Äppelbo sockens 
samfälda krono- och skatteallmänning*. 



132 

För att nu hålla oss till Dalarne, torde det alltså vara riktigast 
att betrakta staten såsom ensam ägare till all okultiverad mark 
ifrån de odlade parcellernas yttergränser så långt som själfva 
landskapet kunde anses sträcka sig. 

Med ett sådant betraktelsesätt öfverensstämmer t. ex. den 
framställningen, »att skogarna i Vester-Dalarne inom hvarje 
sockens gränser, intill dess behörig afvittring skett, vore sam- 
fälligheter, hvaruti heramansägarne hade företrädesrätt till ut- 
brytning af hvad för hemmanens vidmakthållande och bestånd 
erfordrades, men återstoden tillhörde kronan.» ^ Det säges icke, 
att hemmansägarne hade äganderätt till någon del af den okul- 
tiverade jorden utan endast förmånsrätt till utbrytning. 

Vore det nu riktigt att statens äganderätt till de okultiverade 
områdena sträckte sig ända in pä den odlade jordens gränser, 
skulle naturligtvis den odlade jorden, förrän den blefve odlad, 
således i okultiveradt tillstånd, hafva tillhört staten. Jämväl 
öfverensstämmelsen af denna slutsats med verkliga förhållandet 
stödes af påtagliga bevis. I flera författningar anföres, att »de 
finnar, hvilka å den gemensamma skogen sig med tillstånd 
nedsatt och äfven skattelagde blifvit, skola haft den tysta supposi- 
tion för sig att vara nedsatta å kronans andel i skogens, och 
detta så mycket mera, som deras nybyggesanläggningar, efter 
hvad ofvan sagts, tillkommit utom socknens vetskap och sam- 
tycke. ^ 

Härmed anse vi oss hafva bevisat, att kronan före storskif- 
tet måste betraktas såsom ensam ägare af all okultiverad jord 
i Dalarne. 

Med frågan om äganderätten till berörda område samman- 
hänger på det närmaste frågan om dess ekonomiska tillgodo- 
görande. Härvid är först och främst att märka, att kronan icke 
förbehållit sig själf dispositionsrätt till någon del af det okul- 
tiverade området. På sin höjd hade hon till några bruk an- 
slagit vissa områden till nyttjande. Sålunda hade Stora Koppar- 
bergs bergslag. Fredriksbergs, Liljendahls, Ufvanå och Ludvika 
bruk bekommit mer eller minde omfattande ny ttj anderättigheter. ^ 
Men i öfrigt torde ny ttj anderätten till hela det okultiverade 



^ K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström). 

2 K. Br. d. 11 juni 1806 samt 2 K. Br. d. 8 april 1811 (Eksteöm). 

3 K. Br. d. 8 april 1811 (n:r 43), K. Br. d. 18 jao. 1841, K. Br. d. 21 
juli 1854, v. K. Br. d. 27 jan. 1818 (Ekström). 



133 

landområdet hafva varit fri för hvar maD. Det var således en 
allmänningsrätt i ordets egentliga bemärkelse. 

På en tid, då skogen i dessa trakter icke hade något salu- 
värde att tala om, användes densamma af inbyggarne till 
husbehof samt till kolning. 

På samma sätt hafva jämväl de öfverallt å skogarna spridda 
betes- och slåtterlägenheterna nyttjats af hvarje man fritt och 
obehindradt. Dock synes i dessa fall en viss häfd hafva utbil- 
dat sig, så att den, som först brukat ett fäbodeställe eller en 
sloglägenhet och fortfarande brukade dem, ansågs hafva en viss 
företrädesrätt till desamma. 

På denna fria brukningsrätt för hvar man, oberoende af 
bostad inom socken, län eller landskap, berodde den förut 
anmärkta obestämdheten af gränserna emellan socknar och land- 
skap. Så t. ex. heter det, att Sofia Magdalena och Mora socknar 
äro i afseende på fäbodarna till en del så blandade, att dels 
hela fäbodeställen dels större eller mindre delar däraf tillhöra 
den ena socknen inom den andras områden. ^ Och ännu större 
frihet synes hafva ägt rum i fråga om tillgodonjutande af de 
s. k. myrslogarna. ^ Såväl Äppelbo som Nås socknemän hade 
nyttjat slogar i Järna socken; ^ Nås socknemän i Flöda socken; * 
Järna socknemän i Leksands socken;^ pastorsbostället i Venjan 
hade »slogat» inom Lima socken;® socknemännen i Särna och 
Idre på därvarande gamla kronoparker o. s. v. ^ 

Fäbodeställena förvandlades ofta till byar. Yngre socknar 
hade ursprungligen varit fäbodeställen till äldre. Mången by 



* K. Bef. kung. d. 5 maj 1841, Apde a. a. s. 52; Stocksbo by och Löfås 
fäbodeställe i Ofvansjö s:d af Gåfleborgs län hade betesrätt inom .Svärdsjö 
s:n, se K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r iaG JCkström) o. Adde a. a. s. 67; Älfdalens 
socknemän hade 2 fäbodeställen inom Lillherrdal s:n af Jämtlands län, 
Adde a. a. s. 90; Jämväl Orsa socknemän o. Våmhus kapellbor hade »häf- 
der> inom samma s:n, Adde a. a. s. 88; »myrslogar och fåbodeställen äro 
spridda öfver skogsmarkens hela yta>. se Br. d. 9 nov. 1861 (u:r 65 o. 66 
Ekström). 

* Med myrslogar, äfven kallade köl-, vakt-, sjö-, och ängslogar, förstås 
»oinhåffnade ängslägenheter i öppna skogen utmed någon bäck eller vatten- 
drag eller igenvallade fläckar i eljest odugliga mossar, vanligen belägna på 
långt afstånd från byarnas tomter eller inägor» — Ekström s. 143 not. 
Malungs s:n hade t. ex. 23,232 tnl. 9 kpl. myrslogar spridda öfver hela sock- 
nen. K. Br. d. 21 juli 1854 (n:r 57 Ekström). 

3 K. Br. d. 18 jan. 1841 (n:r 52 Ekström). 

* Adde a. a. s. 14. 

* Ibm s. 31. 
« Ibm s. 76. 
' Ibm s. 97. 



134 

hade för icke så lång tid tillbaka varit säter och, först sedan 
odlingen och folket vidare ntbredt sig, förvandlats till by. Denna 
utveckling befordrades ytterligare vid storskiftet genom de s. k. 
utflyttningarna, som företrädesvis företogos till gamla fäbode- 
ställen. 1 Häraf blef naturligtvis ock en följd, att hela byar 
kunde tillhöra annan socken än den, på hvars område de lågo. 
Flera exempel omtalas. »Finnbyn Flen, som igenom förut skedd 
afvittring kommit inom Grangärde sockens rågång, men körer 
och räknas till Flöda, samt är i dess skatt och rotering inbe- 
gripen», innehade inom Flöda rågång »häfder till vidd af 197 
tunnland 20 kappland». ^ Vrebo by beskrifves »såsom belägen 
inom Bjursås, Ahls och Leksands socknar». ^ »Gopa tunnelag» 
blef hänfördt till Leksands sockens areal, ehuru tillhörigt Bjursås 
socken. ^ Byarna Kjettbo, Gefunda, Landbobyn och Finngrufvan 
»ansågos vid denna tid (1840) belägna inom Sollerö sockens 
rågångar», ehuru i öfrigt hörande till Venjans socken. De blefvo 
ock till sistberörda socken öfverförda. ^ 

Det anförda torde vara nog för att bestyrka riktigheten af 
vårt påstående, att Dalarnes okultiverade mark varit att anse 
såsom disponibel för alla män. 

Och skulle ytterligare bevis vara af nöden, må anföras, att 
flnnarne sedan långt tillbaka kommit och slagit sig ned på 
skogarna, svedjat och odlat, oberoende af om de kommit från 
Värmland eller Helsingland eller hvilken som helst af andra 
angränsande Dalsocknar. ^ 

Storskiftet kännetecknas af följande åtgärder: 

1. att till af hjälpande af en långt utvecklad ägoblandning^ sam- 
mandraga de olika ägoväldena till ett mindre antal s. k. storskiften;^ 

1 K. Br. d. 11 maj 1854 (n:r 56 Ekström). K. kung. d. 18 febr. 1859 
p. 3: g. 

^ Adde a. a. s. 14. 

3 Ibm s. 17. 

* Ibm s. 19 o. 41. 

A T) T) T? *li fl ^ ^2 O fi v 

6 K. Br. d. 11 juni 1806 s. 123 och 125; K. Br. d. 1 okt. 1810 s. 126; 
2 Br. d. 8 april 1811; o. K. Br. d. 18 jan. 1841 s. 148 (n:r 41, 42, 43, 44 o. 
52 Ekström). 

^ »Flera exempel finnas därpå, att egendomar utgörande 6 ä 8 tnl. 
areal af inägor varit splittrade på 50 h 60 ställen, ofta på flera mils afstånd 
från hvarandra.» Adde a. a. s. 3 not. 

8 Enl. K. F. om Landtmäteriet i riket d. 12 aug. 1783 § 71 o. 79 var 
skiftesantalet bestämdt till högst 4 i åker, 4 i äng samt 1 i skog; enl. K. 
Br. d. 17 aug. 1804 p. 4 o. 9 fick man öfverskrida detta antal hvad åker 
och äng angår till det oundgängliga och beträffande skog till 3 skiften: 
hemskog, fåbodeskog och utskog. 



135 

2. att till hämmande af en gränslös hemmansklyfning upp- 
dela och provisoriskt sammanlägga de olika ägoväldena till s. k. 
besattenheter; ^ och 

3. att tilldela de olika skifteslagen viss areal af den okul- 
tiverade skogsmarken. ^ 

Storskiftet i Dalarne omfattade således dels ägosammandrag- 
ning till storskiften, dels bildande af besuttenheter, dels ock 
afvittring. 

Det allmänna storskiftet däremot enligt 1700-talets författ- 
ningar omfattade endast den första af här omnämnda åtgärder 
eller ägosammandragning till storskiften. 

En annan skillnad emellan dessa båda arter af storskiften 
bestod däri, att storskiftet i Dalarne till hufvudsaklig del be- 
kostades af statsmedel, medan det allmänna storskiftet bekosta- 
des af skiftesdelägarne. ^ 

Under hela den tid, storskiftet pågick i Dalarne, har det 
likväl icke alltid omfattat samtliga här ofvan uppräknade åt- 
gärder. 

Sålunda stadgades genom 1804 års storskiftesft^rfattning, att, 
:såsom redan ofvan är sagdt, »skogens delning eller storskiftande 
i Dalarne måtte tills vidare uppskjutas» och storskiftesdelnin- 
:garna alltså endast sträcka sig till inrösningsjorden. Men redan 
vid storskiftet i Nås socken visade det sig omöjligt att inom 
Tamen af ett rimligt antal storskiften verkställa en så begränsad 
•delning, till tbljd af fäbodeställenas och röjningarnas spridda 
helägenhet å skogarna, så att innan byområdet i skogen blifvit 
bestämdt och utstakadt, man icke med visshet kunde veta, hvilken 
by sådana lägenheter kunde tillfalla. * Till följd häraf anbefall- 



1 K. Br. d. 9 febr. 1802 o. d. 17 mg. 1804 (n:r 39 o. 40 Ekstköm) 
jämf. Hjelmérus: Om laga skifte b. 36. 

2 K. Br. d. 25 okt. 1826 (n:r 49 Ekström). Vi hafva här sagt skiftes- 
lag, ehuru författningarna använda uttrycket byalag, enär skogen faktiskt 
4ippdelades på särskilda skifteslag, som ofta bestodo af flera byar eller en 
by och flera särskilda lägenheter eller ock endast flera särskilda lägenheter 
m. fl. sammanställningar. I Flöda funnos t. ex. Sälje, Svedj ebyns och 
Bäckebyns skifteslag, Sunnanbyns, Tallrisets och Forsgärdets skiftesliuyf, 
Handbackens, Ofvanmejdans och Forssens skifteslag, såsom framgår af de 
för Dalasocknarna upprättade särskilda skifteshandlingar och fastighets- 
böcker. 

3 Storskiften på allmän bekostnad förekommo endast i det s. k. Ofra 
Dalelaget samt Svärdsjö och Envikens socknar, hvarjämte storskifte med 
statsbidrag verkställdes inom St. Tuna och Silfbergs, Gustafs, Torsångs, 
Vika och Säters socknar. Adde a. a. s. 4 — 7 o. Ekström s. 112 not. 

* K br. d. 11 juni 1806 (n:r 41 Ekström). 



136 

des ock storskiftets utsträckande jämväl till en afvittringsåtgärd. 
Detsamma skedde ock vid storskiftet inom Flöda, Bjursås och 
Gaguefs socknar och blef slutligen allmän regel genom Kungl. 
Br. d. 25 okt. 1826 till kam. koll. ang. gjord framställning^ 
rörande skogsdelningar vid storstiftet i Dalarne, som påbjöd att 
afvittring af skogen alltid skulle ske, men mod den inskränknings 
att enskilda jordägare tillfallande skog icke på kronans bekostnad 
finge åbodelas utan endast fördelas på byalagen eller skifteslagen. 

Härigenom erhöll storskiftet väsentligen karaktär af afvitt- 
ring. Och detta blef så mycket mera förhållandet, sedan stor- 
skiftet upphört att hafva till föremål bildande af besuttenheter. 

Den tanke, som låg till grund för besuttenhetsbildningen, 
var syftet att åstadkomma jordpossessioner af den storlek, att 
därpå kunde underhållas ett vanligt bondehushåll. Måttet därför 
växlade väl från tid till annan, men enligt 1804 års storskiftes- 
författning bestämdes det sålunda, att å en besuttenhet i Ofra 
Dallaget och Säters fögderi borde kunna födas minst 1 häst, ä 
kor, 6 getter och 2 eller 3 får samt uti öfriga socknar 1 häst,. 
4 kor, 2 eller 3 får och 6 getter. ^ Vid storskiftet gick man i 
detta afseende vanligen så till väga, att man uppgjorde en sta> 
tistik öfver den i hvarje socken faktiskt befintliga kreaturs- 
stocken till art och antal. Enligt träfifad öfverenskommelse ang. 
de olika kreaturens värde i förhållande till hvarandra, såsom att 
2 kor svarade mot 1 häst, 3 får mot 1 ko o. s. v., reducerade 
man därefter såväl hela den i socknen varande kreatursstocken 
som ock kreaturens antal i besuttenhetsmåttet till ett enda 
kreatursslag, t. ex. kor, och uträknade därpå det på socknen 
belöpande antalet besuttenheter genom enkel division af hela. 
socknens reducerade kreatursstock med besuttenhetsmåttet» 
reducerade kreatursstock. ^ Sedan på detta sätt antalet af 
socknens besuttenheter blifvit funnet — en besuttenhet ansåg» 
motsvara ^/s mantal i andra delar af riket — , sammanräknades 
efter verkställd mätning och ägogradering hela socknens redu- 
cerade summa af inrösningsjord, uttryckt i reducerade band- 
land eller snesland, hvarefter denna summa delades med på 



^ Något annorlunda enl. K. Br. d. 9 febr. 1802 (n:r 39 Ekström). 

2 K. Br. d. 8 .april 1811 (n:r 44 Ekström). 

I Järna och Äppelbo socknar bestämdes besuttenbetens storlek »genom 
utställandet af en viss gifven vidd af red. jord, hvarå i bättre och sämre år 
det antal kreatur, som för en besuttenhet belöpte, borde med säkerhet kunnsw 
underhållas j, K. Br. d. 5 dec. 1827 (n:r 50 Ekström). 



137 

socknen belöpande antal besuttenheter. Den funna kvoten ut- 
tryckte besuttenheternas storlek i red. snesland eller bandland. ^ 

Till följd af den långt gångna hemmansklyfningen befann» 
emellertid, att endast ett ringa antal af en sockens ägovälden 
voro af den storlek, att de hvardera motsvarade en besuttenhet. 
Det var därför, som 1804 års storskiftesstadga innehåller be- 
stämmelser — man skulle nästan kunna säga af alldeles revolu- 
tionär karaktär — om en provisorisk sammanläggning af obe- 
suttna ägovälden, som genom framtida äganderättsförändringar 
skulle föranleda uppkomsten af verkliga besuttenheter. Därvid 
tillgick sålunda, att man vid skiftet sammanförde obesuttna ägo- 
välden till grupper, som hvar för sig ansågos motsvara besutten- 
heter. Den största obesuttna delen betraktades såsom stam för den 
blifvande besuttenheten och betecknades med ett hufvudnum- 
mer eller hufvudlittera, hvaremot de öfriga obesuttna delarna i 
gruppen hänfördes till stammen såsom bihang och betecknade» 
med subnummer eller sublittera. 

För att nu också bringa dessa på marken bredvid hvar- 
andra lagda besuttenhetsgrupper under samma ägovälde, bestäm- 
des genom nyss åberopade storskiftesstadga af 1804, att ingeik 
finge efter storskiftets verkställande sälja en obesuttenhet till 
annan än den, som ägde jord i samma nummer; att, om likväl 
så skedde, öfriga delägare i besuttenheten ägde lösningsrätt till 
den obesuttna delen; att två eller flera i en hand sammankomna 
obesuttna delar icke finge åtskiljas; att lagfart och fasta å 
obesnttua delar förbjöds; samt att, om efter tjugu års förlopp 
från storskiftets afslutande obesuttna delar icke medelst arf, köp, 
giftorätt eller andra laga fång sammansmält till en besuttenhet^ 
innehafvare af dylika obesuttenheter, som vid storskiftet blifvit 
föreslagna att bilda en besuttenhet, ^böra lotta om besittningen 
af det hela, sedan likväl mätismän förut pröfvat hvad lösea 
den afträdande skulle erhålla». 

Dessa stränga regler modifierades endast genom stadgandet, 
att obesutten del kunde under ofvanberörda mellantid af 20 år 
genom odling eller jordförbättringar beredas till full besuttenhet, 
i hvilket fall ägaren naturligtvis blef oberoende af ofvan gifna 
inskränkningar i sin förfoganderätt öfver egendomen. 



^ Besuttenheterna äro därför af mycket skiftande storlek: Nås oclv 
Flöda 30, Äppelbo 90, Järna 120, Åhl och Leksand 140, Bjursås och Gagnef 
200, allt reaucerade snesland o. s. v. Se Adde: a. a. 



138 

Härjämte må påpekas, att hemmansklyfning under full be- 
suttenhet skulle betraktas såsom en nullitet, och ägde »lands- 
höfdingen» utan vidare försätta den rubbade besittningen i dess 
förra skick. 

Såsom lätt inses, åsyftades med ofvan anförda åtgärder en 
fullkomlig omstöpning af äganderättsförhållandena i Dalarne. 

Också stötte man redan vid företagets begynnelse på all- 
mogens motstånd. Flodamännen t. ex. protesterade enhälligt 
mot hela storskiftet, så att t. o. m. militär måste tillkallas för 
att upprätthålla ordningen vid de första storskiftesförrättnin- 
garna. ^ 

Visserligen genomdrefs själfva obesuttenheternas samman- 
slagning å marken, men ett motsvarande samlande af ägande- 
rätten i en persons hand kunde aldrig genomföras. 

Sedan den bestämda fristen af 20 år tilländalupit och K. 
Bef. sammankallat allmogen för att undersöka, huru långt be- 
sutten hetsregleringen hunnit, anhölls om ytterligare uppskof, hvil- 
ket ock vanligen medgafs. ^ Härefter synas vederbörande hafva 
nöjt sig med att undersöka, huruvida de obesuttna delarna ge- 
nom odling utvecklats till besuttenheter. 

Då det sålunda visat sig, att stadgandena ang. besuttenhets- 
bildningen icke kunde i praktiken genomföras, skred man slut- 
ligen till deras fullständiga upphäfvande. I Kungl. kung. d. 18 
febr. 1859 ang. förändrade föreskrifter i afseende å besuttenhets- 
och skiftesväsendet i Stora Kopparbergs län anfördes, dels att 
den i »1804 års Kungl. bref föreskifna sammanläggning af obe- 
suttenheter ingenstädes ägt rum eller kunnat, i anseende till 
rådande brist på medel till utlösen, bringas till verkställighet», 
dels ock »att förbudet emot fastigheters styckning till mindre 
än medgifna besittningar ej heller varit verksamt i strid med 
folkets lynne och gamla sedvanor», och förklarades att 1804 års 
förbud mot köp, lagfart och fasta af obesutten hemmansdel samt 
stadganden ang. obesuttna delars ovillkorliga sammanläggning 
skulle upphöra att vidare vara gällande. 

Härjämte bestämdes, att de för riket i allmänhet gällande 
författningar — d. v. s. K. F. d. 19 dec. 1827 med tillägg därtill 
d. 13 juli 1853 — om grunderna och villkoren för hemmans- 
klyfning skulle jämväl för St. Kopparbergs län vara gällande. 

1 A T^TJTJ* Q €| Q I y 

2 Adde a', a. s* 10 (Nås), s. 15 (Flöda), s. 18 (Bjursås) o. s. 21 (GagneO 



139 

Sedan genom K. F. d. 6 aug. 1881 ang. hemmansklyfning 
m. m. förut gällande stadganden »ang. besuttenhet såsom villkor 
för hemmans klyfvande äfvensom ang. rättighet att lösa s. k. 
obesutten del» blifvit fullständigt uppbäfda, kan man anse det 
-ena af storskiftets ofv^an berörda ändamål, näml. bildande af 
besuttenheter, alldeles förfeladt. 

Genom 1859 års ofvan berörda kungörelse erhöll sålunda 
storskiftet i Dalarne väsentligen karaktär af afvittring. 

Härjämte må påpekas, att samma kungörelse ägde betydelse 
jämväl i ett annat viktigt afseende. 

Det föreskrefs nämligen bland annat, att de rörande storskiftes- 
verket i St. Kopparbergs län meddelade föreskrifter skulle äga 
tillämpning endast i och för verkställigheten af de storskiften, 
^om efter särskild nådig tillåtelse med understöd af allmänna 
nnedel inom länet då påginge eller därefter komme att före- 
tagas, 

Därförut hade i tillämpliga delar iakttagits 1783 års stor- 
«kiftesstadgas allmänna bestämmelser, hvaremot allmänna skif- 
tesstadgan af d. 4 maj 1827 därefter skulle anses gällande. 

Då numera storskiftesverket i Dalarne är afslutadt och 
något ytterligare storskifte på statens bekostnad ej torde ifråga- 
komma, blir följden häraf, att de för storskiftet i Dalarne gifna 
särskilda författningar icke vidare kunna anses vara i gällande 
kraft. Vid härefter blifvande skiften i Dalarne är sålunda 
endast 1866 års skiftesstadga tillämplig, dock med dé undantag, 
som ofvan omförmälda Kungl. kung. d. 18 febr. 1859 innehålla 
ang. skiftes vitsord ^ och skiftenas högsta tillåtna antal. 

Beträffande den sistnämnda af dessa undantagsbestämmelser 
må anmärkas, att då 1859 års kung. medgifver utläggande af 
högst 3 skiften i inrösningsjord och 3 skiften i afrösningsjord 
eller tillsammans 6 skiften utan underställning till ägodelnings- 
Tätt, men § 87 af gällande skiftesstadga medgifver för laga 
skiften i St. Kopparbergs län högst 4 skiften utan sådant under- 
ställande, synas berörda stadganden stå i uppenbar strid med 
hvarandra. Motsägelsen är dock endast skenbar. Kung. af år 1859 
är nämligen tillämplig endast »då fråga är om laga skifte till 
rubbning af storskifte, som på bekostnad eller med understöd 



^ Storskifte i Dalarne kan i regel rubbas genom laga skifte, endast i 
det fall att de, som innehafva minst Vs af skifteslagets skattetal, sig därom 
förena. 



140 

af staten blifvit verkställdt;», hvaremot 1866 års skiftesstadga 
kommer till tillämpning vid rubbning af storskiften, som af 
enskilda jordägare bekostats och företagits i enlighet med det 
8. k. allmänna storskiftets bestämmelser. 

Sedan, på sätt förut är omförmäldt, besuttenheternas antal i 
hvarje socken blifvit bestämdt, skred man till skogstilldelningen 
eller afvittringen. 

Storleken af det hvarje besuttenhet tillkommande skogs- 
anslaget bestämdes socknevis af Kungl. Maj:t. 

I Nås socken tilldelades jordägarne 55,858 tnl. 16 kpl. skogs- 
mark eller med en beräkning af omkring 175 tunnland per 
besuttenhet. Resten eller 21,060 tnl. 20 kpl. bibehöll kronan. 
Grunden för skogsanslagets bestämmande utgjorde gammal »häfd», 
men togs jämväl behörig hänsyn till hvarje besuttenhets behof 
af skog. 1 

Kronoallmänningen blef efter storskiftets fullbordande inom 
socknen under åren 1850 — 1853 jämväl fördelad emellan de där 
anlagda finnhemmanen (66 besuttenheter). ^ 

Flöda socknemän tilldelades 50,046 tnl. 15 kpl. skogsmark 
eller omkring 124 tnl. för besuttenhet. Resten eller 8,052 tnl. 
21 kpl. skogsmark bibehöll kronan. ^ 

Jämväl i Flöda fördelades sedermera kronoallmänningen på. 
de därstädes upptagna nybyggena (åren 1849 — 1861).^ 

I Bjursås socken fördelades all skogen på jordägarne, som 
ansågos irinehafva 274 besuttenheter. Såsom grund härför an- 
fördes uteslutande socknemännens iehof. ^ Hela socknens skogs- 
areal utgjorde icke heller mer än 9,838 tnl. eller omkring 3S 
tnl. pr besuttenhet, hvilket ju var jämförelsevis ringa. 

I Gagnefs socken fördelades på samma sätt all skogsmark 
eller 57,682 tnl. på byalagen (839 besuttenheter). Redan 1728 
hade likväl utbrutits en skogstrakt såsom kronoallmänning och 
innehades emot rekognition af Ludvika bruk i numera Ludvika 
socken. ^ 

I Ore socken beräknades ett skogsanslag af 94,800 tnh 

o 

eller 300 tnl. på en hvar af socknens 315 besuttenheter. Åter- 

1 K. Br. d. 11 juni 1806 (n:r 41 Ekström). 
^ Adde a. a. s. 11. 

^ K. Br. d. 8 april 1811 (u:r 44 Ekström). Adde upptager sockne- 
männens skogsanslag till endast 49,818 tnl. 6 kpl. 

^ K. Br. d. 27 april 1812 (n:r 45 Ekström). 
6 K. Br. d. 27 jan. 1818 (n:r 48 Ekström). 



141 

stöden 58,536 tnl. 18 kpl. skulle kronan bibehålla. Men enär 
^ocknemännens »häfder uti vakt- och kölslogar» lågo spridda 
öfver hela socknen och det endast genom hela skogens fördel- 
ning vore möjligt att åt de enskilde bevara dessa häfder, raed- 
gafs, att socknemännen finge emot ränta och skatteköpeskilling 
inlösa den skogsandel, som öfverstege 300 tnl. per besutenhet. ^ 
Ifrågavarande öfverloppsmark skulle skattläggas på sätt, som 
genom Kungl. kung. d. 4 febr. 1811 finnes stadgadt i afseende 
å skattläggning af till nybygge oduglig öfverloppsmark å 
xekognitionsskogarna eller i likhet med hvad genom Kungl. bref 
d. 29 nov. 1796 vore föreskrifvet medelst bestämmande af viss 
skogsränta i penningar (den s. k. Savolax-metoden). 

I Järna socken tilldelades de enskilda jordägarne ett skogs- 
anslag af 105,140 tnl. 11 V* kpl. (omkring 317 tnl. per besuten- 
het). Återstoden 1,811 tnl. 9 V* kpl. skulle åt kronan bibe- 
hållas. 

I Äppelbo socken tilldelades socknemännen 53,260 tnl. 
11,552 kpl. skogsmark (omkr. 317 tnl. per besuttenhet). Sedan 
härjämte 2 mantal nyhemman erhållit ett förökadt skogsanslag 
af 375 tnl. per besutenhet eller V» mantal, återstod en kronan 
tillhörig öfverloppsmark af 17,857 tnl. 5,323 kpl. 

Kronans öfverloppsmark i bägge socknarna blef dock till 
hemmantal indelad efter de för rekognitionsskogarna bestämda 
grunder och efter förutgången skattläggning till skatte försåld. ^ 

I Sofia Magdalena socken ansågs all skogsmarken vara 
nödvändig för socknemännens behof (190 tiil. 20 kpl. per be- 
suttenhet). ^ 

Samma förhållande ägde rum i Malungs socken;^ likaså i 
JMora, ^ Venjans ^ m. fl. socknar. 

I Svärdsjö socken hade kronan redan före storskiftet ut- 
brutit en till Svartnäs bruk upplåten rekognitionsskog om 15,476 
tnl. Vid storskiftet afsattes tvenne skogstrakter om tillsammans 
17,000 tnl. till häradsallmänningar. Den återstående skogsmar- 
ken fördelades byavis på besuttenheterna. '^. 



^ K. Br. d. 17 okt. 1837 (n:r 51 Ekström). 

2 K. Br. d. 18 jan. 1841 (n:r 52 Ekström). 

3 K. Br. d. 8 maj 1846 (ii:r 53 Ekström). 
* K. Br. d. 21 juli 1854 (n:r 57 Ekström). 
5 K. Br. d. 1 juli 1857 (n:r 59 Ekström). 

« K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 65 Ekström). 
' K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 66 Ekström). 



142 

I Lima och Transtrands socknar tilldelades socknemänne]! 
ett skogsanslag beräknadt efter 300 tnl. för besuttenhet, af hvil- 
ken mark dock en tredjedel skulle afsättas till besparingsskog^ 
eller häradsallmänning, att for socknens samfälda ändamål göras 
fruktbärande. Återstoden bibehöll kronan, och bildades häraf 
3 kronoparker, däraf en i Lima om 67,712 kv.-ref skogsmark 
och 22,574 kv.-ref impedimenter samt 2 i Transtrand om 65,632^ 
kv.-ref skogsmark och 53,338 kv.-ref impedimenter. ^ 

I Orsa socken och Hamra kapellag bestämdes skogsanslaget 
till 250 tnl. per besuttenhet, däraf dock en tredjedel skulle af- 
sättas till besparingsskog eller häradsallmänning. Återstoden 
bibehölls såsom kronoallmänning, och erhöll densamma en stor- 
lek af 328,449 kv.-ref skogsmark och 94,812 kv.-ref impedimenter.^ 

I Alfdalen bestämdes skogsanslaget för reduceradt snesland, 
hvaraf likasom i Lima, Transtrand och Orsa afsattes en tredje- 
del till besparingsskog eller häradsallmänning. Återstoden eller 
765,800 kv.-ref duglig skogsmark och 269,082 kv.-ref impedi- 
menter bibehölls såsom kronoallmänning. ^ 

I Särna socken med Idre kapellag bestämdes likalede» 
skogsanslaget per red. snesland, hvaraf afsattes 336,000 kv.-ref 
skogsmark och 197,635 kv.-ref impedimenter till besparingsskog. 

o 

Aterstod€^n eller 1,606,817 kv.-ref skogsmark med därinom varande 
impedimenter förklarades vara kronopark. ^ 

Såsom allmänna slutsatser af förestående framställning af 
storskiftes- och afvittringsväsendet i Dalarne torde böra anmär- 
kas, att riksallmänningen i Dalarne genom storskiftet förvand- 
lats dels till enskild skog, dels till sockenskog och dels till 
kronoparker, att det genomgående grunddraget vid bestämmande 
af skogsanslagets storlek varit omtanken om jordegendomarnas^ 
framtida bestånd och behof; samt att den grundsatsen påtagligen. 
tillämpats, att sedan ett visst skogsanslag tilldelats de enskilde^ 
återstoden eo ipso varit ansedd såsom kronans tillhörighet. ^ 

^ K. Br. d. 8 april 1870 (n:r 48 van der Hagen). Addb a. a. s. 80. 

* K. Br. d. 19 sept. 1879 (n:r 47 Edman). Adde a. a. s. 87. 
^ K. Br. d. 3 sept. 1885 (nir 44 Edman). Adde a. a. s. 92. 

* Adde a. a. s. 99. 

^ Agardh: Försök till en statsekonomisk Statistik. Del II s. 306 r 
»Den grundsats — att all jord, som icke är någon enskilts, tillhör kronan 
— har alltid varit erkänd uti vår statsförfattning och tillämpas vid upp- 
tagande af alla obygda trakter t. ex. ännu i dag i Norrland.» 

Se ock Hjelmérus: Bidrag t. svenska jordäganderättens historia s. 4^ 
o. Linde: Finansrätt s. 80 not. 

Hammarskjöld a. a. s. 7 not, af annan åsikt. 



143 

Några anmärkDingar torde bär ytterligare böra bifogas. 

Först och främst, att de af staten åt enskildia jordägare till- 
delade skogsanslagen öfverlämnades fritt och utan förhöjd skatt. 
Skogsmarken ingick i den odlade jordens skatt och blef endast 
åtföljd till odlad jord. 

Härjämte må ock påpekas, att staten i och med af händandet 
af skogarna ingalunda helt och hållet tog sin skyddande hand 
ifrån dem. I alla de socknar, där besparingsskogar för sock- 
narnas samf älda behof inrättades, bestämdes, att de sknlle stå 
under skogs- och jägeristatens uppsikt samt Kon. Bef:s öfver> 
uppsikt och vård. ^ Och då skogarna i Venjans socken blifvit 
åt stora trävarubolag under 50-årig afverkningsrätt upplåtna, 
stadgades, att ^/s af köpeskillingen för afverkningsrätt, vare sig 
den redan var upplåten eller komme att upplåtas, skulle af- 
sättas till en gemensam besparingsfond under länsstyrelsens vård 
och kontroll, hvarjämte socknemännen förbjödos att upplåta 
vidsträcktare afverkningsrätt än den då öfverenskomna, äfven- 
som Kon. Bef. ålades att före utgången af de 50 år, änder 
hvilka afverkningsrätten var gällande, till Kungl. Maj:t afgifva 
»förslag å de åtgärder, som med afseende på den då inträdande 
förändringen i dispositionsrätten öfver skogsmarken må kunna 
i öfverensstämmelse med då gällande lagstiftning finnas nödiga 
att vidtaga i ändamål att åt socknemännen fortfarande i någon 
mån bereda gemensam fördel af skogens afkastning.» ^ 

Härigenom förbehöll sig Kungl. Maj:t rätt att efter afverk- 
ningstidens utgång vid nya kontrakts eventuella upprättande 
besluta om nytt afsättande af medel till besparingsfonden eller 
ock att möjligen af de enskildes mark afsätta t. ex. Vs till 
besparingsskog, allt i ändamål >att åt socknemännen fortfarande 
i någon mån bereda gemensam fördel af skogarnas afkastning». 

Samma genomgående grundsatser, som ledt lagstiftaren med 
afseende å storskiftet i Dalarne, kunna jämväl påvisas i fråga 
om afvittringen i Norrland. 

Vi hafva förut sagt, att hela Norrland och Dalai*ue, i stort 
sedt, voro vid århundradets början att anse såsom en enda stor 
allmänning utan andra fasta och bestämda gränser än dem, som 
bildades af den odlade jorden. Hvad Dalarne angår, hafva vi 
sålunda påvisat, att så väl landskapets gräns mot Värmland 

1 K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 66 Ekström). 

2 K. Br. d. 9 nov. 1861 (n:r 65 Ekström). 



144 

-»om mot Gestrikland och Helsingland var bristfällig och osäker. 
Enahanda var förhållandet åtminstone delvis emellan Norrlands 
^friga landskap. Den stora vida ödemarken hade merendels 
fritt brukats af de kringboende och tagits i anspråk för skogs- 
fångst, mulbete, slåtter, röjningar och intagor utan hänsyn till 
mer eller mindre noggrant bestämda rålinier. Därför voro 
rågångsförrättningar ofta af nöden icke allenast emellan de 
olika landskapen utan äfven emellan de olika socknarna. 
Och hvad socknarna angick voro dylika gränsbestämningar 
så mycket nödvändigare, som socknarna i regel utgjorde 
särskilda afvittringsområden. ^ Sålunda må anföras, att grän- 
sen emellan Jämtlands och Västernorrlands län skulle af sär- 
skildt därtill förordnade landtmätare på bekostnad af allmänna 
medel uppgås och rörläggas ; ^ att afv. stadgan af 1850 fÖr Luleå 
lappmark förordnar om gränsbestämningar dels emellan Luleå 
lappmark och andra svenska lappmarker dels ock emellan Jock- 
mocks och Gellivare socknar; ^ att i Jämtland, oberoende af 
sockengränser, skulle å marken utstakas lapparnes nödiga betes- 
marker särskildt för hvarje skatteljäll; ^ samt att i Västerbottens 
och Norrbottens lappmarker skulle uppdragas en gränslinie»emellan 
<ie delar af lappmarken, som äro tjänliga för odling, och den 
mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas.»^ 

Emellan de särskilda socknarna voro i allmänhet rågångs- 
förrättningar och ägoutbyten erforderliga. ^ 

Föremål för århundradets ännu icke afslutade afvittring 
hsLT alltså varit hela Norrland. 

Undantagna voro endast de delar af landet, som under före- 
gående sekel blifvit afvittrade eller skattlagda och tillika om- 
rösade. ' De betydligaste områden, som sålunda icke innefattats 
under här afhandlade afvittring, voro till finnandes inom Norr- 

1 1824 Afvitt. St. § 12; 1873 Afvitt. St. § 4 jämf. § 13 andra stycket; 
K. Br. d. 20 april 1841 § 4 (n:r 14 Ekström); Afvitt. St. d. 13 dec. 1850 § 
21 ; K. Br. d. 12 maj 1832 p. 3 (n:r 37 Ekström) m. fl. st. 

2 K. Br. d. 27 april 1840 (n:r 13 Ekström) o. K. Br. d. 21 april 1832 
p. 5. (n:r 24 Ekström). 

3 Afvitt. St. d. 13 dec. 1850 §§ 1, 3, 4 o. 5; K. Br. d. 6 maj 1851 (Ek- 
:ström s. 81 not.): 1873 afvitt. St. § 13. 

* K. Br. d. 20 april 1841 p. 4 (n:r 15 Ekström). 

« K. Br. d. 13 dec. 1867 o. d. 8 maj 1868 (n:r 25 o. 27 van der Hagen); 
1873 Afvitt. St. § 1. 

« K. Br. d. 20 april 1841 § 4; K. instruktion d. 8 dec. 1820 §§ 3o. 7 
<n:r 14 o. 2 Ekström). 

7 K. Br. d. 14 juni 1826, p. 10; K. Br. d. 20 april 1841, § 2; 1824 Afvitt. 
St. § 2 o. 1820 Afvitt. St. § 2 (n:r 8, 14, 16 o. 1 Ekström). 



145 

lands sydligaste landsändar. Inom Gäfleborgs län voro endast 
oafvittrade Ljusdals, Färila, Högdals, Alfta Hanebo och Bollnäs 
samt Undersviks och Gnarps socknar. ^ 

Hela landet från Norges gräns till Bottenhafvet, från Ryss- 
land till Dalame Tar med få andantag däremot föremål får af- 
vittring. 

Dessa ofantliga landsträckor böra vi, liksom i Dalarne, först 
uppdela i tvenne olika massor — den odlade och den icke od- 
lade jorden. Den odlade, bestående af åker, äng, fäbodelägen- 
heter, röjningar, ängsslogar m. m., ntgjorde nndantag; den icke od- 
lade regel. Den förra ntgjorde endast mindre intagor på den senare. 

För Dalames vidkommande hafya yi sett, att omfånget för, 
den odlade jorden sammanföll med omfånget för den privata 
äganderätten. Var förhållandet enahanda inom Norrland? 

Endels var förhållandet visserligen så. 

Angående Härjedalen anföres, att hemmanen därstädes 
^aldrig blifvit ordentligen refvade och shattlagda». att efter 
hemmanssättningen odlingar blifvit företagna å den gemensamma 
marken efter åboarnes olika omtanke och förmåga samt att i 
följd häraf tillämpningen af allmänna lagens delningsgrnnd eller 
hemmanens mantal och ränta komme att medföra en stor förändring 
i äganderätten till jorden så att en mängd hemmansägare skalle 
förlora dittills innehafda ägor; och yrkades med anledning häraf, 
att, i likhet med hvad i St. Kopparbergs län iakttages, häfden 
uti inägor måtte blifva delningsgrand. ^ Detta blef också af 
Enngl. Maj:t medgifvet, och förordnades sålnnda, att innehafvet 
eller den jord, som hvarje hemman ägde i odaläker och äng 
eller i sådana å atmark uppodlade slåttläg enheter och fäbode- 
vallar, som i hemmanens mantal och ränta vore inbegripna, 
skulle såsom laga delningsgrnnd anses, ehvad jorden under ur- 
minnes häfd innehades eller genom arf, köp eller på annat sätt 
åtkommen vore. * 

Härmed öfverensstämde jämväl hvad som för en del af Härje- 
dalen eller Hede pastorat, bestående af Hede, Vemdalens och 
Tännäs socknar samt Storsjö kapell, vardt särskildt stadgadt. 
Inom denna ort, där boskapsskötseln utgör invånarnes huf- 
vudsakliga näring, bestämdes skattetalet merendels efter en viss 



1 K. Br. d. 12 maj 1832 (n:r 37 Ekström). 
* K. Br. d. 9 mars 1825 (mr 6 Ekström). 
3 K. Br. d. 2 maj 1826 (n:r 7 Ekström). 

As tro m. Svensk jordäganderätt. 10 



146 

boskapsstock på hvarje niotal trög eller fjärdedels gärdemantal. 
För utrönande af hvarje bondes hemmantal skulle med ledning 
häraf samtliga innehafvare af jord »till namn, läge och lasstal 
uppgifva alla af dem begagnade och kända slätter- och odlings- 
lägenheter inom samfälligheten», hvarefter desamma skulle af 
vederbörande förrättningsmän »noggrant besiktigas och till lassr 
talet uppskattas:». ^ 

Beträffande de delar af Gäfleborgs län, som blefvo föremål 
för afvittring, torde jämväl omfånget af den privata äganderätten 
hafva sammanfallit med omfånget för den faktiskt odlade jor- 
den. För Ljusdals, Färila och Högdals socknar bestämdes näm- 
ligen, y>aU inägor tillika med slätterröjningar och torp^ skulle 
»endast till yttre gränserna^ till deras rätta vidd och läge ut- 
sättas, men finge icke på kronans bekostnad i och för afvitt- 
ringen afmätas. ^ All odlad jord torde härigenom vara förutsatt 
såsom jordägarne eo ipso tillhörig och i deras skattlagda om- 
råden inbegripen. Delningsgrunden var likväl för Gäfleborgs 
län icke innehafvet, utan »ågången skattläggning». ^ 

Men hvad däremot angick det öfriga Norrland eller Jämt- 
land, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Lappland, har 
förhållandet varit annorlunda. Här har den odlade jorden, så- 
som ett helt betraktad, haft större omfång än den privata ägan- 
derätten. 

Den enskilde jordägaren i dessa landskap hade en ovill- 
korlig äganderätt endast till de jordområden, som voro under 
förut ågången skattläggning inbegripna. Till andra odlade och 
häfdade ägor hade innehafvarne endast rätt att framför andra 
erhålla äganderätt. 

För ådagaläggande häraf är det till en början nödigt att 
bestämma, hvilken jord var under ågången skattläggning in- 
begripen. 

I förbigående vilja vi erinra om, att då, såsom förut är 
sagdt, afvittringen icke omfattade de byar, hemman eller lägen- 
heter, som förut voro vare sig afvittrade eller skattlagda och 
till bestämda områden i in- och utägor afrösade, här endast af- 
ses de jordegendomar, som väl voro skattlagda men icke till 
in- och utägor afrösade, d. v. s. de egendomar, där den okul- 



1 K. Br. d. 20 april 1841 §§ 6—8 (ii:r 14 Ekström). 

2 K. Br. d. 12 maj 1832 p. 1 (n:r 37 Ekstböm). 

3 K. Br. d. 5 april 1770. 



147 

tiverade marken faktiskt låg i samfällighet med annan okulti- 
verad jord. 

Då skattläggningsmetoderna äro olika för de särskilda land- 
skapen, måste de hvar för sig tagas i betraktande. 

Ett gemensamt drag i dem alla är dock, att det omedelbara 
föremålet för skattläggning är kultiverad jord, d. v. s. åker och 
äng samt därmed jämförliga lägenheter. Ett annat, att måttet 
för fastigheternas rättsliga storlek är det s. k. gärdemantalet, 
som dock är proportionellt mot de gamla jordatalen. 

Gärdemantalet är olika bestämdt. 

I Medelpad består ett gärdemantal af 48 s. k. mål. ^ »Ett 
mål skulle vara så stort, att därpå kunde sås en spann säd 
efter helsingespann, d. v. s. V^ tunna». »Därjämte var målet 
ett ytmått af bestämd geometrisk storlek: 16 famnar i längd 
och 16 i bredd, d. v. s. 256 kv.-famnar.»^ Ett gärdemantal mot- 
svarade alltså 12 tunnland, eller under förutsättning af trädes- 
bruk 6 tunnors utsäde. ^ 

I Ångermanland består ett gärdemantal af 24 s. k. seland, 
d. v. s. 12 tunnland eller med förutsättning af trädesbruk jäm- 
, väl af 6 tunnors utsäde. * Ett seland var både bestämdt så, att 
det utgjorde ett ytmått af bestämd storlek och så att det mot- 
svarade ett visst utsäde. ^ 

I Västerbotten är gärdemantalet likaledes grundadt på jorda- 
talet. Företrädesvis togs därvid hänsyn till åkern, och denna 
angafs efter utsädet i tunnor, spann och skäl. ^ I K. bref d. 23 
aug. 1607 bestämdes, att ett mantal i regel skulle utgöra 8 tun- 
nors utsäde, utan att särskild hänsyn togs till äng och öfriga 
förmåner. "^ 

I Jämtland är det på liknande sätt bestämdt. 

För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker är det 
slutligen stadgadt, att hemmantalet skall bestämmas efter »in- 
ägornas uppskattade afkastning», hvarvid så väl åker som äng 
uppskattas efter den normala höafkastningen. * 



^ Thulin a. a. s.. 82. 

2 Ibm s. 70. 

3 Ibm s. 83. 
* Ibm s. 89. 
^ Ibm s. 86. 
« Ibm B. 95. 
' Ibm s. 97. 

« K. F. d. 30 maj 1873 (n:r 19 Edman). 



148 

Häraf är klart, att skattläggningarna endast haft den kul- 
tiverade jorden till föremål. 

Under privat äganderätt i berörda landskap var alltså in- 
begripen endast den kultiverade jord, som var i vederbörlig ord- 
ning skattlagd. 

Hvad däremot angick den jord, som efter skedd skattlägg- 
ning inkräktats och uppodlats, hade innehafvaren endast en 
optionsrätt. 

Vi skola närmare anföra skäl för detta påstående. 

Ett af afvittringens föremål uppgifves vara »att urskilja 
hvad hemman, utöfver deras mantal och ränta, i ägor innehafva». ^ 
När det nu under afvittringens fortgång befanns, att en hemmans- 
ägare inkräktat eller odlat jord, som icke var i skattlagda hem- 
mantalet inbegripen — s. k. öfverloppsjord — kunde flera hän- 
delser inträffa. Om öfverloppsjorden (in- och afrösningsjord) ej 
var af större omfång än att den jämte hemmanets vid afvitt- 
ringen bestämda omfång föll inom den gräns, som afvittrings- 
stadgan för sådant hemman högst medgaf, ägde hemmans- 
ägaren utan vidare rätt att efter anmälan hos Kon. Bef. och 
emot tilläggsränta enligt skattläggningsraetoden medelst utöf- 
vande af honom tillerkänd options- eller företrädesrätt förvärfva 
äganderätt till öfverloppsjorden. Ofverstego åter öfverloppsjor- 
den och hemmanets vid afvittringen bestämda ägoområden sam- 
manräknade den rymd, som ett helt mantal beviljas finge, och 
motsvarade öfverloppsjorden minst V» mantal, hade hemmans- 
ägaren likaledes optionsrätt men var härjämte pliktig att sär- 
skildt bebygga, bruka och häfda öfverloppsjorden. Var vidare 
öfverloppsjorden mindre än V» i^tl, skulle hon såsom kronotorp 
anses. Om slutligen öfverloppsjorden endast utgjordes af afrös- 
ningsjord, skulle hon behandlas såsom kronoallmänning. ^ 

A andra sidan kunde en hemmansägare också hafva mindre 
ägor än hvad som motsvarade mantal och ränta. För detta fall 
ägde han att antingen af kronans marker erhålla fyllnad i hem- 
manets behof eller, om detta icke lät sig göra, undfå förmedling.^ 

I ena som andra fallet är det klart, att den privata ägan- 
derätten icke sträckte sig utöfver annan jord än den, som var 
vederbörligen skattlagd. 

1 1820 Afvitt. st. § 1 o. 1824 Afvitt. St. §§ 1 o. 4. 

* 1820 Afvitt. St. § 4. 

3 K. Br. d. 14 juni 1826 p. 5 (D:r 8 Ekström). 



149 

Odlad jord, som icke var under hemmanens mantal och 
ränta inbegripen, var icke annorlunda att anse än såsom okul- 
tiverad jord. Innehafvaren hade därtill endast optionsrätt. Be- 
gagnades icke denna, öfverlämnades den till någon annan, som 
ville mottaga öfverloppsjorden, i hvilket fall afträdaren var be- 
rättigad till odlingsersättning. ^ 

All jord, som låg utom de enskiJda hemmansägarnes skatt- 
lagda områden, måste altså anses såsom kronans egendom 
på alldeles samma grunder, som förut anförts beträffande Da- 
larne. 

Detta, vi kunna kalla det kronoområdet, kunde icke vara 
en res nullius, ty det kunde icke vara föremål för en ockupa- 
tion. Icke ens ockuperad och odlad, inen icke-skattlagd jord 

* 

förlänade äganderätt, enligt hvad förut påvisats. 

Kronoområdet kunde icke heller innehafvas under samfäld 
äganderätt för socknemännen i de särskilda socknarna eller 
emellan dem och kronan. Däremot stredo sockenområdenas obe- 
gränsade vidder och oafmätta arealer. 

Och hvad användningssättet angår förhöll sig därmed unge- 
fär på samma sätt som i Dalarne. Staten hade icke förbehållit 
sig några områden till enskildt bruk. De enskilde hade såsom 
en alla män tillkommande nyttjanderätt brukat berörda områ- 
den, hvar för sina behof. De betjänade sig af skogen till tim- 
mer, stängsel och bränsle m. m., af marken till mulbete och 
slåtter, röjdningar och nyodlingar o. s. v. Och i full öfverens- 
stämmelse med områdets natur af statsegendom var nyttjande- 
rätten obunden af sockenområdena. Endast statsborgarskapet 
var det bestämmande för dessa rättigheters utöfvande. Jämtar 
kunde upptaga nybyggen i Dalarne och dalkarlar i Jämtland 
o. s. v. Och när sedermera under århundradets lopp vissa be- 
stämmelser gåfvos för enskildes tillgodogörande af skogsproduk- 
ter, förklarades äfven detta vara en i det närmaste allmän rätt.* 

Beträffande afvittringsverkets hufvuddrag, som hafva bety- 
delse för här afhandlade ämne, må anföras, att det afsåg att 
först och främst afshilja enskildes egendom från kronans. 

Detta gick så till, att man i enlighet med den för hvarje 
ort gällande skattläggningsmetoden afgjorde, huru mycket och 
h vilka odlade ägor rätteligen tillkomme hvarje hemman. Där- 

^ Sist cit. K. Br. p. 4. 

* Linde: Finansrätten s. 176 med cit. författningar. 



150 

efter tilldelades behörig betesmark och skog efter hvarje hem- 
mans mantal; hvarvid må påpekas den olikheten, att man icke 
här såsom i Dalarne uppskattade skogsmarken och anslog en 
viss uppskattad areal å hvarje hemman, utan att anslaget bestäm- 
des inom en viss latitud per hemman, hvarvid tillsågs, att bättre 
skogsmark tilldelades i mindre omfång mot sämre. ^ 

Oafsedt denna olikhet var alltså förfarandet i stort sedt ena- 
handa inom Dalarne och Norrland. 

Den skattlagda och odlade jorden eller för vissa landsändar 
den endast odlade jorden erkändes såsom privat äganderätt eo 
ipso. Denna kultiverade jord tilldelades därefter vissa områden 
af kronans okultiverade mark. 

Resten bibehöll kronan. Angående det ytterligare använ- 
dandet häraf behöfva vi här endast anmärka, att det återstående 
kronoområdet eller riksallmänningen dels indelades till nya hem- 
man och torp enligt samma grunder som för de gamla, dels om- 
rösades till kronoparker, dels ock öfverlämi^ades åt lapparne så- 
som renbetesland eller åt hemmansägarne till slåtterlägenheter, 
fäbodeställen m. m. 

Och jämväl vid den sålunda upprättade privategendomen 
förbehöll sig kronan vissa mot inskränkningar i de enskildes 
rätt svarande befogenheter. Först och främst må härvid erinras 
om den inskränktare dispositionsrätten till skogen för vissa ny- 
byggare i Väster- och Norrbottens läns lappmarker. 

Genom afvittringen i Norrland har riksallmänningen lika- 
som i Dalarne förvandlats dels till enskild skog och nybyggen, 
dels till socken- och häradsskogar, dels ock till kronoparker. 

Af riksallmänningen i ursprunglig gestalt återstår nu endast 
de oafvittrade kronomarkerna i de bägge nordligaste länen. 

Statens öfveräganderätt till jord (dominium territoriale), som 
tillhörde den yttre oflFentliga rättens område, hafva vi, då vi be- 
traktade detsamma i förhållande till inom staten varande rätts- 
objekt, uppdelat uti dels publik dels privat jordäganderätt. 

Det förra faller tydligen inom den inre offentliga rättens 
råmärken, det senare inom privaträttens. 

Här skola vi något antyda den publika jordäganderättens 
begrepp, omfång, innehåll och uppkomst, dess förhållande till 
den privata jordäganderätten samt dess plats i rättssystemet. 

1 1820 Afvitt. St. § 3; 1824 Afvitt. St. § 3; 1850 Afvitt. St. § 10 o. 
1873 Afvitt. St. § 18 m. fl. 



151 

Härvid anmärka vi först, att då dominium territoriale och 
dominium publicum delvis samiDanföllo, endast med den skill- 
naden att man i förra hänseendet betraktar statens jordområde 
ntåt mot andra stater och i senare hänseendet inåt mot de egna 
statsmedlemmarne, är det tydligt, att domininm publicum har 
samma begrepp och innehåll som dominium territoriale. 

Det är alltså till sitt begrepp och innehåll absolut och oin- 
skränkt. 

Häraf inses ock, att åtminstone statens publika jordägande- 
rätt i väsentliga delar uppkommit på samma sätt som den ter- 
ritoriella äganderätten, d. v. s. genom härledda fång nämligen 
nniversal-succession från medeltidens småstater samt i nyare tid 
genom fördrag från angränsande stater. 

BeträjQTande andra publika samhällen är uppkomstsättet olika 
för olika fall, utan att vi här hafva tillfälle att ingå på en ut- 
redning däraf. 

I fråga om omfånget böra vi taga hänsyn så väl till djup- 
och vattenområdet som ytområdet. 

Beträflfande både djup- och vattenområdet hafva vi i detta 
kapitel visat, att staten måste betraktas såsom ägare till de- 
samma; dock med undantag af vattenområden, som äro för 
mänskliga ändamål med arbete belagda. 

Angående ytområdet torde vi däremot böra skilja på dels 
enskildes kultiverade jord, dels ock enskildes okultiverade jord, 
dels ock slutligen samtliga de publika samhällenas såväl kul- 
tiverade som okultiverade jord. 

Hvad nu den första och tredje gruppen angår, torde saken 
vara klar. Första gruppen hör obestridligen, och såsom vi i 
nästa kapitel skola närmare utreda, till den privata jordägan- 
derättens område. Tredje gruppen, omfattande vägar, tomter och 
byggnadsplatser, jordbruks- och skogsfastigheter jämte hvad som 
återstår af riksallmänningen i Norrland, hör lika obestridligt till 
de publika samhällena, staten samt de underordnade publika 
samhällena. 

Hvad däremot angår andra gruppen eller okultiverad jord i 
enskild besittning, torde saken vara vanskligare att afgöra. 

I nästa kapitel skola vi emellertid söka gifva skäl för den 
åsikten, att detta slags jord icke kan vara under enskild ägan- 
derätt samt att den form, hvarunder enskilde faktiskt innehafva 
den, måste betraktas såsom ständig besittningsrätt. 



152 

• • 

Ar denna åsikt riktig, måste äfven den okultiverade jor- 
den ägas af staten och alltså hänföras till den publika jord- 
egendomen. 

Sammanfatta vi nu det sagda, blir resultatet, att hela djup- 
området samt af vatten- och ytområdet allt, med undantag af 
kultiverad jord och kultiverade vattenområden i enskild ägo, 
faller under den publika jordäganderätten. 

Sammanställa vi detta med de forntida ättstaternas och de 
lokala medeltidsstaternas jordäganderätt, är likheten påtaglig. 

Angående förhållandet emellan publik och privat jordägan- 
derätt är att märka, att den förra är af primär och den senare 
af sekundär natur; den förra är oinskränkt^ den senare inskränkt. 

Den publika äganderätten är primär, emedan den är ur- 
sprungligare än den privata och utgör den grundval, på hvilken 
den privata uppkommit. Den privata är å sin sida sekundär, 
emedan den alltid är härledd från den publika. 

Den publika jordäganderätten är vidare oinskränkt, emedan 
den är ett utflöde af statens själfbestämmanderätt; den privata 
är alltid inskänkt, ty den är, såsom vi i nästa kapitel skola 
närmare utreda, alltid i sig ränteskyldig till staten. 

Återstår att till sist bestämma den publika jordäganderät- 
tens plats i rättssystemet. 

Redan förut är sagdt, att den bör ha sin plats inom den 
inre offentliga rättens råmärken. 

Men härmed börja svårigheterna. Begreppet är tydligen 
nybildadt i dess här gifna form samt extraheradt från lagar och 
författningar, som eljest hänföras till skilda discipliner. Någon 
gifven plats finnes följaktligen ej för detsamma inom den kon- 
ventionella rättsvetenskapen. 

Men finnes begreppet publik jordäganderätt i verklighe- 
ten till, måste det naturligtvis också hafva plats inom rättssy- 
stemet. 

Enligt den vanliga indelningen sönderfaller den inre offent- 
liga rätten uti dels statsförfattningsrätt dels statsförvaltnings- 
rätt. Granska vi emellertid dessa hufvudafdelningar jämte stats- 
förvaltningsrättens samtliga underafdelningar, komma vi lätt nog 
till det resultat, att det publika jordäganderättsinstitutet icke 
får helt plats någonstädes. Det hör delvis till öfverallt, men 
endast delvis. Den publika jordäganderätten kan finnas eller 
icke finnas vid allesamman. 



153 

Någon annan ntväg synes oss därför icke finnas än att 
nybilda en med statsförfattnings- och statsförvaltningsrätten koor- 
dinerad tredje nnderafdelning under den offentliga rätten, be- 
nämnd t. ex. sfatsförmögenhetsråtten. 

Denna skulle då innehålla normerna för statens jämte de 
underordnade publika samhällenas ehonomiska makt i förhål- 
lande till hvarandra och till enskilda personer. 

I analogi med den privaträttsliga förmögenhetsrätten borde 
den lämpligen indelas i personrätt, sakrätt och fordringsrätt; 
hvaraf personrätten borde innehålla normerna för statens och de 
underordnade publika samhällenas allmänna byggnad och inbör- 
des förhållanden särskildt i ekonomiskt afseende; sakrätten nor- 
merna för de publika samhällenas äganderätt och jura in re 
aliena, t. ex. statens ränterätt och fordringsrätten normerna för 
de publika samhällenas medelbara förfoganderätt öfver saker och 
personliga tjänster. 

I förhållande till statsförfattnings- och statsförvaltningsrätten 
borde statsförmögenhetsrätten i systemet gå före statsförvalt- 
ningsrätten. Statsförmögenhetsrätten, såsom gifvande svar på 
frågan, hvilka förraögenhetsdelar stode till statens förfogande, 
borde naturligtvis föregå redogörelsen för förmögenhetens för- 
delning på de särskilda förvaltningsgrenarna. 

Inom en så beskaffad rättsdisciplin vore platsen för den pu- 
blika jordäganderätten gifveu. 

I den mån samhällslära, nationalekonomi och rättsvetenskap 
hinna utveckla sig därhän att omfatta alla samhälliga, ekono- 
miska och rättsliga företeelser, skall rättsvetenskapens utveckling 
i ofvan antydd riktning också blifva oafvisligt nödvändig. 



KAP. VI. 

Den privata jordäganderätten. 

Hufvudändamålet med den enskilda människans ekonomi- 
ska verksamhet är produktion af medel, som äro lämpliga för 
tillfredsställande af hennes behof. 

Produktionen är i tekniskt hänseende resultat af en sam- 
verkan emellan människans personliga krafter och naturens 



154 

krafter. Natur och arbete betecknas därför som produktionens 
elementära faktorer. Från ekonomisk synpunkt åter är produk- 
tionen resultatet af en samverkan emellan människans person- 
liga krafter och de naturkrafter, som äro föremål för mänsklig 
hushållning. ^ 

Alla eller åtminstone nästan alla naturens mera sällsynta 
prestationer äro emellertid bundna vid jorden. Därför kunna 
vi ock säga, att produktionen är resultat af en samverkan emel- 
lan människans arbete och i sammanhang med jorden varande 
naturliga förmåner. 

Människan lefver alltid uti ett själfständigt samhälle af mer 
eller mindre utvecklad natur, och af den föregående framställ- 
ningen veta vi, att ifrågavarande samhällen, åtminstone hvad 
Sverige och sannolikt hela Skandinavien angår, tillerkänt sig 
öfveräganderätt till vissa af dem behärskade jordområden, d. v. s. 
att samhällena, hvart för sig, gjort dessa jordområden till före- 
mål för social" och privatekonomisk hushållning, 

Låtom oss därför ställa den enskilda människan inom dessa 
samhällen samt tänkom oss henne därinom vid en tidpunkt, då 
hela ifrågavarande samhälles jordområde var ren och oinkräk- 
tad allmänning. 

För tillfredsställande af sina behof hade hon af nöden vissa 
yttre medel — konsumtionsnyttigheter. Såsom medel att an- 
skaffa dem ägde hon i sig själf sina personliga krafter, sin ar- 
betsförmåga samt utom sig själf å allmänningen varande natur- 
tbrmåner. 

Vid anskaffningen kunde hön nu gå till väga på tvenne 
sätt. Dels kunde hon på allmänningen direkt uppsamla medlen 
för sina behofs fyllande, t. ex. genom att plocka bär och frukter, 
dricka ur källan, bryta löf att skyla sig med, tillreda hålor till 
bostad o. s. v. Det är den kapitallösa produktionen. Dels ock 
kunde hon först skaffa sig vissa föremål, hvarigenom hon se- 
dermera kunde bereda sig konsumtionsnyttigheter, t. ex. genom 
att tillverka giller och nät för jakt och fiske, infånga och 
tämja boskap, tillreda jorden för sådd, smälta metaller 
och göra verktyg o. s. v. Det var den kapitalistiska produk- 
tionen. 



^ EuGÉN V. Böhm-Bawerk: »Kapital und Kapitalzins», Innsbruck 1888, 
i synnerhet s. 81 ff. 



155 

Medelst den förra prodnktionsmetoden erhöll hon omedel- 
bart, hvad hon behöfde, medelst den senare först efter ett om- 
vägsförfarande. 

Genom den kapitalistiska produktionsmetoden måste hon 
först skaffa sig vissa mellanprodukter, innan hon kunde nå sitt 
mål. Det uppkom en ny grupp af nyttigheter — hapitdlnyU 
tigheter. 

Sedan människan inslagit på den kapitalistiska produk- 
tionens längre, men mera gifvande väg, finna vi de olika hus- 
hållningssubjekten i besittning af två grupper nyttigheter: de 
Jconsumtiva och de produktiva. Den ena som den andra är yt- 
terst upphämtad å allmänningen. 

Efter hand som åkerbruket i förening med fast bosättning 
blef det viktigaste af samhällenas näringsfång, blefvo t. o. m. 
särskilda jordområden af människan tagna i uteslutande besitt- 
ning för produktiva eller konsumtiva ändamål. 

De första produktiva jordområdena voro åkrarna, de första 
konsumtiva tomterna och graffälten. 

Allt annat var allmänning eller ren naturprodukt. 

Under utvecklingens gång har såväl den konsumtiva som 
den produktiva gruppen erhållit tillökning af nya species. 
Men det för hvardera genomgående karaktärsdraget kvarstår i 
alk fall. 

Låtom oss t. ex. särskilja jorden i ett nutida samhälle efter 
måttstocken af konsumtiva och produktiva ändamål. 

Till de konsumtiva nyttigheternas klass höra sålunda 
alla de jordstycken, som äro upptagna af människoboningar 
i stad och på land, platser för regeringsbyggnader, försvars- 
verk, kyrkor, skolor, museer, bibliotek m. m. allmänna plat- 
ser o. s. v. 

Till de produktiva nyttigheternas klass höra åter åkrar och 
ängar, vattenbyggnader och grufanläggningar, kulturskogar, plat- 
ser för fabriker, verkstäder och industriella anläggningar, ladu- 
gårdar, mejerier o. s. v. 

Till på en gång konsumtiva och produktiva nyttigheter 
höra slutligen flertalet kommunikationsleder till lands och 
vatten. 

Allt annat är rena naturprodukter, såsom betesmarker och 
naturskogar, myrar, mossar och impedimenter, vattenområden i 
naturligt skick samt i jorden varande fast massa. 



156 

Den nationalekonomiska vetenskapen har merendels velat 
hänföra jorden såsom ett totalitetsbegrepp till endera klassen, 
kapital eller natur. ^ 

Det är emellertid alldeles nödvändigt att, såsom vi här 
^ort, hänföra de nationalekonomiska nyttighetsbegreppen icke 
allenast på lösa saker utan jämväl på de särskilda jordstyckena. 

Om vi nu till en grupp sammanföra alla de jordområden, 
som hafva ett enbart konsumtivt eller ett enbart produktivt, eller 
dem, som hafva ett på en gång konsumtivt och produktivt ända- 
mål, och motsätta dem alla de jordområden, som äro rena natur- 
produkter, kunna vi benämna den förra gruppen kuliivenad jord, 
den senare okultiverad jord. 

Till det förra slaget hänföra vi alla de jordstycken, å hvilka 
människan nedlagt arbete och kapital, till det senare åter de, 
som äro ren natur. Då emellertid det i hvarje nyttighet va- 
rande kapitalet kan upplösas i arbete, är det nog att säga, att 
den kultiverade jorden är resultat af arbete och att den okul- 
tiverade är ren natur. 

Till dessa nationalekonomiska grundprinciper har den sven- 
ska rättsordningen på ett spontant sätt anknutit sig. De en- 
skilda hushållningssubjektens uteslutande besittning af kultive- 
rad jord har af rättsordningen sanktionerats. Enskild jordägan- 
derätt har uppkommit. 

Förloppet härvid kan lättast klargöras genom en jämförelse 
med den romerska rättens regler för specifioafio. 

Om man af ett material genom användning af arbete (och 
kapital) framställer en ny produkt af högre ekonomiskt värde, 
så förvärfvar specifikanten, på grund af sitt nedlagda arbete 
(och kapital), äganderätt till produkten, under alla omständig- 
heter i det fall, att han förut varit delägare i materialet. ^ 

På samma sätt har enskild äganderätt till jord uppkommit. 
Den enskilde samhällsmedlemmen har tagit eller erhållit ett 
stycke jord af allmänningen i sin besittning, därå nedlagt arbete 
(och kapital) samt på grund häraf förvärfvat äganderätt därtill. 

Att en ny nyttighet uppkommit genom odling, kan man se 
däraf, att åtminstone en stor del af det nedlagda arbetet aldrig 
kan å ny o särskiljas från jorden. Och hvad som här närmast 



^ v. Böhm-Bawerk a. a. s. 58, 59. 

^ Se t. ex. K. Sohm: »Institutionen des Röraischen Eechts. Leipzig 
1889 s. 231. 



157 

säges om odling å jord, gäller ock om allt annat arbete å hvad 
vi här kallat kultiverad jord, såsom järnvägar, byggnader, ka- 
naler m. m. 

Har alltså privat äganderätt till all kultiverad jord upp- 
kommit genom det ursprungliga laga fång, som romerska rätten 
benämner specifieatio, kunna vi draga en viktig slutsats med 
afseende å samma äganderätts innehåll och begrepp. 

Bemäktigar man sig en annans material och gör däraf en 
produkt af högre värde, har den förre ägaren visserligen förlo- 
rat all äganderätt till sin föiTa sak, men han har naturligtvis 
därmed icke förlorat all rätt till densamma. Han har fortfa- 
rande anspråk på ersättning för sitt förlorade material. 

På samma sätt vid specifikation af jord å en allmänning. 

Samhället, som förut ägde den genom specifikation till an- 
nan person afhända jorden, äger anspråk a ersättning för jor- 
den i dess förra naturliga skick. • 

Hvarje års naturliga afkastning af en åker eller äng är 
resultatet af en samverkan emellan de vid jorden bundna natur- 
krafterna samt i jorden nedlagdt arbete (och kapital). 

Samhällets ersättningsanspråk omfattar alltså den del af 
afkastningen, som belöper på de vid jorden fästa naturkrafternas 
medverkan. 

Detta ersättningsbelopp kan emellertid icke utgå en gång 
for alla. Vore delta möjligt, skulle nämligen beloppet utgöra 
en summa af samhällets andelar i samtliga årsafkastningar, na- 
turligtvis med beräkning af deras värden vid tiden för ersätt- 
ningens utgående. Men denna summa kan aldrig beräknas, ef- 
tersom jorden är, praktiskt sedt, af evig varaktighet. Summan 
skulle nämligen uppkomma genom addition af en oändlig serie 
kvantiteter. 

Samhällets anspråk på ersättning för den naturliga grunden 
måste alltså utgå för hvarje år. 

All kultiverad jord i enskild ägo är alltså pliktig att till 
staten betala årlig grundränta. 

Detta statens anspråk på grundränta kan aldrig med för- 
bindande verkan för all framtid efterskänkas eller preskriberas. 
Den ena generationen kan icke raed afseende härå göra perpe- 
tuella eftergifter till förfång för alla kommande generationer. 
Särskilda års grundräntor kunna väl både efterskänkas och pre- 
skriberas, men aldrig anspråket såsom sådant. 



158 

Häraf följer emellertid i sin ordning, att den enskilda ägan- 
derätten till kultiverad jord, rent teoretiskt sedt, aldrig Tzan vara 
absolut utan alltid och med afseende å hvarje jordstycke måste 
vara inskränkt 

Afven om staten för viss tid efterskänker sitt anspråk å 
grundränta, kvarstår dock alltid anspråket därå och kan göras 
gällande, när det så befinnes lämpligt. 

Den enskilda äganderätten till kultiverad jord kan därför 
icke definieras såsom »den i sig obegränsade rättigheten att för- 
foga öfver en sak», utan snarare då, i enlighet med Wagner, 
såsom ^den högsta af rätten medgifna form för en persons rätts- 
liga herravälde öfver ekonomiska nyttigheter.* ^ 

Uti de nutida samhällena omfattar emellertid den privata 
äganderätten icke allenast kultiverad jord utan äfven större delen 
af den okultiverade. 

Någon allmän inre grund för detta faktum torde likväl 
näppeligen kunna påvisas. De enskilda jordägarne hafva för 
bedrifvande af med åkerbruket i förbindelse stående binäringar: 
boskapsskötsel, skogsafverkning, jakt och fiske, gjort anspråk 
på delar af den omgifvande allmänningen, och anspråket har af 
samhällena godkänts. 

I rättsligt hänseende stöder sig alltså den privata ägande- 
rätten till okultiverad jord på en statens tilldelning — en för- 
läning. 

I ekonomiskt hänseende åter har ifrågavarande ägande- 
rätt endast att såsom grund* åberopa ändamålsenlighet och lämp- 
lighet. Men häraf inses, att äganderätten till okultiverad jord 
är underkastad föränderlighet. 

Hvad som är ändamålsenligt för en tid behöfver ej vara 
det för en annan. Under föregående århundraden har t. ex. 
skogsafverkningen varit en binäring till jordbruket. I vårt år- 
hundrade har däremot skogsafverkningen blifvit en fullt själt- 
ständig näring med för sig egna betingelser. Ett af grundvill- 
koren för denna närings bestånd är otvifvelaktigt, att skogs- 
marken lägges tillsammans i stora komplexer, afskilda från den 
kultiverade jorden. För skogsafverkningens bestånd såsom själf- 
ständig näring torde det alltså icke längre vara ändamålsen- 
ligt, att den okultiverade jorden tillfogas den kultiverade såsom 
bihang. 

— . - — ■ • 

' Adolph Wagner: »Grun(llegung> 2:dra uppl. s. 582. 



159 

Utgöres emellertid den privata äganderätten till okultiverad 
jord utaf delar af statens allmänning, öfver hvilka staten genom 
ett enkelt lagbnd eller administrativ åtgärd förlänat förfogande- 
rätt, har staten af sådan jord ett ännu omedelbarare anspråk på 
grundränta än af kultiverad jord. Förläningen innebär näm- 
ligen uteslutande rätt för vissa enskilda personer att tillgodo- 
göra sig vissa rena naturförmåner, till hvilka hela samhället 
förut haft en samfäld rätt. Fördelarna för ett fåtal blifva till 
förfång för flertalet. Till gengäld härför torde det vara med 
naturlig rätt och billighet öfverensstämmande, att samhället i 
dess helhet godtgöres med en årlig afgäld eller grundränta. 

Men härjämte torde kunna ifrågasättas, om äganderätten 
till okultiverad jord, från allmän och rationell synpunkt sedt, 
kan öfver hufvud taget anses såsom äganderätt. Någon allmän- 
giltig inre grund kan icke uppletas. Och ett lagbud torde ej 
vara tillräckligt att rättfärdiga densamma. 

Enligt den gängse rättsåskådningen är den privata ägande- 
rätten ursprungligen fotad på en occupatio af en res nullius. 
Här hafva vi gjort gällande, att grunden till jordäganderätten 
måste vara en specificatio af en res communis. 

Men då ingen saklig nyttighet torde finnas, som icke är 
bunden vid ett å jorden eller i jorden hämtadt material eller är 
delar af jorden själf, lär icke heller äganderätten till lösa saker 
kunna grundas på annat än en specifikation. Afven ägande- 
rätten till å allmänningen tillägnade rena naturprodukter förut- 
sätter ett afskiljande från sammanhanget med jorden och således 
ett arbete, som kan vara än obetydligt, såsom då det t. ex. af- 
ser plockande af bär, och än kompliceradt, såsom då det t. ex. 
afser upphämtande af malm från en grufva. 

Grundas alltså all enskild äganderätt till kultiverad jord 
och till lösa saker å en specifikation, blir frågan den, om man 
for begreppet enskild äganderätt kan medgifva en tvåfaldig 
grund: för äganderätten till okultiverad jord statens lag, för all 
annan äganderätt specifikation. Att detta är med den vanliga 
rättsuppfattningen öfverensstämmande är obestridligt. Men från 
logisk synpunkt sedt, innebär antagandet en motsägelse samt är 
följaktligen orimligt. 

Man måste därför utesluta den okultiverade jorden från om- 
fånget för den privata äganderätten, alldenstund sådan jord ej 
kan vara objekt för ifrågavarande rättighet. 



160 

I enskild ägo torde okultiverad jord därför icke kunna in- 
nehafvas under annan rätt än ständig besittningsrätt 

Den här framställda grunden för den privata äganderätten 
står närmast i sammanhang med den s. k. arbetsteorien eller 
den äganderättsteori, som söker ursprunget till den privata ägan- 
derätten i arbete — grund naturligtvis tagen i betydelsen af 
originärt laga fång. Det ekonomiska momentet vid äganderät- 
tens uppkomst är nämligen arbete. Men härjämte är framhållet, 
att arbete såsom ekonomiskt faktum måste af rätten sanktione- 
ras såsom grundval för äganderätten. Genom detta moment — 
det rättsliga — står äganderätten alltså jämväl inom den s. k. 
legalteoriens råmärken. 

Innan vi öfvergå till positiv svensk rätt för att tillse, om 
grunden för den privata jordäganderätten verkligen utgjorts och 
utgöres af en specifikation eller rättsligen sanktioneradt arbete, 
vilja vi för svensk rätts vidkommande kasta en öfverblick å ett 
äganderätten nära stående rättsinstitut, nämligen ständig besitt- 
ningsrätt. 

Äganderätt och ständig besittningsrätt hafva en så stor 
frändskap med hvarandra och hafva ömsesidigt utöfvat ett så 
stort inflytande på hvarandra, att hvarje studium af den ena 
eller den andra blir ofruktbart, om man icke förmår att begrepps- 
enligen särskilja dem. 

Af det föregående är inhämtadt, att den enskilda jordägan- 
derätten omfattar ett visst jordområde, betraktadt såsom en enda 
totalitet, men behäftadt med den inskränkning, som föranledes 
af ett anspråk å grundränta af det samhälle, å hvars allmän- 
ning berörda jordområde är upptaget. Jordäganderätten omfat- 
tar alltså icke allenast själfva jorden utan äfven å eller i jorden 
varande byggnader och kulturarbete. 

Ständig besittningsrätt däremot omfattar icTce äganderätt 
till själfva jorden, som fortfarande är i allmänningsägarens do- 
minium, utan endast äganderätt till i eller a jorden varande 
byggnader och kulturarbete. ^ 

Till byggnader och kulturarbete höra i öfrigt hus, vatten- 
verk, rörledningar, hägnader, grufanläggningar m. m. Endast 
sådant kulturarbete, som helt och hållet uppgått i jorden, såsom 
jordförbättringar o. dyl., måste anses tillhöra jorden. 



^ Se K. K. L. L. B. B. 29 — >Bygiiing och Ärfwode sino». 



161 

Men härjämte omfattar ständig besittningsrätt nyttjanderätt 
Ull själfva jorden, å. v. s. till jorden såsom ren naturprodukt 
+ med jorden oskiljaktigt förenadt kulturarbete. 

Ständig besittningsrätt är således en rättighet, som till sitt 
innehåll kan upplösas uti 2 delrättigheter: nyttjanderätt och 
äganderätt. Objektet för den förra är ett jordområde såsom na- 
tarfaktor (jämte därmed oskiljaktigt förenadt kulturarbete); för 
den senare åter det vid samma jordområde bundna kulturar- 
bete (med undantag af det som oskiljaktigt blifvit med jorden 
förenadt). 

Då emellertid byggnader eller anläggningar å annans grund 
äro att anse såsom lösören och då jämväl nyttjanderätt till an- 
nans jord är lösöre, följer att hela rättsobjektet för ständig be- 
sittningsrätt måste betraktas såsom lösöre — ett feodum. ^ 

Allmänningsägaren innehar däremot äganderätt till själfva 
grunden, som naturligtvis är fast egendom. 

För öfverskådlighetens skull hafva vi här endast förutsatt, 
att ständig besittningsrätt uppkommit å statens allmänning. 
Under rättsutvecklingens fortgång och sedan okultiverade delar 
af allmänningen tagits i anspråk såsom privat äganderätt, före- 
kommer också ständig besittningsrätt å enskildes jord, liksom 
ock enskilde till andra personer öfverlämnat redan kultiverad 
jord under ständig besittningsrätt. 

Skillnaden emellan äganderätt och ständig besittningsrätt till 
ett visst jordområde är alltså den, att ägaren har äganderätt, 
men besittningshafvaren endast nyttjanderätt till själfva grunden. 

Hafva de bägge uppkommit å statens allmänning, blir olik- 
heten den, att i förra fallet är jordägaren visserligen fri och 
själfständig ägare, men skyldig att till annan person, här staten, 
gifva skadestånd för grunden; i senare fallet åter är besittnings- 
hafvaren skyldig att till jordägaren, här jämväl staten, erlägga 
afrad för nyttjanderätten till grunden. 

I öfrigt förete de bägge instituten betydliga likheter. 

Sålunda framträda de hvar för sig i en mängd skiftande 
former med växlande innehåll, från stor frihet till stor bunden- 
het. Ständig besittningsrätt t. ex. till en grufva kan disponeras, 
öfverlåtas, gå i arf och vara förmögenhetsobjekt ungefär på 
samma sätt som äganderätt till en jordbruksfastighet. Båda 



^ Ihre härleder det af »od> och »fé». 

As t r öm, Svensk jordåganderätt. 11 



162 

rättigheterna kunna genom försammadt brukande gå förlorade 
och äro endast till möjligheten af obegränsad varaktighet. ^ Bå- 
dadera kunna vara på enahanda sätt inskränkta. Ständig be- 
sittningsrätt till ett förlänadt kronohemman är strängt bunden 
vid en förut noga bestämd successionsordning. ^ Samma är för- 
hållandet vid äganderätt till ett fideikommiss.^ Jord under ägan- 
derätt kan vara underkastad bördslösen, hembud, återgång till 
förre ägaren utan lösen o. s. v. * Jord under ständig besitt- 
ningsrätt kan på motsvarande sätt bördas af vissa besittnings- 
hafvarens släktingar, hembjudas jordägaren samt återfalla till 
jordägaren utan lösen. ^ Härjämte må erinras, att grundränta 
i vissa fall utgår, i andra fall är efterlåten såväl å jord under 
äganderätt som under ständig besittningsrätt. Slutligen bör 
framhållas, att ständig besittningsrätt numera är i lag och för- 
fattningar försäkrad om orubbadt bestånd. ^ 

Af denna yttre öfverensstämmelse emellan de båda rätts- 
instituten äganderätt och ständig besittningsrätt förklaras den 
stora villrådighet, som inom jurisprudensen förmärkts i fråga 
om rätta karaktären af ständig besittningsrätt. Somliga hafva 
hänfört berörda begrepp till äganderätt, andra till en fullt själf- 
ständig rätt — emphyteusis. Den förra uppfattningen har sin 
grund i det i sammanhang med länsväsendet uppkomna begreppet 
dominium utile, som innebar förutom en fullständig nyttjande- 
rätt äfven en del af äganderätten, ^ Den senare meningen, som 
för svensk rätts vidkommande företrädes af t. ex. Schrevelius, 
synes hafva utbildats efter den romerska rättens föredöme. En- 



^ K. F. d. 24 sept. 1766 ang. ödeshemman o. K. F. ang. skattehem- 
mans förmåner och villkor d. 21 febr. 1789 g 4. Jmf. Hammarskjöld a. a. 
s. 121 o. not. 3. 

^ Se Kam. Koll. Kung. ang. besittningsrätt å kronohemman d. 29 
febr. 1808 p. 7. 

3 Att fideikommiss är äganderätt se Aagesen: »Om Rettigheder över 
Ting» s. 39 ff. Noedling af annan mening: Föreläsningen öfver Ärfdabal- 
ken s. 274, 279 m. ti. st. 

* K. Kung. ang. skatteförsålda förut Danviks hospital tillhöriga hem- 
man d. 17 maj 1861 p. 2 o. 4. K. F. d. 21 febr. 1789 g 5, K. F. ang. upp- 
häfvande af bördsrätten d. 21 dec. 1857 o. d. 22 dec. 1863 m. fl. st. 

^ Kam. Koll. Kung. d. 29 febr. 1808 ang. besittningsrätt å kronohem- 
man o. K. Kung. d. 8 maj 1863 ang. utvidgad frihet att öfverlåta åborätt ä 
kronohemman. Kam.- o. Bergs-Koll. Kung. d. 30 jan. 1824 ang. under 
bruken skatteköpta hemman. 

ö Reg. Form. g 77; K. F. d. 21 febr. 1789 § 6 o. K. F. o. Plak. d. 27 
aug. 1723 g 3. 

' Baron: Pandekten § 177. Se ock Nehrman: »Jur. prud. civ.» s. 
121 § 19. 



163 

ligt denna rätt torde emellertid emphyteusis i öfyereDSStämmelse 
med kejsar Zenos lag hafva betraktats såsom ett mellanting 
emellan äganderätt och nyttjanderätt, ntan att dock vara något- 
dera. ^ 

Då, såsom vi här ofvan framhållit, ständig besittningsrätt 
består af två delrättigheter, nämligen dels äganderätt till vid 
jorden bundet men afskiljbart kulturarbete, dels ock nyttjande- 
rätt till den naturliga grunden, måste ständig besittningsrätt 
vara en art nyttjanderätt till jord eller, närmare bestämdt, 
nyttjanderätt af den beskaflfenhet, att nyttjanderättshafvaren är 
ägare till vid jorden bundet kulturarbete.^ 

Om vi nu tillse, huru ständig besittningsrätt inom Sverige 
uppkommit, finna vi de f[)rsta säkra spåren däraf inom Väster- 
götland. 

Det är ofvan sagdt, att intäktsrätten redan på äldre Väst- 
götalagens tid sannolikt icke varit fri, utan beroende af landets 
eller häradens samtycke. 

Naturligtvis Jcunde nyodlaren forvärfva äganderätt, trots 
det att han måste söka tillstånd till nybyggesanläggningen af 
vederbörande myndigheter. I början var nog detta också för- 
hållandet. Men i den mån odlingslägenheterna blefvo sällsynta, 
stego de i värde, hvaraf följde en sträfvan att bereda samhället 
ekonomisk fördel af allmänningen. Sålunda uppkom efter hand 
bruket att under ständig besittningsrätt mot afrad upplåta 
nyttjanderätt till vissa delar af allmänningen. 

Härigenom uppkommo ett nytt slag af jord, allmänningsjord 
i motsats till odaljord, samt ett nytt slag af bönder, s. k. all- 
männingsbönder i motsats till odalbönder. AUmänningsbönderna 
intogo en mellanställning mellan odalbönderna och landborna. 
I vissa fall voro de jämförliga med odalbönder, i andra med 
landbor. 

Sålunda gjordes en bestämd skillnad på »odaljord» och 
:»allmänningsjord».^ Den senare skulle lagbjudas liksom den 
förra, »sen {)0 at hon ser af mej^) vin ak vitne vingaen sum lösörcdj^ 

Likaledes gjordes en bestämd skillnad på odalbönder och 
allmänuingsbönder samt emellan allmänningsbönder och landbor. 

^ Sohm: a. a. § 57. 

^ Att ständig* besittningsrätt är nyttjanderätt synes numera vara er- 
kändt. Se Olivecrona: > Föreläsningar öiver förmögenhetsrätten» stycket 
Ständig besittningsrätt. Ask.: a. a. s. 192. 

3 Add. 11 § 11. 



164 

Vid bot af 3 sextonortugar var det allmänningsbonde förbjudet 
att bära värja. I detta fall var han jämnställd med legoman, 
mjölnare, bryte och bondes hemmason, hvilka tydligen intaga 
en underordnad social ställning i förhållande till odalbonden.^ 
I fråga åter om utskylder till kyrkan heter det, att allmännings- 
bonde räknades bland odalbönder och icke bland landbor.^ 

Att vidare afgöra, om afrad erlagts redan på yngre lagens 
tid, är däremot vanskligare. Men den omständigheten, att ko- 
nungen redan på 1200-talet synes hafva tillagt sig rätt till viss 
del af allmänningarna i Västergötland, gör det åtminstone troligt.^ 
Hade ingen häradssky Id funnits att dela, hade konungens all- 
männingsdel varit utan praktisk betydelse. Också säger Magnus 
Erikssons landslag, att lands- och häradsskyld skall inom landet 
eller häradet föras till den plats, där det af ålder varit vanligt.^ 
I allt fall finnes från år 1812 ett dokument, utvisande, att då 
en viss Sune Jonsson af landet blifvit befriad från den af hans 
fastighet årligen utgående häradsskylden samt att fastigheten i 
sammanhang därmed förvandlats till odaljord.^ 

Sedermera visar oss landslagarna institutet ständig besitt- 
ningsrätt i full utveckling.^ Af dessa lagars stadganden i detta 
afseende framgår med fallständig tydlighet, att landet eller 
häradet hade äganderätten till grunden, men allmänningsbonden 
dels nyttjanderätt till densamma, dels ock äganderätt till bygg- 
nader och å jorden nedlagdt arbete, att allmänningsbonde be- 
talade årlig afrad, att besittningsrätten ej kunde från menig- 
heternas sida brytas, utom i det fall att åbon innehade tre års 
afrad ogulden, samt att rättigheten var i åbons hand ärftlig och 
förytterlig.'' 

Härjämte uppkom under medeltiden en annan form af 
ständig besittningsrätt uti det s. k. colonatet. Coloni voro fria 
bönder och innehade jord under stadgad åborätt mot förpliktelse 
till bestämda prestationer af personliga tjänster eller varor.® 

Colonatet hade under medeltiden en oerhördt stor betydelse. 
Det var nämligen den form för upplåtelse af nyttjanderätt till 

1 II Forn. B. 50; III: 147. 

2 II Kirk. B. 7 o. IV: 21, 106. 

3 Styfpe: Grundregalerna s. 235 not o. Hjelmérus: a. a. s. 54. 
* B. B. 24 § 4. 

5 Sv. Dipl. n:r 1865. 

ö M. E. L. L. B. B. 24 o. K. K. L. L. B. B. 29 o. 31. 

^ Jmf. ang. möjligheten till försäljning V. G. L. Add. 11 § 11. 

® E. Brinckmeier: Gloss. Diplomaticum, Wolfenbuttel 1850. 



165 

Jord, som företrädesvis användes icke allenast på konnngarnes 
utan jämväl på kyrkornas och klostrens egendomar. 

Särskildt å kyrkojorden var det af betydelse. Det är be- 
kant, huru kyrkor och kloster genom köp och byten men före- 
trädesvis genom gåfvor och testamenten efter hand kommo i 
besittning af kanske hälften af all Sveriges jord. För att nu 
åstadkomma den minsta möjliga rubbning i besittningsförhållan- 
dena tillätos de förra innehafvarne eller deras släktingar att 
emot afrad fortfarande innehafva jorden, lämna den i arf till 
efterkommande samt t. o. m. sälja densamma, med bifall af 
kyrkans myndigheter. 

Eedan på 1200-talet hade sålunda colonatet vunnit betydlig 
utbredning icke allenast i Sverige utan äfven i Skåne och 
Halland. 1 

Troligen har det af hierarkien införts från utlandet, men 
mycket talar för att man med en utomordentlig smidighet för- 
stått anpassa detsamma efter den inhemska landborättens be- 
stämmelser. Jämföra vi t. ex. med hvarandra landskapslagarnas 
och landslagarnas rättsregler i detta afseende, finna vi en stadig 
utveckling i riktning mot ett fullständigt utbildadt colonat. 
Sålunda möjliggjordes landboförhållandets utsträckning i obe- 
gränsad tid samt besittningsrättens ärftlighet och transporta- 
bilitet. Härjämte är det nogsamt bekant, att landboförhållaudet 
under medeltidens senaste århundrade var nära att öfvergå till 
en fullständig lifegenskap. 

I medeltidshandlingarna göres icke Heller någon skillnad 
på landbor och åbor med stadgad åborätt. De kallades näm- 
ligen bådadera för coloui. Så till vida var dock en skillnad 
emellan colonat och ständig besittningsrätt, att colonatet var af 
mera prekär natur. Någon försäkran om ständig besittningsrätt 
vare sig å krono-, kyrko- eller frälsejord torde endast i undan- 
tagsfall hafva förekommit. 

Ifrån och med nyare tidens början eller, närmare bestämdt, 
från Gustaf Vasas regering till inemot slutet af 18:de seklet 
förekom ständig besittningsrätt i ännu mycket större utsträck- 
ning. Den var väsentligen af tvåfaldig art, nämligen dels prekär^ 
eller en till möjligheten perpetuell landborätt, dels ock konfirmerad, 
eller en genom särskilda kungliga bref stadfästad besittningsrätt. 

1 G. L. IV: 2, 9; V. G. L. IV: 21 o. 126; Sk. L. V: 4; Dipl. Svec. n:r 
115, 120, 121, 725, 103, 184 m. fl. 



166 

Såväl den prekära som den konfirmerade besittningsrätten 
förekom först och främst å nästan all kronojord. Och då man 
betänker, hvilken oerhörd tillökning kronojorden vann genom 
de andliga godsens indragning, är det lätt insedt, huru vanlig 
denna form för nyttjanderättsöfverlåtelse varit. 

Bägge slagen af ständig besittningsrätt hade i allmänhet 
samma skyldigheter, att utgöra afrad och tjäustbarheter till 
kronan samt att bygga och häfda egendomen i öfverensstäm- 
melse med lag och husesynsordningar. Skillnaden emellan dem 
bestod åter väsentligen i den olika trygghet och säkerhet, med 
hvilken åbon innehade jorden. Medan nämligen den prekära 
besittningsrätten, om städja och öfriga skyldigheter ordentligt 
fullgjordes, Tcunde hafva en perpetuell varaktighet, men också 
kunde, om kronan behöfde jorden, återtagas efter uppsägning, 
var den konfirmerade besittningsrätten däremot i alla händelser 
tryggad gentemot tredje man, så länge utskylder och besvär 
behörigen utgjordes. 

Huru osäker den prekära besittningsrätten var, kom till 
synes vid kronans mångahanda dispositioner af jord, därå åbon 
endast hade sådan nyttjanderätt. Vi skola anföra några exempel. 
Enligt K. bref d. 30 okt. 1690 tilldelades sekreteraren i Bergs- 
kollegium Rob. Einnemundt besittningsrätt å ett hälft mtl Ode- 
skog i Vagnhärads socken och Hölebo härad; »dock skulle 
bemälte sekreterare först skaffa åbon annan bostad, i fall han 
måste qvittera OdesJcog^.^ Abon synes icke ens hafva haft rätt 
till fardag. År 1628* upplät konung Gustaf Adolf kronohemmanet 
Bootholmen på Aspön i Södermanland åt befallningsmannen på 
Alfsborgs slott Olof Jonsson. »Dock skall han ej makt hafva 
drifva bonden, som nu därpå sitter, förr än nästa Kyndelsmessa 
år 1629, som är bondens rätta fardag». ^ I andra fall öfver- 
lämnades åt besittningshafvaren att träffa förlikning med förre 
åbon. Enligt förläningsbref d. 1^/9 1582 till vederbörande lands- 
höfding erhöll kvartermästaren vid Smålands ryttare Udde 
Svensson hemmanet Beffleboda i Rydaholms socken och heter 
det däri: ^Och på det att bonden icke skall ske orätt, som där 
oppå hemmanet sitter, så är vår vilje och befallning att där 
som förenämnde vår tjänare kan så handla och förlika sig med 
honom, att han med god vilje vill draga däraf, då skall du så 

1 Sbg F. s. 436. 
« Sbg F. F. s. 382. 



167 

laga, att bonden må blifva försörjd med ett annat hemman, som 
han kan vara belåten med, dock så lagandes, att vi därutöfver 
icke bekomma någon klagomål».^ Och i ett öppet bref af d. 
^Ve 1582, hvarigenom Arvid Månsson tilldelades besittningsrätten 
å några hemman, förekommer i berörda afseende: :»dock skall 
han ingalunda drifva bönderna af hemmanen med mindre han 
kan handla med dem, att det sker med deras god^vilje».^ Fall 
förekomma ock, då åbo, som blifvit bortdrifven, å nyo insatts 
i sitt förra hemman. Sålanda omtalas, att ryttmästaren Anders 
Björnsson på Boda, som af kronan köpt det hemman Per Olufsson 
i Vingåker bebott, drifvit denne af gården. I anledning häraf 
ålägges landshöfdingen Kotkirck i K. Br. d. 7 aug. 1641 så 
laga, ^att hvad honom (Per Olufsson) med orätt kan vara från- 
taget, måtte honom igen blifva restituerat».^ 

På konfirmerad besittningsrätt förekommer en mängd exempel. 
Vi skola anföra några. Enligt K. Br. d. 6 juni 1548 erhöll 
Bengt Schrifware kronogodset Alnetorp fritt från af rad, så länge 
han var i konungens tjänst, men mot afrad, då han upphört 
att stå i konungens »befalning» samt med de villkor: »at samme 
wårt gods byggie, förbättre och väl ved macht holle», och »ther 
så sker, så wele wij och gunsteligen unne och efifterlate, att 
hans barn samme gods efter honom för the vanlige afrad och 
andre rättigheter skole närmaste wara at njute och beholle»> 
Den 3 aug. 1582 erhöll Olof Mårtensson i Bullerskog, Bälinge 
socken och härad, konfirmationsbref å sitt innehafvande hemman 
och tillades honom häri jämväl förmånsrätt till skatteköp därå.^ 
Den 19 maj 1626 erhöll borgmästaren i Västerås Nils Olofsson 
lifstids besittningsrätt å kronotorpet Knutstorp i Lillhärads socken 

1 Sbg F. F. s. 380. 

* Sbg F. F. 8. 380. Se ock ibm s. 381: >Skytten skulle inrymmas 
hemman, men bonden i laga ordning uppsägas^. F. 381 — Enl. K. Br. d. 
Vi2 1572 upplåts åt landboskrif våren Lasse Håkansson ett »arf och egit» 
h:n Längsvik, Gladhammar s:n i Tjust, sä att han >oss till en behagelig 
tid alla årliga utskylder njuta och behålla må och skall, dock så att hvar 
där uppå någon bonde sitter, som förmår hålla gården vid makt och ej 
vill med god vilje afflytta, då skall förenämnde Lasse icke heller tillåtet 
blifva samme bonde afdrifva utan uppbära årliga utskylder; F. 386 — 
Ryttaren Erik Jönsson erhöll besittningsrätt till Kvigarp i Lekaryds sm 
med föreskrift: >så skall honom och härmed förmant vara, ej drifva bonden 
af hemmanet förr än rattan farda^ kommer»; F. 393 — Samuel Lott in- 
rymdes 1622 ett kronohemman, hvilket han själf begärde, >dock att den 
som på hemmanet bor icke blifver i olaga tid drifven, för rätte fardag>. 

^ Kam. Koll. Br. t. orterna. 

* Sbg F. 379. 
^ Sbg F. 382. 



168 

och Tuhundra härad, hvarefter hans barn och arfvingar fingo 
rätt att efter hans död besitta detsamma, så länge de förmådde 
utgöra årliga prestanda.^ Den 24 sept. 1695 erhöll Nils Herling, 
hans hustru, barn och efterkommande rätt att, odrifne, få nyttja, 
bruka och behålla torpet Bjerkebro i Laxinge socken, så länge 
de förmådde de däraf gående utskylder riktigt att utgöra och 
erlägga. 2 I lett bref, dateradt Karlshamn d. 30 juli 1681, för- 
länade Karl XI en säker och kraftig besittningsrätt åt landt- 
kommissarien Johan Printz, hans hustru, barn och efterkommande 
å en half gård Möllekulla, en gård Pugervijk, som är af bränd, 
i Mörrum och Gammalfors socken samt en gård Wilshult i 
Jambsiö socken, med villkor att utgöra godt båtsmanshåll samt 
vanliga utskylder.^ I bref, dateradt Timurtasch vid Adrianopel 
d. 1 juli 1713, konfirmerade Karl XII alla de af hans fadermoder 
uti Lifgedinget förlänade besittningsrätter, under förklaring att 
kronan därigenom ingen skada skedde utan snarare nytta :»medelst 
hemmanens bättre skötande», hvarjämte bestämdes, att löseskil- 
lingen vid blifvande skatteköp skulle bestämmas »efter en skälig 
värdering och intet efter högsta budet». ^ Allmänna försäkringar 
om ständig besittningsrätt förekomma också. Sålunda förklarade 
Gustaf Vasa i bref af den 30 dec. 1542 till allmogen i Skånings 
härad, hvilket sedermera upprepades för hela Västergötland: 
»att hvar fattig man må och skall njuta och sittia å sin rätte 
och fulle techt efifter Sveriges lag, så ock när bonden afdör att 
hustrun icke skall utdrifven blifva, som ock väl ske plägar 
utan dock njuta sin fulle techt». ^ 

Jämväl konfirmationsbref å transporter förekomma. Sålunda 
beviljade Karl XI d. 29 maj 1698 »Inspectoren Hindrich Schloess, 
dess hustru, barn och efterkommande arfvingar en rolig och 
oturberat besittningsrätt» på kronohemmanen Järentuna och 
Skärfvesta uti Östra Tälje socken och Södermanlands län, enär 
»Assessorn Nils Welt, som.tillförene å bemälte lägenhet erhållit 
besittningsrätt, densamma till honom godvilligen cederar och 
afstår», hvarvid tillades, »skolandes ingen hafva magt honom 
eller dem (Schloess och hans arfvingar) derifrån att trängia, så 



1 Sbg F. 396. 

* Sbg F. 438. 
8 Sbg F. 409. 

* Sbg F. 439. 
» Sbg F. 377. 



169 

länge de årligen riktigt erlägga de deraf gående ntskylder och 
svara till BastehålletY.^ 

Sammanhanget emellan den prekära och konfirmerade be- 
sittningsrätten inses i öfrigt däraf, att konfirmation synes egent- 
ligen hafva begärts, när fara uppkommit för en egendoms öfver- 
gång till frälsemän. Enligt bref, dateradt Nyköping d. 10 jan. 
1594, konfirmerade hertig Karl en Olof Pedersson i besittningen 
af hemmanet Laggeboda i Forssen socken, hvarå dennes fader 
20 år förot erhållit besittningsbref. Såsom skäl för konfirma- 
tionen nppgafs, att Olof Pedersson måtte njnta sitt och sin faders 
arbete till godo. Men närmaste anledningen till, att Olof Pe- 
dersson sökte konfirmation, var att en Torbjörn Jönsson erhållit 
Laggeboda i förläning.* 

Efter hand blef den ständiga besittningsrätten genom allmän 
lag befästad. Sålunda försäkrades åbor å kronobergsmanshemman 
en ständig besittningsrätt genom 1723 års s. k. grufvestadga. 
Och slutligen meddelades en liknande försäkran åt alla åbor å 
kronohemman genom K. förordningen d. 21 febr. 1789. 

Ehnruväl åborna å kronans hemman, enligt hvad förut är 
visadt, erhöllo en konfirmerad besittningsrätt, voro de dock 
faktiskt ingalunda tryggade gent emot tredje man. 

Anledningen härtill var den, att frälsemannen genom för- 
läningar, gåfva, köp, pantaftal o. s. v förvärfvade äganderätt 
eller nyttjanderätt till större delen af kronans hemman. 

Då kronan förut tillförsäkrat åborna å densamma en »rolig 
och oturberad besittningsrätt», borde kronan genom ofvan be- 
rörda dispositioner icke hafva kunnat afhända sig själf större 
rätt till krouohemmanen än hon själf ägde, d. v. s. jordägande- 
rätt och däraf följande ränterätt; och detta t. o. m. endast vid 
köp och gåfva, men vid förläningar och pantaftal åter endast 

^ Sbg F. F. 387. Andra konfirmationsbref se ibm s. 397 — ä ^2 mtl 
Nöbbeled, Sörgårdén för mönsterskrifvaren Lars Andersson den Vs 1699: 
F. s. 378 — ä h:t Jämteboda vid Kopparberget för bergsmannen Olof Jönsson 
i maj 1544; samt å torpet Tullebo i Berke s:n för Peder Jönsson d. *^4 
1552; F. s. 390 — Måns i Rotkijlen gifvit 10 daler år 1621 för besittnings- 
bref å sitt h:n ; F. s. 394 — å h:t Råby för Simon Depken i Västerås d. **/ii 
1623; F. s. 395 — d. ^Vt 1624 å h:t Färjestaden i Åby s:n, Östergötland, 
för korporalen Anders Larsson; F. 399 — d. ^^/s 1631 å gården Västeräng 
för Peder Andersson; F. s. 407 — d. *Vii 1646 å h:t Åby i Färsbergs s:n, 
Västergötland, för länsmannen Karl Andersson o. h. h.; F. s. 435 — d. **/* 
1636 å h:t Åketorp i Gudhems 8:n för häradsskri f våren Anders Ambjörnsson; 
F. s. 437~d. "/9 1690 å h:t Vreta i Grenna s:n för befallningsman Benj. 
Dahlström: m. fl. 

2 Sbg s. 385. 



170 

ränteFätt. Äbon borde däremot oförkränkt hafva bibehållits vid 
sin besittningsrätt. 

I princip har nog detta varit tämligen erkändt. Såväl 
Gustaf Adolf på riksdagen 1627 som drottning Kristina på riks- 
dagen 1649 förklarade på allmogens besvär, att Kungl. Maj:t 
aldrig haft för afsikt att genom frälseköp kränka enskildes 
välfångna rättigheter. Härmed öfverensstämmer ock Res. på 
allmogens besvär d. 17 sept. 1723 § 4, att den som fått någon 
benådning eller förläning borde nöja sig med räntan och »intet 
intränga sig på bonden». Därför intogos ock i köpebrefven 
sådana villkor som detta: »att ingen hade makt jordäganden 
från dess börd och rättighet truga, utan godvillia thes som lag 
säger». 1 Och häremot stridande åtgärder upphäfdes, såsom då 
biskopen i Strängnäs D. L. Paulinus förklarades skola åtnöja 
sig med endast räntan af ett hemman, hvarå Qärdingsmannen 
Olof Persson förut erhållit besittningsrätt. ^ 

Men själfva förekomsten af dylika bestämmelser i Kungl. 
resolutioner och i köpebref visar att grundsatsen allttor ofta 
öfverträddes. Kronan tillerkände sig en ovillkorlig rätt att 
betala sin skuld med sin egendom, på samma gång hon ock 
erkände besittningsrättens kraf på all möjlig säkerhet, »på det 
den idoge måtte njuta frukten af sin möda och sitt nedlagda 
arbete».^ Men häremot gjorde ränteägaren anspråk jämväl på 
själfva besittningsrätten till jorden och tog sig ofta däraf anled- 
ning att bortdrifva åbon. Ännu så sent som senare hälften af 
föregående århundrade anförde riksrådet grefve Falkenberg, som 
köpt kronogodset 1 mantal Girista i Girista socken, Lagunda 
härad och Uppsala län, hvarå bonden Olof Mattssons förfäder 
erhållit särskilda konfirmationsbref, d. 23 mars 1613 och den 5 
jan. 1689, att ingen förordning förbjöde andra kronohemmans 
afstående till adeln än dem, som i jordeböckerna voro upptagna 
såsom skatte, hvadan besittningsrättigheten icke utgjorde något 
undantag, samt att, enligt adliga privilegierna och Karl XI:s 
resolutioner, adeln ägde å de afstådda hemmanen full rätt att 
till- och afsätta åbor utan afseende på deras erhållna besitt- 
ningsrättigheter. ^ Anspråket blef väl då underkan dt, men när 

1 Se Kam. Koll. prot. d. 5 maj 1779 p. 66 i Kam. Koll. Arkiv. Kontor. 

2 Kam. Koll. Br. d. 31 aug. 1632 — Sbg F. 401. 

3 K. Br. t. Kam. Koll. d. 9 sept. 1778 (Sbg F. s. 439) o. Kam. Koll. 
utslag d. 19 juli 1774 (Sbg F. s. 434). 

* Kam. Koll. Prot. d. 5 maj 1779 p. 66 i Kam. Koll. Ark. kontor. 



171 

det kunnat framkomma 1779, hvad skulle då icke hafva i öfver- 
ensstämmelse därmed verkligen utförts å aristokratiens glans- 
period — 1600-talet? 1 

Någon gång torde väl en med konfirmationsbref försedd 
besittningshafvare hafva för sin afstådda egendom erhållit 
vederlag i andra kronogods. Sålunda inrymdes t. ex. frälse- 
fogden Öven Andersson 1704 i besittningsrätten å V» mtl Get- 
skindsbo, Åtveds socken och Kinds härad, i stället för ^'^ ratl 
Entorp i samma socken, hvarå bemälde Andersson d. 11 april 1700 
erhållit en »rolig och oturberad besittningsrätt:^, men hvilket 
sedermera ryttmästaren Otto Reinhold Bock :»tillpantat sig under 
fri disposition». 2 Men det vanliga torde hafva varit, att ränte- 
tagaren, där han så funnit lämpligt, helt enkelt bortdrifvit åbon. 
Vanligen torde härvid såsom förevändning förevitats åbon, att 
han underlåtit att fullgöra prestanda eller underlåtit att häfda 
och bygga hemmanet. 

Såsom exempel härpå må anföras, att, ehuru åborna i Kloster- 
byn, Husby socken och Kopparbergs län, därå erhållit för sina 
förfäder konfirmationsbref såväl 1583 af Johan III som ock 1613 
af Gustaf Adolf, de dock till bergsmannen Olaus Blau, som köpt 
byn af kronan, måste afstå sin besittningsrätt, enär befallnings- 
mannen Johan Johansson Sundeli »remonstrerat det the förre 
åboernes besittningsrätt genom utlagornas rest dem frångången 
och Kongl. Maj:t och Kronan hemfallen ähr».^ Och huru lätt- 
vindigt härvid kunnat gå till väga, kan man få en föreställning om, 
om man betänker, att Kon. Bef. i Skaraborgs län medelst utslag 
d. 27 febr. 1769 skilt åbon å hemmanet Härja Backgården i 
Härja socken från sin åborätt, endast på häradsfogden Wenner- 
ströms obestyrkta uppgift om hemmanets vanhäfd.^ 

Genom att på antydda sätt af kronan förvärfva äganderätten 
och den däraf följande ränterätten öfverfördes så småningom 
under loppet af det 16:de och det 17:de århundradet största 
delen af kronojorden till adeln. 



* Se Prot. öfver Aska härads rannsakning den 1 nov. 1634. — Sbg:. F. F. 
1133 — följande ant.: »Nykyrka socken. Borrebol -— Crono 1 — Öde för 
reddhuga skuld, i det at H. Gr. M. Casimir Gyllenstierna hafver sin gård 
der näst weedh så tenkte bonden att herren skulle förbyta sig til samma 
hemman, drogh altså derifrån och gården blef ödhe.» 

2 Kam. Koll. Bref d. 15 jan. 1704. — Sbg. F. 401. 

3 »Kam. Koll. Bref t. orterna» d. ^Via 1680 i Kam. Koll. Ark. Kontor. 

4 Kam. Koll. utslag d. 'Vn 1778. Sbg F. s. 438. 



172 

Medelst upplåtande äf dels nyförvärfvade dels gamla frälse- 
gods under en mer eller mindre prekär besittningsrätt eller ock 
i vissa fall genom bibehållande af de gamla kronoåborna vid 
deras förra rättigheter uppkom den s. k. frälse-sJcattej orden. 

Med afseende härå voro tydligen frälsemännen jordägare 
och på grund däraf räntetagare, men åborna nyttj^nderätts- 
hafvare. Någon väsentligare forändring inträffade icke vid de 
förra kronogodsens öfverflyttande till adeln, än att kronans 
äganderätt och ränterätt öfverläts på adeln. 

Visserligen förekommer flerstädes den uppfattningen, att 
besittningshafvaren skulle vara jordägare. »När å frälse jord- 
äganderätten skiljes från ränte-äganderätten, uppkommer den 
art frälse, söm kallas frälse-skatte», säger Linde. ^ Men detta 
står i uppenbar strid med besittningsrättens natur. Det borde 
riktigare heta: när å frälse jordägaren afskiljer besittningsrätt 
mot ränta, uppkommer frälse-skatte. Att denna uppfattning 
icke varit för rättsmedvetandet främmande, kan i öfrigt ses af 
följande. Uti ett här ofvan anfördt bref af Karl XI, dateradt 
Karlshamn d. 30 juli 1681, säger sig konungen anse det »be- 
tänkeligit att förläna sJcatterättighet åt vare vndersåthare, som 
sig anbjuda Båtzmanshåll uti Blekinge prsestera, effter Grund- 
rättigheeten intet således kan eller böör i från publico till ser- 
skilte och private personer abalieneras, vthan i dess ställe williom 
v^ij effterlata dem en sådan besittningsrätt till deras säkerhet, 
att ingen eho han vara må, skall nu eller till kommande tijder 
kunna eller få driffwa dem och deras arffwingar dher i från, 
så länge de prestera gått båtzmanshåll och fullgöra sin af hem- 
manen till Oss och Cronan hörige plicht». Här sättes tydligen 
grundäganderätten och besittningsrätten emot hvarandra. Här- 
jämte säges det ock flerstädes om »purt crono», »att kronan, men 
ej åboerne, äger hade jord och ränta^.^ 

Ett särskildt slag af kronojord var s. k. sämje-, stadge-, 
stubhe- och röjselrätt. 

Som uppkomsten och naturen af detta slags jord är inom 
vår rättshistoria åtminstone delvis insvept i djupt mörker, skola 
vi ägna denna fråga någon uppmärksamhet. 

Om vi till en början sammanfatta alla dessa slag af be- 
sittningsrätter under ett enda namn, sämjerätter, samt rådfråga 

^ Ekonomilagfarenheten § 75. 
2 Se Sbg F. s. 432. 



173 

kronoräkenskaper och öfriga handliugar från 1500- och 1600- 
talen, så finna vi detta begrepp så obestäradt och växlande, att 
det nära nog trotsar hvarje försök till förklaring. 

Det första, som emellertid faller i ögonen, torde vara, att 
ordet sämja eller stadga, hvilka i öfrigt brakas ömsevis, måste 
stå i något sammanhang med öfverenshommelse. 

Sålunda är det bekant, att Erik XIII uppgjorde öfverens- 
kommelser om utgörande af viss skatt i penningar eller per- 
sedlar med hela menigheter, såsom med Oland, med Värends 
fem härad, Helsingland, Medelpad, Ångermanland m. fl.^ Delvis 
ägde dessa öfverenskommelser bestånd ännu på Gustaf Vasas 
tid, såsom af kronoräkenskaperna bestyrkes. Sålunda heter det 
angående Ångermanland: att årliga skatten utgöres )»effter then 
stadga som the aff åller hafift haflfwe» och utgick med 501 marker 
7 öre i skattepenningar samt med 700 marker för årliga fo- 
dringen, samt beträflfande Medelpad, att hufvudskatten utgöres 
efter en »stadga szom ther aflf åller vtganget haffwer», nämligen 
300 mark. 2 En erinran om det förra förhållandet finner man 
äfven hvad Helsingland angår, i det att där skatten visserligen 
utgick efter skölltalet men endast i penningar, nämligen 10 
marker för hvarje sköU.^ Likaledes torde skatten för hela Tierps 
härad under medeltiden hafva utgått efter stadga. Därom synes 
erinra den s. k. )»szmå skatt», som utgjordes »vdi stadga» till ett 
belopp af 40 marker för hela häradet.^ 

Härmed sammanhänger troligen också den omständigheten, 
att stundom alla bönderna uti hela härad och socknar skattlades, 
såsom det heter, hvarken efter gärdetal eller settingtal eller 
mantal eller jordetal eller »något annat visst sätt», utan hvar 
och en »i Sunderhet för sig».^ 

Så var t. ex. fallet med Sävede härad, som har 161 sämje- 
bönder jämte 5 kronobönder, men inga skattebönder, Ambörde 
härad, Strande härad, Östbo, Vista, Tveta härad och Säby fjärding 
i Norra Vedbo härad, samt Före socken på Öland, ^ Misterhult och 
Tuna socknar i Tuna län^ samt 4 af Bråbo härads 6 socknar. 



^ Linde: Finansrätt a. 499. 
« Upl. H. 1539 n:r 5. 
3 Ibm. 
* Ibm. 

^ Se t. ex. Ö. G. H. 1540 n:r 6 för Asboland, Sävede h:d, Före s:n pä 
Öland m. ii. 

« Ö. G. H. 1540 n:r 6. 
^ Ö. G. H. 1543 n:r 10. 



174 

Troligen voro dessa sämjemän gamla odalbönder, eharn de 
för den särskilda skattläggningens sknll kallades sämjebönder, 
hvilket antagande vinner stöd däraf, att följande års räkenskaper 
för samma härad använda benämningen skattebönder eller sämje- 
bönder eller ock enbart skattebönder. ^ 

En kvarlefva af denna gamla skattemetod torde ock vara 
att finna däri, att stundom endast en enda skattetitel utgick 
efter stadga. Så var t. ex. händelsen med »Ledingslambs pen- 
ningar» i Åkerbo härad. ^ 

Härjämte må anmärkas, att jämväl kronobönderna utgjorde 
sin afrad enligt samma metod. Härpå äro Östra härad samt 
Norra och Södra Möre exempel, för hvilka härad i öfrigt göres 
en bestämd skillnad på skatte-, sämje- och kronobönder. ^ 

Att uppkomstenaf de egentliga sämje- och stadgehemmanen 
icke kan förklaras af ofvan berörda förhållanden, torde vara klart. 

Emellertid torde de hafva haft det gemensamt med den 
stadga eller sämja, som ofvan är omtalad, att utskylderna varit 
individuellt bestämda för hvarje hemman. Men denna likhet 
med såväl en del skattehemman som kronohemman måste hafva 
i hög grad medverkat till att fördunkla sämjehemmanens verk- 
liga karaktär. Också rådde därom mycket olika meningar. 

Stundom hänfördes de till ena gruppen, stundom till den 
andra. ^ Och å andra sidan behandlades stundom både skatte- 
och kronobönder som sämjebönder. ^ Afven beteckningen skatte- 
sämjegods och sämjeskattebönder förekomma.^ 

Den oreda, som visade sig vid behandlingen af sämje- och 
stadgehemmanen, genomgår hela 16:de och större delen af det 



1 Ö. G. H. 1541 n:r 7 (jämväl f. Vista h:d); Ö. G. H. 1542 n:r 6; Ö. 
O. H. 1543 n:r 10: Upl. H. 1541 ii:r 15 för Sollentuna, Vallentuna och 
Seminghundra härad. 

2 Ö. G. H. 1541 n:r 7. 

3 Ö. G. H. 1540 n:r 6 och 1541 n:r 7. 

* ö. G. H. 1540 n:r 6 — Asboland h:d — »item är en Semjeman som 
Eecknas för en skattebonde och år insummerat för settings skyld i Qvick- 
skatt lika som en full settings skattebonde». 

^ Ö. G. H. 1540 n:r 6 — Alzsede fierdung — »Item än är udhi thenne 
fierdung 3 skattebönder som hvarken reknes in vdi hell Setting eller halflf 
setting utan giöre hvar effter som han aff ålder skattlagder är». 

Ö. G. H. 1541 n:r 7 — Åkerbo h:d — 14 kronobönder utgöra »eflfter 
en årlig stadga»; 1542 n:r 6 — Vånga fjärding — om 11 skattebönder och 
7 kronobönder säges det, att de utgöra utskylder efter »årlig stadga» eller 
en »gammal stadga» ; 1543 n:r 10 — Tuna s:n — »Item äre vdi Tuna socken 
9 Semjebönder eller Cronobönder». 

ö Ö. G. H. 1543 n:r 10 (Björkekinds och Lösnings h:d). V. G. H. 1567 
ii:r 17 (Redvägs och Åhs h:d). 



175 

17:de seklets rättspraxis. Särskildt sedan frälseköpen tagit 
större omfattning, visade det sig allt nödvändigare att noggrant 
särskilja sämje- och stadgehemman från skatte- och kronohem- 
man. Härvid synes man till en början velat betrakta sämje- 
och stadgejorden såsom en särskild jordnatnr emellan krono och 
skatte. Men slutligen har man i praxis enat sig om att hän- 
föra hela ifrågavarande jordnatnr till kronojorden. 

För att belysa de olika uppfattningar, som under denna 
utveckling bröto sig mot hvarandra, vilja vi anföra några data. 
Enligt kammarkoUegii protokoll d. 14 sept. 1650 rannsakades 
om sämje- och stadgehemmaunens beskaffenhet »och befanns att 
dessa voro separerade ifrån skattehemmanen», hvarvid en af kol- 
legii ledamöter anförde, att enligt hans erfarenhet i Småland 
sämje- och städjehemmanen aldrig hade »prsetenderat skatterät- 
tighet». Jämlikt Kungl. dom d. 23 nov. 1694 förklarades ock 
för visst fall, att ett hemman var sämje- och ej skatte ^. Me- 
delst kammarkoUegii skrifvelse d. 2 mars 1704 upphäfdes 
en år 1700 verkställd förmedling å tvenne kammarrådet S. 
Tham tillhöriga sämjehemman, på den grund att »sämjehem- 
mans egenskap närmade sig den af skatte» ^. Vid öfverlägg- 
ning angående upprättande af ny jordebok för Västmanland d. 
6 maj 1696 förklarades, att sämje- och besittningsrätter skulle 
uppföras under kronotiteln, men näst efter krono^. Vidare de- 
finierade presidenten i reduktionskollegium Gustaf Soop stadge- 
hemmanen såsom »det af en allmänning optages och ingen frihet 
derpå hafver nått, utan strax hafver låtit det skattleggia och 
den familia som först dertill är kommen kan ej drifvas der- 
ifrån; och somblige kalla det stobberättigheter» ^ Enligt ridder- 
skapet och adelns samt krigsbefälets underdåniga petita d. 6 
aug. 1668 p. 53 förklarades stadgehemman vara »ett Jus Emphy- 
teuticum förmedelst ett serdeles Contract och emot en viss och 
tingad städjepennings erläggande i förrige tider af åboen reqvi- 
rerat att besitta Cronohemman eller Jordh odrifven» ^. Samma 
år d. 27 aug. förklarades ock i en Kungl. Res., att »stadge eller 
sämjehemman» vore »af åtskillig art, somblige till evärdelig 
tijd, somblige till dess deras stadgepenningar dem åter lefwe- 

1 Sbg. F. s. 563. 

2 Sbg. F. s. 567. 

^ Kam. Koll. prot. 

•* K. Red. Koll. prot. d. 10 april 1662 s. 257. Sbg. F. s. 601. 

5 Riksarkiv! Riksd. acta. Sbg. F. 603. 



176 

reras, men dock alla för skatt och utlagor odrifne besittias», att 
åbon icke hade »macht denne rätten på något sätt genom pant eller 
sahlu att alienera utan husbondens samtycke», hvilken ock hade 
lösningsrätt samt »att denna rättigheten kan och må ärfvas 
efter Lag som annat lösöra» ^. Slutligen förklarades genom K. 
Br. d. 8 dec. 1724 till Kam. Koll. i anledning af Landträken- 
skapernas förkortande, att stadge- och sämjehemman skulle 
därefter i jordeböckerna uppläggas under kronotiteln. 

Härmed blef ändtligen frågan afgjord. Sämje- och stadge- 
hemmanen ansågos vara helt öfverförda till krononaturen, och 
åborna därå ansågos hafva konfirmerad besittningrätt. 

Vi skola nu söka utreda, huru detta slags jord uppkommit. 

Härvid anmärka vi först, att sämje-, stadge-, stubbe- och 
röjselrätter hade väsentligen samma rättsliga karaktär. 

Så säges det, att »sämjemän» eller »stadgabönder» utgifva 
än »sämja» ^ än »stadga» ^ eller att sämjemän utgöra efter »som 
the af allir stadgade och skattlagde äro»^. Vanligen kallas 
dock dessa hemman i Götaland (Väster- och Östergötland, Små- 
land, Halland och Bohuslän) sämjehemman, i Svealand stadge- 
hemman. Men stubbe- och sämjejord voro ock stundom af 
samma art. Stubbegods, heter det, äro »the godz ther kronan 
äger iorden och Bönderna äga husen, och the vtgiöra sin skatt 
effter en Semie som ther afif ålder på lagdt warit haflfuer» ^, och 
räntepersedlarna benämnas sämja såsom sämjepenningar och 
sämjesmör. För Bobergs härad säges det dock att 9 sämje- 
bönder finnas »och en part aflf them är stubbebönder» ^, hvaraf 
inses, att stubbebönder och sämjebönder icke alldeles samman- 
föllo. Stubbejord kunde nämligen vara af såväl skatte- och krono- 
som sämjenatur. Det är endast med det senare slaget, vi här 
hafva att göra. Af enahanda beskaffenhet med stubberätterna 
voro de s. k. röjselrätterna. 

Om vi alltså begränsa förevarande grupp af jord eller sämje-, 
stadge-, stubbe- och röjselrätter sålunda, att vi dit endast hän- 
föra de hemman, som ursprungligen hvarken voro skatte eller 
krono utan ett mellanting emellan båda, så torde man kunna 



1 Pag. 183 i Anna Kruus bytesakt n:r 242. Sbg. F. 604. 

2 Ö. G. H. 1542 n:r 6 (norra Möre, Östra h:d). 

8 Ö. G. H. 1540 n:r 6 (södra Möre). 1543 n:o 10 (Aske o. Åkerbo h:d). 

* Ö. G. H. 1543 n:r 10 (norra Möre). 

* Ibm. (Bierkekins, Östkinds o. Bråbo h:d). 
ö Ibm. 



177 

säga, att dessa hemman voro sådana, som under senare medel- 
tiden, sedan den fria intäktsrätten upphört, och jämväl under 
nyare tiden upptagits såväl å allmänningar som ock såsom 
afgärdahemman å enskilda skattehemman samt t. o. m. å äldre 
sämje- eller stadgehemman; samt att skatten f<ör dem var indivi- 
duellt bestämd. 

Att ifrågavarande hemman direkt härleder sig från allmän- 
ningsjorden bestyrkes icke blott däraf, att s. k. »lagmansbönder», 
»bäradsbönder», »häradsnybyggare» och »gräsgäldsbönder» hän- 
förts till sämje- och stadgehemman, ^ utan äfven däraf att presi- 
denten i Red.-kollegium Gustaf Soop, enligt hvad ofvan anförts, 
i sin definition förklarade dem vara af allmänningar upptagna ^.. 

Att de jämväl leda sitt upphof från skatte- och äldre sämje- 
hemman bestyrkes af uppgifter därom i räkenskaper och andra 
handlingar. 

Sålunda finnes antecknadt för Södra Möre: >Jtem vdij Södre 
Herede äre 43 utjorder, hvilka förine skattebönder och sämje- 
män bruka och utgöra af th^m årligen Semie», ^ och för Östra 
Härad: »Item äre och udi samma hered 11 Skatteutj ordar, som 
Skattebönderna haffua inne mz sigh och wtgiöra ther aff epter 
en gamul stadga», eller »Item äre och vid samma hered 3 Semie- 
utj ordar som Semiemän haffue inne mz sigh och wtgiöre ther 
aff effter en gammal stadga»^. Samma eller liknande anteck- 
ningar finnas jämväl för flera andra härad ^. I ränteförteck- 
ningen för Broo härad år 1540 heter det: »Item än giörs af 
samma heradhe en skatt zsom kallas Stadgaskat och han giörs 
aff några små jordir» ^. Enligt kammararkivets undersökning 
1814 utreddes, att Spinkekulla i Virserums socken och Aspe- 
lands härad redan år 1533 förekommit både såsom sämjehemman 
och skatteutjord ^ »Thesse efterskrefne hemman kallas stadge- 
hemman och är byggde på Bollhyens utägor», säges det.^ 
Kungl. Res. d. 17 febr. 1685 p. 3 omtalar stubberättigheter å 



^ H. Forssell: Sveriges Inre Historia från Gustaf den förste Bil. s. 34 — 35. 

^ Uti 1574 års Rannsakn. pag. 25 för alla härad, nämnas att allmogen 
i anledning af deras sämjebref utgjorde smörränta för allmånningarna. 
Sbg. F F. 559. 

8 Ö. G. H. 1542 n:r 6. 

* Ö. G. H. 1543 n:r 10. 

'^ Ibqi. för Lösnings, Björkekinds, Östkinds m. fl. härad. 

ö Upl. H. 1539 n:r 5. 

^ Sbg. F. F. 583. 

8 Vester-Dalarnes Jordebok 1542 n:r 5 o. 49. Sbg. F. F. 545. 

Aströmf Svensk jordäganderätt. 12 



178 

»Bohlhyeii»^ Uti konung Johans bref d. 22 dec. 1568 före- 
skrifves, att om några nybyggare eller torpare ville sätta sig 
ned till att bygga och bo på de i Gudhems härad varande 
sämjeutj ordar, skulle de särskildt skattläggas och icke räknas 
under föreskrifna sämja 2. I en skrifvelse till kammarkolle- 
gium anför en sökande, att ett år 1638 köpt hemman Tyskbo, 
Onsviks socken och Tjusts härad, »förmenas vara upbygdt på 
Fahlwijks ägor, som ähr ett semjehemman, under hvilkets sämjo- 
rätts praetext, en Ryttare bördig från Fahlvik, will sig bemälte 
hemman såsom genom bördsrätt tillvälla» ^. 

Härmed sammanhänger ock den omständigheten, att kon- 
ungarne meddelade konfirmationsbref såsom å kronohemman jäm- 
väl å torp upptagna å skatteägor, såsom då t. ex. Gustaf Adolf 
enligt bref d. 18 juni 1626 meddelade ständig besittningsrätt å 
ett torp, upptaget »af skattejordh och Dragherydhs ägor», i Kanna 
socken, eller då han samma dag gaf sådant bref å torpet Preste- 
boda i Tutaryds socken och Sunderbo härad, hvilket enligt 
häradsbevis vore »upptaget af Tutaryds by och skatteägor»*. 

Såsom förut är sagdt, hade ifrågavarande sämje-, stadge-, 
stubbe- och röjselrätter vanligen konfirmerad besittningsrätt. 

Dylika sämje- eller stadgebref omtalas flerstädes. 1 bref 
till Gustaf Olsson d. 1 aug. 1540 föreskrifver Gustaf Vasa, huru 
borde förhållas med »the sämie breflf som almogen haflfuer alle- 
stedz (i Västergötland) beropet sig upå». Enligt förut anfördt 
bref d. 22 dec. 1568 till bönderna i Gudhems härad förklarade 
sig Johan III stadfästa alla de sämjebref »the I underdånighet 
haffwe för oss presenterett latitt».^ 

Själfva namnet synes hafva uppkommit af den »städja» 
eller »sämja» som enligt öfverenskommelse skulle utgå för be- 
sittningsrätten till jordägaren, vare sig till kronan eller enskild 
man. Sålunda berättas, att hertig Gustaf Adolf d. 6 febr. 1610 
meddelat ett stadgebref å hemmanet Vedboda i Sundby socken 
och Västerås län för 20 svenska daler årligen ^. Enligt bref, 
dateradt måndagen näst före Calixti dag 1533, utfärdade konung 



1 Sbg. F. 503. 

* V. G. H. 1582 n:r 1. Sbg. F. 508. 

* Sbg. F. 556. Undersökningsbandet litt. A. fol. 387. 

* Sbg. F. 434. 

^ Upl. H. 1539 heter det för Åkers skeppslag »opå szamme stadga 
haffwe the Kon. Mtz var K. N. H. breeff opå». 
« Sbg. F. F. 569. — Vestm. H. 1610 n:r 12. 



179 

Gustaf stadgebref å en gård Tuna på Färingön, Skå socken, 
mot årlig stadga af 12 V^ marker ^. 

Om detta slags jord upptagits å enskild mark, synes till 
en början jordägaren och kronan till hälften hvardera delat den 
årliga . afgälden ^. 

Förmånen med dessa besittningsrätter var, att, om än hem- 
manen förbättrades aldrig så mycket, fingo de ändock icke 
högre skattläggas. Men å andra sidan kunde å dem aldrig 
tillåtas någon ränteaf kortning ^. 

I öfrigt hade dessa besittningsrätter samma förmåner som 
andra konfirmerade sådana. De kunde sålunda gå i arf och 
transporteras med eller utan hembudsskyldighet. till grundägaren 
alltefter brefvens innehåll. De voro slutligen ansedda såsom 
lösören ^, och åbon var ägare till byggnader och därå verkställdt 
kulturarbete.^ 

I öfrigt undergingo dessa hemman samma öden som krono- 
hemman i afseende å frälseköp och dylikt. 

Men det var icke nog med att ständig besittningsrätt kom 
till tillämpning å kronojorden. Skattejorden förvandlades i prin- 
cip helt och hållet och faMisht delvis till ständig besittnings- 
rätt. 

Skattejorden var under medeltiden jämte frälsejorden privat- 
egendom. 

Men såsom vi torut framhållit omfattar privat jord äganderätt 
grund och kultur, men graverad med ett real-onus: ränteskyldighet. 
Då emellertid detta real-onus icke är afrad utan endast ersättning 
för statens torra eganderätt till grunden, följer häraf, att staten 
aldrig kan hafva större anspråk på en privat jordegendom än 
utfåendet af sin ränta. Om således, enligt positiv rätt, jord är 



^ Lifgedingets kopiebok n:r 1 pag. 41. 

^ Sbg. F. 515. — Anteckn. om skattläggn. i Calmar län 1538, Östra h:d. 
iSemiemaend — ijcxxx förskr:ne semiemen the äro bondegotz oc taga böD- 
derna halfparten utaff skatten licke med Cronen». 

8 V. G. H. 1582 n:r 1; Sbg. F. 509. Enligt Upl. H. 1539 n:r 5 utgjorde 
ett stadgehemman lydande under Svartsjö gård 7 mark stadgepenningar, 
men var fritaget från andra skatter utom fogdefodringen. 

* Sämjerätten å Mörishults gård, tillhörig befallningsmannen Jon Boos- 
son, upptogs i bouppteckning efter denne till ett värde af 100 Rigsdaler. 
Sbg. F. 555. 

^ Vid en förlikning, stadfäst af K. Maj:t den 4 aug. 176*2 emellan hof- 
marskalken C. T. Hamiltons arfvingar och åborna å SV* mtl stadgehemman 
Arfwaby i Svennevads socken, erhöllo åborna mot afstående af sina besitt- 
ningsrätter >i anseende till de förbättringar, som blifvit gjorda medelst torr- 
läggning af mossar >, en summa af 10,800 daler kopparmynt. 



180 

ålagd att betala grnndräuta, men ägaren nnderlåter detta, har 
vid exekutiv realisation staten aldrig rätt att af egendomen ut- 
taga mera än den oguldna räntan. Det öfriga är fortfarande 
jordägarens. 

För den epok af den svenska besittningsrättens historia, 
som vi här sysselsätta oss med, ägde likväl ett annat forhål- 
lande rum. Skattejorden var endast skyldig att betala grundränta, 
men vid flera gånger uteblifven betalning hemföll hela den med 
ogulden ränta behäftade egendomen till kronan. 

Härvid syfta vi naturligen på rättsreglerna för s. k. »tredje- 
åra-skattevrak». 

Från och med Gustaf Vasas regering till 1789 var det en 
allmänt gällande regel, att om skattebonden resterade för 3 års 
utskylder, hans hemman hemföll till kronan. 

Denna rättssats daterar sig från mandatet d. 15 april 1541, 
samt K. brefvet d. 4 febr. 1543, upprepades och bekräftades 
i hvarjehanda senare författningar, såsom husesynsordningen d. 
18 juli 1681, § 27, skattläggningsmetoden d. 30 jan. 1688, § 6, 
kammarkoll. kung. d. 27 nov. 1730 m. fl. ^ samt upphäfdes 
slutligen genom K. F. d. 21 febr. 1789. 

Det gäller nu att tillse, om berörda rättssjits också kommit 
till tillämpning. 

Rådfråga vi då först samtida författare, så finna vi väl 
Ehrenstéen i sitt märkliga memorial af 1649 bestrida dess 
öfverensstämmelse med den gamla uppfattningen af skatte- 
egendoms natur, men måste dock medgifva att den verkligen 
praktiserades. Samma är ock fallet med Botin i sitt mer än 
100 år senare utgifna arbete : »Beskrifning om Svenska hemman 
och Jordagods». Sedan han anfört 154;^ års K. Bref samt att 
detsamma sedermera vid åtskilliga tillfällen bekräftats, tillfogar 
han, att förordnandet i fråga är »än i dag med laga verkan 
försedt» samt att det »ifrån den tiden bragt många af de gamla 
Skattehemmanen under Kronan». ^ 

De säkraste bevisen finna vi likväl i samtidiga handlingar. 

I jordeböckerna finnas talrika anteckningar därom, att hemman 
blifvit skattevrak och försetts med åbor för kronans räkning. * 



^ Se t. ex. Abrahamsson: a. a. s. 353. 
« II Del. 8. 22. 

^ Såsom sin enskilda iakttagelse anmärker arkivarien Sandberg — 
F. F. s. 1033 — , att för bristande utskylders erläggande en mängd gamla 



181 

Då 3 års räntor innestodo ogaldna, förklarades hemmanet, 
efter förutgånget uppbud till bördsmännen, för skatteyrak. ^ 

Med stöd af en häradsrätts dom d. 6 febr. 1632 i Öfra 
Satagunda vilja vi anföra angående förloppet följande. Bland 
andra ärenden, som då för rätten framställdes, »opplystes och 
hembödtz slecht och Byrdemän nu såsom åfte tilförende synner- 
lig vdhi höst tinghit, den 20 Oktober 1631 Jacub Erichsons 
heman i Tambekåskenby beläghet om fyra öresland, som i trij 
åhr haffver ödhe leghat». Sedan det visat sig, att hvarken änkan 
eller släkt och börd ville öfvertaga hemmanet emot utgörande 
af ränteresten, :»dömdis samma heman Vnder Gronan for trij års 
skattevrak:», och på det samma hemman icke widare måtte öde 
liggia, efterläts en Johan Svensson att i samma hemman inträda, 
»der Boo, bruka, häfda, byggia och för sijt Eghit niuta och be- 
sittia». Dock skulle han i underdånighet hos Eongl. Maj:t in- 
gifva ansökan »om wijdare Gonfirmation» ^. 

skattehemman blifvit förklarade för skattevrak och krono. Ytterligare må 
anföras: F. F. s. 1031 — V* nitl skatte Knutsnås, Nässjö s:n, Tveta h:d, är 
gammalt skattehemman men fallit i skattevrak, men sedan återköpts till 
skatte; F. F. 1034 — summa skattevrak i Kronobergs län för år 1725 56V8 
mtl, för 1736 öOVs mtl och för 1772 27 mtl; Smal. H. 1620 n:r 8 uti Paridon 
von Horns och Christianus Writehuszens Reckning på Tionde och ovissa 
Partzeler i östra Härad, Norra och Södra Vedbo 1620 antecknas 12V6 skatte- 
hemman såsom skattevrak; Sbg. F. F. 1000 — 1640 års .Tordebok upptager 
följande skattevrak: * /« mtl Plombe 1630, ^/4 mtl Kulshestra 1635 och V» 
mtl Kiär skattetorp 1635; Östg. Jordebok 1665 har i kanten vid Isacs i 
Miillingstorp 7-öresland denna anteckning: »Skattewrack, förmedlat Va för 
wist»; Sbg. F. F. 1006 — ant. att Rametjella i Lillkyrka s:n, Åkerbo h:d, 
gammalt skatte, fallit i skattevrak och anslagits till boställe 1686; F. F. 
1011 — iGestrikland, Hedesunda s:n. Sevarbo n.r 1, ^/lo mtl skatte, har 
1715 för ränterest etc. blifvit fråndömdt skatterätten och infördt för krono»; 
Samma ant. ibm för 8 andra hemman; F. F. 1027 — »Oroust h:d Stale s:n 
Gunnarsbo — sk.vrak V» för 3 års Rest enligt Lagmansdom d. Vö 1675 fol. 
1112 i det årets V. B. Obs.! Samma förhållande med flera h:n». 

Sörml. H. 1610 n:r 11 — Österåkers socken >sk.hemman Laggerabol 
blifvit skattevrak». Smal H. 1620 n:r 8 — S. Vedbo h:d. Af k. Extr. 
»Effterskrefne hemman äro skrefne för skattevrak Ingarps socken: Häste- 
torp sk. — 1, Alfistorp d:o — 1; Hassleby socken: Fuughult sk. — Va — 
Bälte socken: Bundstala sk. Va — Hult socken: Brunsby sk. ^/i — Medelby 
socken: Söderby sk. — V**- 

Sbg. F. F. 1010 — Ytter Tjurbo härad ; Björksta socken, Gausta n:r 2 
^ 2 mtl, varit 1 mtl skatte men för innestående kronoräntor blifvit skatte- 
vrak och år 1704 skattlagdt till Va mtl; Kam. Coll. Prot. d. 4 dec. 1643 — 
»kom på taal det besvär och rest som på fougden Erick Gustafsson gjordt 
var. Deröfver inkom ock H:r Carl Bonde och han gjorde den berättelse, 
att samma rest består deels vthij een hoop skattehemman de der wore kände 
iiniifii* skatte vrak » 

1 Sbg. F. F. 1031 — Hafverö 4-öre8land i Börstils s:n. Uppland, förkla- 
rades af H. R:n 1648 — 1651 och af Lagmansrätten sistnämnda år för skatte- 
vrak. 

« Sbg. F. F. 998. 



182 

Om det alltså på grund al det anförda måste anses obe- 
stridligt, att rättssatsen om »treggje-åra-skattevrak» för ifråga- 
varande period icke allenast varit promnlgerad utan äfven till- 
lämpad, måste häraf med nödvändighet följa, att kronan också 
tillerkänt sig äganderätt till skattejordens grund. Någon privat 
äganderätt till skattejorden kan alltså icke ifrågakomma. Skatte- 
bönderna hafva endast haft ständig besittningsrätt till af dem 
innehafvande jord. 

Nu är det väl sant, att man för denna period alltid gjorde 
en bestämd skillnad emellan »skatterättigheter», »arf och eget», 
»forn skatte», »evärdelig egendom» eller »bördsrättigheter» å ena 
sidan och konfirmerad besittningsrätt å den andra. Den förra 
ansågs alltid förnämligare och mera eftersträfvansvärd i. Men 
häraf följer icke att en skatterättighet var privat ägande- 
rätt. Skatträttigheten såväl som både den konfirmerade 
och den prekära besittningsrätten voro endast till graden åt- 
skilda arter af ständig besittningsrätt. Likasom den konfirme 
rade besittningsrätten var fördelaktigare och säkrare än den 
prekära, var »skatterättigheten» tryggare och fullständigare än 
den konfirmerade. 

Skatterättigheten behöfde ingen konfirmation för att vara 
ständig. Den gick likafullt i arf och börd samt kunde fritt och 
obehindradt transporteras. Skatterättigheten var närmast jäm- 



^ Såsom exempel på meddelade skatterättigheter Diå anföras följande: 
Sbg. F. 434 — K. Bt. d. 18 juni 1626 meddelades ryttaren Sten Svensson 
»skatterättighet» på sitt hemman Hoesija i Nöttja s:n, Sunnerbo h:d. 

Söderm. H. 1584 n:r 12. — I bref d. ^^3 1584 erhöll Hans Stuart »till 
Evärdelig egendom» gården Näsliestadha i Gryts s:n och Daga h:d, som 
förut varit skattehemman men såsom skattevrak hemfallit till kronan. Sbg. 
F. F. 1078 — Bandet ang. Norrländska kommissionens handlingar innehålla 
fol. 68 en förteckning på ödeshemman i Jämtland 1658—1662, hvarvid finnes 
antecknadt, att »odelsätten» dels bibehållits dels af guvernören blifvit 
återstäld». Sbg. F. 380. — Enligt K. Br. d. ^i» 1572 erhöll Mauritz 
Sturck »till evärdelig äga» 2 gårdar »Erffwa», Solna s:n, Danderyds 
skeppslag. 

Sbg. F. 384 — Den Vi 1592 erhöll åbon »evärdelig besittningsrätt till 
torpet eller utjorden Lijdatorp på kyrkoh.t Lijdås ägor, Kila s:n, Jönåkers 
h:d». Lägenheten inskrefs därför såsom skatte i 1608 års Jordebok. 

Af 1683 Kungl. brefbok, fol. 516. — - Transsumt af Gen. Lentenant och 
Gouverneuren Hr Johan Sperlings underd. memorial. Bemälde Sperling 
förmäler, att »när uti Norlanden skattehemman blifvit öde och sedan genom 
skattevrak hemfalla Eders K. Maj:t och Gronan finnes en stor svårhet att 
skafi^a åbor derpå, fastän ansenliga frijheter dertill bjudas», h vadan han 
föreslår, att dylika hemman måtte få upplåtas under »skatterättighet i 
stället för några frihetsår». 



183 

förlig med ständig besittningsrätt till grufva, enligt nu gäl- 
lande rätt. 

Med denna framställning af »skatterättigketens» ställning 
öfverensstämmer också Botins uppfattning. »De andre», säger 
han, och förstår med andre de skattebönder som under medel- 
tiden ej frälste sin jord, »hafva genom åtskilliga händelser med 
tiden förlorat sin fordna äganderätt och antingen blifvit blötte 
och föraktade Landtbönder, eller Skattebönder i den betydelse, 
som ordet nu tages»^. 

Samma uppfattning har ock generallöjtnanten och guver- 
nören Sperling enligt hans förut anförda, år 1683 till K. Maj:t 
ingifna memorial. Skatterättigheten, säger han, »bör icke vidare 
utdragas, än att skattebonden man efter man får sitta odrifven 
vid hemmanet, dock icke längre än att han till fyllest och rik- 
tigt betalar sin skatt och utlagor». Härjämte protesterar han 
emot, att skattebönderna anse sig vara ägare till »skattegrun- 
den». 

Likasom i fråga om kronojorden erhöll adeln jämväl skatte- 
jord i förläning, pant, gåfva eller köp, och såsom ofvan är sagdt 
om kronojorden, är det nu lätt insedt, att adeln jämväl beträf- 
fande skattejorden tillerkände sig grnndäganderätten och den 
däraf följande ränterätten, i fall skattejord åtkommits genom 
gåfva eller köp, men endast ränterätt, för den händelse pant 
eller förläning förelegat. Såväl krono- som skattejorden behand- 
lades väsentligen på samma sätt. Vid t. ex. köp beräknades 
köpeskillingen, vare sig det var krono- eller skattejord, efter 
den utgående räntans storlek.^ 

Dock gjordes i köpebrefven vanligen förbehåll om skatte- 
rättighetens okränkbarhet ^. 

Härigenom förvandlades en stor del af skattejorden till 
skatte- frälse. Jämväl till detta slags jord hade frälsemannen 
grundäganderätt samt en på denna beroende ränterätt, Abon 
åter hade ständig besittningsrätt, som dock i detta fall var af 



1 I Deirs. 17. 

2 Kam. Koll. Prot. d. 5 maj 1779 s. 66. 

* Ibm. Öe ock K. Br. d. ^Vi» 1734 ang. »Landtråkenskapernas förkor- 
tande» (Kam. Ark.) K. Koll. registratur 1631 d. 2 sept. - en sergeant 
Nils Larsson hade anhållit om rätt att »odrifven besittia och häfda» sitt 
tilldelningshemman Lilla Siötorp uti Vingåkers s:n; hvarför rannsakning på 
K. Maj:ts befallning ägt rum huruvida någon befunnes till samma h:d >ättat 
och arftagen», med föreskrift att om någon ägde »bördsrätt» Nils Larsson 
icke kunde inrymmas annan rätt, än skatterättigheten tilläte. 



184 

mera tryggad natur än å frälse-skatte, samt kallades skatte- 
rättighet. 

Dock saknas icke exempel på, att frälsemännen icke ens 
lämnat skatterättigheter oantastade. Sålunda besvärade sig all- 
mogen esomoftast bos Kungl. Maj:t däröfver, att frälsemännen 
sökte drifva bönderna från deras hemman. De med anledning 
häraf meddelade och förut anförda resolutioner gällde skatte- 
jorden lika mycket som kronojorden. Ofta måste bönderna 
afstå sina skatterättigheter mot vederlag af andra gods. iSå 
t. ex. afstodo bönderna hemmanen Järsbo med Glysebo i Kiäll- 
stad socken i Östergötland, »hvilka hemman de under skatte- 
och besittningsrätt possiderat», mot vederlag af ett par krono- 
hemman, enär en frälseman tillpantat sig först berörda hemman 
»under fri disposition». ^ 

Det vanligaste sättet att jämväl åtkomma besittningsrätten 
till de gamla skattehemmanen var emellertid genom tillämpning 
af regeln om skattevrak. Medelst uppvisande af restlängd för 
ett visst hemman, utvisande att skattebonden häftade för 3 års 
utskylder, och sedan ådagalagts att ingen af bördemännen velat 
tillösa sig detsamma, meddelades därå fasta. ^ 

Skattejordens ofvan beskrifna rättsliga ställning, som, äfven 
om den af allmogen icke godkänts, dock otvifvelaktigt var enlig 
med den tidens gällande rätt, leder till den slutsats, att ingen 
annan kunde i Sverige vara grundägare än kronan och frälsejor- 
dens innehafvare. På denna uppfattning hvilar ock såväl Bo- 
tins framställning i hans ofvan anförda viktiga arbete som ock 
hithörande bestämmelser i 1734 års lag. Själfva ginindtanken 
i denna rättsåskådning uttalades ock en gång af en af Sveriges 
förnämsta aristokrater, då han sade: »Vi äro alla subditi regni, 
bönderna mediate, men vi immediate». 

Sin afslutning fick denna rättsuppfattning genom K. F. om 
kronohemmans försäljande till skatte samt de förmåner och 
villkor, hvarunder skattehemman hädanefter skola innehafvas, 
den 21 febr. 1789. 

All skattejord i enskild hand, vare sig den var skatte- 
köpt eller utgjordes af urgamla skattehemman, försäkrades om 



^ Kam. Koll. bref d. 15 jan. 1704 till landshöfdiiiffen Mårten Trotzig. 
^ 8e t ex. häradshöfdingen i Sotholms m. fl. härad Erik Rosenhjelms 
dombref d. 16 maj 1661. — Sbg. F. F. 1002. 



185 

en lika orubblig ägande- och lika fri dispositionsrätt, som frälse- 
män hade öfver frälsehemman, enligt privilegier, lag och författ- 
ningar. 

I fråga om ägande- och dispositionsrätten upphöjdes alltså 
skattejorden i lika rang med frälsejorden. Skattejorden, som 
förut från Gustaf Vasas regeringstid endast varit ständig besitt- 
ningsrätt, blef äganderätt. Efter 1789 består sålunda den privata 
jordäganderätten i Sverige både af skatte- och frälsejord, lika- 
som förhållandet varit under medeltiden. 

Men härjämte förklarades såväl frälse-skatte- som skatte- 
frälsejorden för privat äganderätt i åhons hand. Genom denna 
forordning upphöjdes sålunda åbons ständiga besittningsrätt 
till äganderätt. Föremålet för hans rätt blef grund och kultur, 
såsom en totalitet betraktad. 

All jord af såväl frälse som skatte och skatte af frälse 
natur proklamerades såsom privat äganderätt. 

Skillnaden dem emellan bestod endast i storleken af ränte- 
prestationerna. Frälsejorden var i detta hänseende minst be- 
tungad. 

Men härjämte förekommer ock en skillnad i fråga om 
beskaffenheten af de personer, som ägde ränterätten. 

1 allmänhet var kronan den ränteberättigade, men äfven 
enskilda personer kunde hafva sådan rätt. Det senare var fallet 
med skattejord af frälsenatur. 

På denna pankt är att anmärka en inkonsekvens, som den 
senare lagstiftningen gjort sig skyldig till. Ehuru 1789 års 
förordning tillade åbon å frälse-skatte- och skatte-frälsejord 
grundäganderätt med förpligtelse att till vederbörande betala 
fastställd ränta — har den efterföljande lagstiftningen förklarat 
frälseränta vara fast egendom. Kronans motsvarande rätt till 
ränta af skattejorden har man däremot velat förklara såsom en 
skatterätt. 

Af det föregående framgår, att man, hvad tiden från Gustaf 
Vasa till 1789 angår, icke kan tala om annan privat jord- 
äganderätt i Sverige än å frälsejord. All annan jord i enskild 
hand innehades under en eller annan form af nyttjanderätt, 
såsom skatterättighet, konfirmerad eller prekär besittningsrätt, 
landborätt o. s. v. 

Samma är ock förhållandet med den jord, som af ödesmål 
eller å allmänningsmark togs under enskildt bruk. Denna 



186 

erhöll nämligen endast antingen skatterättighet eller ständig 
besittningsrätt eller någon annan form af nyttjanderätt. ^ 

Då vi nu gå att undersöka, hvad svensk positiv rätt angår, 
huruvida den privata jordäganderätten i verkligheten uppkom- 
mit genom speeificatio oeh förläning på förut framställdt sätt, 
äro vi på grund af den ständiga besittningsrättens oerhörda 
utbredning under en lång epok af vår rättsutveckling väsent- 
ligen begränsade dels till raedeltidsrätten dels ock till nutids- 
rätten efter 1789. 

För tiden från Gustaf Vasa till 1789 däremot kunna vi 
endast tala om ursprunglig uppkomst af privat jordegendom i 
den mån densamma tillerkänts frälsenatur. 

Vi göra början med vår medeltidsrätt. 

Uvilket uttryck kan enligt landskapslagarna anses mot- 
svara begreppet privat äganderätt? 

Detta begrepp är fäst vid ordet »odaZ». Roten därtill är 
ostridigt »audr» eller »od», d. ä. egendom öfver hufvud. ^ Hvad 
åter sujSixet al angår, äro meningarna om dess ursprung delade. 
Somliga anse, att det härledes från »aldur», d. ä. ålder, och odal 
skulle då betyda ^gammal jordegendom^» (»terra diu possessa»). 
Andra åter antaga, att det uppkommit af »ålder», d. ä. fullkom- 
lig, och att ordet alltså betyder fullkomlig äganderätt (»terra 
perfectse possessionis»). ^ 

Vi anse den senare härledningen riktig. 



^ Nåf?ra fall af besittningsrätter å sådan jord må anföras: Sbg. F. F. 
1073 — Enl. K. Br. d. 8 dec. 1679 erhöll sekreteraren uti reduktions- 
kollegium Jonas Werfvingh skatterättighet å 12 ödeshemman i Helsingland. 
Enl. res. på fiskalen Raphael Pålssons inlagda frågopunkter förklarades — 
enl. Kam. Koll. registratur 1649 d. 6 aug. — att alla ödeshemman i Jämt- 
land skulle efter laga uppbud inskrifvas i jordeböckerna för krono. — Enl. 
1755 års Vester-Norrlanas Verif. B. s. 4519 erhöll bonden Jon Persson i 
Vågesta 12 års arrenderätt å ödeslägenheten Genesöen i Nätra s:n — 
1634 d. ^'s meddelade Kam. Koll. attest för Erik Andersson att sitta odrif- 
veu, så länge han utgjorde utlagor, å V* h:n i Torpa s:n och Vedens h:d, 
som han af öde upptagit. (Sbg. F. F. 383) — K. Gustaf Adolf meddelade 
d. *V7 1612 besittningsbref för Måns Djursson å 1 mtl. Esbjörnamåla, Urs- 
hults s:n och Kinnevalds h:d, som hans fader Djur Nilsson å kronans all- 
männing upptagit. — 1634 d. 16 maj tillskref Kam. Koll. landshöfdingen 
G. A. Kruse i Dalarne att låta hustru Malin Larsdotter besitta det h:n på 
Åsen i Hedemora, som hennes man af öde upptagit. (Sbg. F. 402) — Enl. 
Kam. Koll. Prot. d. 2 okt. 1634 erhöll fru Ebba Oxenstierna besittningsrätt 
till 3 ödesgärdar i Suderby, Norrhundra 8:n och Ärlinffnnndra h:d. 

^ Ihre: Gloss. Suio-goth. Jmf Fritzner: »Orobog över det gamle 
Norske Sprog> och Gloss. t. de norska lagarna. Se ock Schltter: Gloss. 
t. V. G. L. vid opal. 

^ Ihre. 



187 

Att odal i och för sig icke betyder gammal egendom, är 
klart redan däraf, att odal förekommer i de tvenne lagar, som, 
efter hvad förut är sagdt, icke känna till skillnaden emellan 
arf och aflingejord. De. som antagit betydelsen gammal jord- 
egendom, hafva nämligen tänkt sig motsättningen emellan gam- 
mal och ny egendom beroende på skillnaden emellan arf och 
aflinge. Schlyter öfversätter ock »alda oJ)al» med :i>gammal 
slägtjord». Men samma slutsats kan ock dragas med stöd af 
de lagar, som eljest göra en bestämd skillnad på arf och aflinge. 
Såväl det ena som det andra slaget af jord kunde öfvergå från 
man till man genom pantsättning. Men nu kallas de gode män, 
i hvilkas närvaro köp af all jord, utom allmänningsjord, skulle 
ske, »odal fastar». ^ Pantsatt jord, som ej på bestämd tid in- 
löstes, sades vara »oJ)al faest» ^, d. v. s. blef egendom i pant- 
innehafvarens hand, vare sig den förut var arf eller aflinge; 
och på annat ställe uttryckes samma sak sålunda, att de vid 
pantsättningen närvarande fastarne (»W8e|)ia fastar») vid försum- 
mad betalning förvandlades till »odals fastar». ^ 

Häraf torde inses, att »odal» omfattade både arf och af- 
linge. 

Men af det föregående kan ock ses, att odal betecknade 
äganderätt i motsats till pantinnehafvarens besittningsrätt. Här- 
jämte kan ock påvisas, att odal betecknade äganderätt i mot- 
sats till en tillfällig nyttjanderätt. Nyodling, som med bya- 
männens tillstånd företagits, blef »fullt fa3{)erne oc al8 oJ)ill», d. v. s. 
äganderätt. Utan tillstånd upptagen nyodling fick åter endast 
innehafvas under 3 års nyttjanderätt. ^ 

Härjämte kan tilläggas, att skifte af bys tillägor kallas 
»opal skifte»,^ att åverkan å annans jord kallas »o[)ul brut»^ samt 
att ägare af odal kallas »odalbonde». 

Motsatsen till odaljord var allmänningsjord. Den köptes 
och såldes med »vin ok vitne», som lösöre. 

Men af odal härledes verbet »oölast» (odla), som Ihre öfver- 
sätter med »acqvirere» och Fritzner med »komma i besittning af 
något som sin egendom». 



1 V. G. L. II JB 1; U. L, JB 9:2. 

2 Ö. G. L. Egn. S. 16. 

3 V. M. L. Il JB 10 pr. 

* V. M. L. I B. B. 10; II B. B. 21. 

5 V. G. L I JB 14. 

« Ö. G. L. B. B. 29. 



188 

Genom odling förvärfvades aTltså odaljord, d. v. s. privat 
jordäganderätt. Detta gäller dock närmast jord, som användes 
för jordbmksändamål. Jord af annan ekonomisk användning, 
såsom vattenverk, byggnadstomter o. s. v., förvärfvades medelst 
arbete. Att arbete likaväl som odling gaf upphof till privat 
äganderätt, kan man se af uttrycket »opal vatnvserk». Ett vat- 
tenverk kunde naturligtvis icke uppkomma genom odling utan 
arbete, men erhöll i allt fall epitetet »o{)al» såsom uttryck för 
dess beskaffenhet af själfständig privat egendom. 

Enskild jordäganderätt uppkom alltså dels genom att he- 
hygga dels genom att nyodla särskilda jordområden. 

Det tydligaste stadgande om intäktsrätt å allmänning er- 
bjuder oss Helsingelagen. »Wil han taka til åker aellaer aeng», 
heter det, »pa skal han rypia pre dyssicer:», d. ä. en åker så stor, 
att därpå kunde skördas tre trafvar säd, »ok göra eth hus i 
fira knutar ok gaugi vm taekten, ok ma3rki tsekt mse|) II wit- 
num, ok vsere paet laga tak hans». Det för äganderätten grund- 
läggande var det arbete, som erfordrades för åkerns uppodling 
samt först och främst husets byggande. Därlbr är ock stad- 
gadt, att vid tvist om bättre rätt till intäkt »hafwi {)an wij)z 
orp husit giorpce», ^ 

Jämväl rätt till byggande af vattenverk synes hafva varit 
lika fri, som om intäkt sagdt är, dock med villkor att annans 
ofvan eller nedan liggande verk ej skadas. ^ 

Redan förut är sagdt, att intäktsrätten inom Västmanland 
och Dalarne på den äldre lagens tid torde hafva varit fri. 
Äfven här förvärfvades äganderätt till intagan genom odling, 
såsom framgår af uttrycket: »han ry|)ir geen ruJ)U oc biröter geen 
brytu». ^ Samma frihet torde äfven hafva funnits till anlägg- 
ning af vattenverk. 

Beträffande Västergötland kan man ej med säkerhet afgöra, 
huruvida intäktsrätten därstädes varit vid tiden för lagarnas 
tillkomst i deras nuvarande skick fri i afseende å annat än 
intäkt för anläggning af vattenverk. Härom är stadgadt: »Sa 
maj)er a mylnu stad aer fyrst geer vcerh a hvat pset ser hseldse a 
aldra götae seng. aellaer al|)ra graennae».^ Byggandet medförde 



1 Wip. B. 15. 

2 Ibm 17. 

» V. M. L. I B. B. 10 § 1. Jmf. II B. B. 21. 
* Huru myulnu skal gaerse § 2. 



189 

• 

äganderätt. Ej heller torde 'eoskild äganderätt till vatten hafva 
omfattat annat än sådant, som var medelst kulturarbete begrän- 
sadt. Man kan se detta i fråga om fiskerättens omfång. ^Eig 
ma fiskise. i. stcemmum manss annar sen psen ser a. eigh i diJci 
annar manss». ^ 

Hvad Gotland angår, torde äfven där fri intäktsrätt å all- 
männingen hafva medgifvits, såsom förut är närmare utredt. 
»Apal iorp», d. v. s. jord iinder privat äganderätt, uppkom äfven 
där genom odling. Vid tvist emellan tvenne personer om bättre 
rätt till intaga, afgick den med seger, som genom vittnen kmnde 
intyga, att jorden blifvit af honom belagd med arbete. ^ 

Beträffande slutligen Skåne, Halland och Blekinge är det 
förut anmärkt, att den privata äganderätten till vatten endast 
omfattade dammfäst vatten. Grunden var det å byggnaden ned- 
lagda arbetet, 

I andra landskap än här anmärkta var rätten till intäkt 
eller till anläggning af vattenverk beroende på tillstånd af ve- 
derbörande menigheter. 

Af det föregående torde vara klart, att den ekonomiska 
grunden för uppkomst af enskild jordäganderätt var arbete. 

Men under jordbrukets första skede i vårt land bedrefs icke 
alltid arbete i afsikt att förvärfva äganderätt till jorden. Ofta 
högg jordbrukaren en sved eller »rydja», antände densamma 
och sådde säd i askan. Sedan han tagit en eller ett par skör- 
dar, begaf han sig till ett annat ställe och förfor på enahanda 
sätt där. Det var det s. k. nomadiserande svedjebruket. Till 
och med sedan stadigt jordbruk blifvit vanligt, kom det gamla 
svedjebruket delvis till användning. Härpå gifva landskaps- 
lagarna flera bevis. ^ Samma sed har ock i Dalame och Norr- 
land förekommit i stor utsträckning ända in i senaste tider. ^ 

Genom svedjebruk förvärfvades ingen äganderätt till jor- 
den, som tvärtom var och förblef allmänning. 



1 Ibm § 1. 

2 G. L. 1 : 25 § 1. 

» Se t. ex. Ö. G. L. B. B. 28 § 5. 

* Detta brukningssätt afses t. ex. i 9:de p. af 1647 års skogsordning. 
KaBnsakning skulle ske med finnarnes nybyggen i Norrland, Dalarne och 
Värmland. Befunnes det då, att finnarne »röjt sig åker och äng eller thet 
ännu göra kunna» och hafva de tillika för afsikt att blifva bofasta män^ 
dä skulle torpen äga bestånd. I motsatt fall skulle de utdrifvas och »theras 
JSweder medh Sådhen them ifråntagas». 



190 

Därför måste nyodlaren ådagalägga sitt uppsåt att förvärfva 
äganderätt genom ett fortsatt bearbetande eller häfdande af 
jorden i fråga. 

Vanligen fordra landskapslagarna en häfdetid af tre år. 

I det fbrut anibrda lagrummet angående intäktsrätt ä Got- 
land talas sålunda om »ortar vitni vm pria vintr», d. ä. vittnen, 
som kunde intyga, att den omtvistade intagan varit häfdad i 
tre år af en och samma person. Så föreskrifver Västgötalagen, 
att den som flyttade ut på byamarken och »byggir» där samt 
»a III vitter sellser III vittrum Isengser» ägde rätt till yxbörd i 
skogen samt till mulbete. * 

Att dessa lagrum afse laghäfd å nyodlingar är obestridligt. 
Sedermera har emellertid samma villkor för vinnande af laga 
häfd öfverförts å köp och skifte. 

Ett tydligt stöd härför hafva vi uti Helsingelagens stad- 
gande: ^ »Thaetta seru lagha hsef^ir . J)set man hafwe vm 
pry aar oqvi{)et ok oklandit . komber sij)8en annser ok sigher 
sit waeraB . pa hafwi psen wipz orp sum taJcit hafwr . swa waeri 
ok vm allse köpi iorJ)ir sum man köper sellser maej) skifte faar». 
Första punkten afser laga häfd å intaga, den andra åter å jord 
åtkommen genom köp eller skifte. 

I andra lagställen angående häfd äro dessa fall samman- 
slagna till en rättsregel, eller, i den mån den fria intäktsrätten 
upphörde, laghäfd å intaga helt och hållet lämnad å sido. ^ 

Ä andra sidan ^var nyttjanderätt inskränkt till tre år i de 
fall, då det icke var medgifvet att genom nyodling förvärfva 
äganderätt till intaga. 

Sålunda tala tvenne af Svealagarna om intaga »innan wser- 
nar» eller »vtan wsernar». * Gjorde man intaga ;»innan wsernar», 
ägde man så och skörda »vm pry aar» »oc si{)an till skiptis baera». 
Enligt Östgötalagen ^ ägde sådan afgärda by, som icke låg 
inom egna råmärken och ej heller »til ha ok hamna» och som 
därfar med högabyn. hade gemensam nyttjanderätt till allmän- 



1 I JB 13, 4. 

2 Wi|). B. 16 pr. 

3 V. G. L. III: 112; Ö. G. L. Egn. S. 21: 1; B. 14: 2; Söd. L. JB 9: 
2; U. L. JB 9: 5; M. E. L. L. Egn. B. 25; K. K. L. L. JB 18; Sk. L. 
I: 75. 

'* V. M. L. I B. B. 10; U. L. Wip. B. 21. 

» B. B. 28: 5. 



191 

ningen, rätt att därpå »ry{)ia undir mghi ok rowm», men endast 
för en tid »af {)reia halma». 

Och likasom privat äganderätt förvärfVades genom tre års 
häfd, så knnde den ock förloras genom tre års ödesmål. 

Sålunda stadgar Helsingelagen : ^ :^Fara msen i allmaennnng. 
ok far aSrökis tak ^ pere vm t)ry aar . t)a hafwi {)sen sipsdn sam 
taki wil>. Och Västgötalagen säger, ^ att om kyarnställe ligger 
öde, »{)rea vettsBr allser prim vaettrum laenger», får den intaga 
som vill. 

Af det anförda följer emellertid, att endast kultiverad jord 
knnde vara föremål för äganderätt. 

Till samma resultat komma vi, om vi undersöka sättet t^r 
jordbruksfastigheters mätande och bestämmande under medel- 
tiden. 

Uppkomsten af privat jordäganderätt anslöt sig till de 
8. k. stora familjerna, som efter hvad förut är visadt utgjorde 
ättstatens privaträttsliga enheter. 

Sedan fasta bosättningar kommit i bruk, blef tomten den 
stora familjens första enskilda egendom jämte de vid tomterna 
belägna graffälten. Byggande af hus och grafvar gaf upphof 
till den tbrsta jordäganderätten. Sedan till och med fasta bo- 
sättningar blifvit vanliga, torde nämligen den tomten omgifvande 
marken till en början varit och brukats såsom allmänning för 
jakt, fiske, boskapsskötsel och svedjande. Efter hand som ett 
stadigt åkerbruk vann insteg, utbredde sig dock den enskilda 
jordäganderätten till de tomten omgifvande åkerfälten och röjda 
ängarna. * 

Den stora familjens jordegendom kallades till en början torp 
och sedan by. 

Att dessa begrepp ursprungligen haft samma innebörd, kan 
man å ena sidan se dels däraf, att ett stort antal byars eller gårdars 
namn sluta på »torp:», »rup» eller »arp», utan att kunna härledas från 
torp i dess senare betydelse, ^ dels ock däraf, att Gotlandslageu 
använder »haimJ)orp» som beteckning för gård i allmänhet, ^ 



1 Wi{). B. 16: 1. 

* d. ä. öfvergifves. 

» I Myulnu B. § 2. II Mölno B. § 2. 

* By betecknar så väl tomterna som ock endast tomt och åker jämte äng. 

* Se ScHLTTEB ordbok vid |)orp. 

« I: 13. pr. Troligen har jämväl porp i Ö. G. L. B. B. 10 samma ur- 
sprungliga betydelse. 



192 

samt å andra sidan däraf att by ännu på landskapslagarna» 

tid kunde värn en enda brnksenhet samt ägas af en enda 

person. ^ 

Sedermera kom torp att betyda nybygge på bys mark och 

blef alltså motsättning till by, ^ likasom »afgärda by» till »höga 

by». ^ 

Under tidens lopp undergingo emellertid de stora f9.miljerna 

en tvåfaldig utveckling. Å ena sidan utträngdes de underordnade 
familjerna antingen på det sätt, att dessa grundlade egna ny- 
byggen, eller därigenom, att en familjefader dref sina söner, 
utom en, i viking eller köpmannafärder. I ena som andra fallet 
blef den förra familjens jordegendom, en enda bruksenhet. På 
detta sätt uppkommo större gårdar och jordagods — upphofvet 
till bland annat senare tiders säterier. 

Men å andra sidan fortforo väl den stora familjens alla 
medlemmar att kvarbo på egendomen, men skiftade densamma 
på de särskilda individuella familjerna. På detta sätt uppkommo 
hy ar i detta ords nuvarande betydelse, d. v. s. en helhet af flera 
bruksenheter. 

Till följd häraf kännetecknas byarna af släktgemenskap, 
Bydelägare kallas i Östgötalagen »skiftesbröder»;* och att broder 
kunde skifta by med broder är af tvenne Svealagar omtaladt. ^ 

Nu dör bonde, heter det, barn lefver efter, en arf vinge 
kommer till tinget, äskar ljud och säger: »Jag har ärft min fader^ 
och jag vill själf råda öfver mitt arf». Då svarar hans broder: 
»Vi ägde en fader, som väl förvaltade vår egendom, och som 
kunde både afla och gömma, och är det vårt råd, att vi gemen- 
samt afla och gömma, ty häst är att hafva hröders ho gemen- 
samt.-» — »Nej, säger den andre, jag vill skifta vårt arf och 
råda öfver min lott.» Då gifves honom vitsord till laga skifte. 
Äga de ej i flera byar äu en, då tage yngste brodern sin lott 
längst i söder och sedan hvar och en efter sin ålder och den 
äldste fjärmast, d. v. s. längst i norr. 

Genom skifte af den stora familjen uti individuella familjer 
uppkom det äldsta af våra lagar omtalade skiftessättet — det 
s. k. hamarskiftet. ' 

^ Hels. L. WiJ). B. 1. U. L. Wi|). B. 6 samt V. G. L. I JB. 15 in fine. 

2 V. G. L. I JB. 15: 1; Sk. L. I: 71; II: 33. 

8 Ö. G. L. B. B. 28: 5. 

* B. B. 8 pr. 

5 U. L. AB 11: 20. V. M. L. II AB. 10: 3. 



193 

Som lagarna endast omnämna hamarskiftet såsom ett på 
deras tid redan aflagdt skiftessätt, har man sväfvat i ovisshet 
om dess betydelse. Sålunda har Schlyter härledt hamarskifte 
från hamarr, klippa, och en by, som sades ligga i hambri, skulle 
vara en sådan, som utan redig tomtindelning vore belägen på 
steniga backar. ^ Lindblad åter har härledt det från »hammare», 
särskildt i betydelse af Tors hammare, och med en by »i ham- 
bri» skulle då förstås en sådan, som låge i kors, d. v. s. i oregel- 
bunden ägoblandning. ^ 

Hvarken den ena eller andra förklaringen synes oss vidare 
lyckad. Utom det att så väl Schlyters som Lindblads tolkning 
förefaller tämligen sökt, torde det vara svårt att förklara, h var- 
för en sådan anordning af by, som de hvar för sig tänkt sig, 
just skulle kunna benämnas ett skifte. 

För vår del tro vi, att »hamar» i »hamarskifte» är besläktadt 
med Aeimr», »hem», »hember», »haim» eller »ham» och skulle 
då betyda hus, hem eller värld.^ I allt fall torde »hamar skipt» 
vara en fullt analog bildning med »hamar siangh», som Schlyter 
själf öfversätter med ett visst slag af ^hemgifh. 

Med denna tolkning skulle hamarskifte betyda »hemskifte», 
d. v. s. skifte af den stora familjens gemensamma hem uti de 
individuella familjernas särskilda hem. 

Medelst hamarskiftet delades då först själfva tomten i ett 
visst antal delar, s. k. bol, efter antalet af de i skiftet ingående 
familjerna. Hvarje sådant bol blef alltså en individuell familje- 
bostad eller gård. Men då skiftet ursprungligen omfattat endast 
själfva tomtplatsen och då den ena familjen icke torde haft 
behof af större bostad än den andra, lades alla bolstäderna 
lika stora. 

Då detta skifte ägt rum långt tillbaka i forntiden, är det 
helt naturligt, att vi vinna den bästa bekräftelse härpå från 
Sveriges äldsta bygd — Skåne. 

Enligt detta landskaps lag utgjordes också byarna af flera 
lika stora bol. ^ Detsamma intyga ock medeltida handlingar. 
Sålunda omtalas 2, 3, 4 bol, hela och halfva bol (lat. mansus) 
o. s. v. i samma by ^ (lat. villa). 

^ Se ordboken vid Hamar. 

* >0m skifte af jord> — Upsala 1838 s. 7. 

^ Se Schlyter: ordboken vid hamar. hem, och hamar siangh. Ihre. 

* I: 72, II: 26. 

* D. S. n:r 26, 28, 33, 34. 

Aströnif Svensk jordäganderätt. 13 



194 

Men bol har jämväl i vissa delar af öfriga Sverige haft 
samma betydelse. Så var f(5rhållandet på Oland, där bol före- 
kommo 1 betydelse af markabol. ^ Afven i medeltida urkunder 
förekomma benämningarna hela och halfva (och fjärdedels) bol 
o. 8. v. 2 Och enligt Västgötalagen skulle kyrkogärdsgårdar 
underhållas till lika delar af alla bol. ^ 

Hvarje bol var begi-änsadt af gärdsgård, s. k. bolgarJ)er 
eller »toptergarper.» * 

I öfverensstämmelse med den urgamla regeln, att »tomt är 
åkers moder», delades sedermera den omgifvande åkern till lika 
delar på hvarje bolstad. 

I Södermannalagen säges det om den, som ville lägga jorden 
i solskifte: »aghi J)a han wizorj). ra will nij)er sa^tie ocei pen 
stangfall will a Iseggise.» ^ Nedsättande af råmärke ställes så- 
lunda i motsats till åläggande af stångfall. Jämför man vidare 
detta stadgande med t. ex. Ostgötalagens eller Västmannalagens 
stadgande om skifte, ^ hvaraf framgår, att nedsättande af rå var 
en med bestämda formaliteter och solenniteter förenad handling, 
torde man kunna draga den slutsatsen, att skillnaden emellan 
hamarskiftet och det efterföljande solskiftet bestod däri, att det 
förra var ett itereradt skifte, det senare åter ett permanent. 

Detta bekräftas ytterligare däraf, att i rättsreglerna för 
solskiftet merendels framhäfves, dels att en verklig jämförelse 
till vidd och godhet af de i skiftet ingående ägolotterna skulle 
äga rum, dels ock att det verkställda skiftet skulle vara be- 
ståndande. 

Sålunda heter det, att vid skifte skall »iamt arwpe a möte 
iamnu giua: paet aer ryj)ia gen ryddu. gö|)a gen göddu: trse- 
pa mot traeddu . dikia gen diktu: aella taki prea halma {)sen 
af sum bseter hauaer byght.» '^ Detta kallas att dela »til iamföris». 
Och sedan skifte är gjordt, säges det att: »hwar ra{)i sinum ot. 
hvad han aghser minnse aellr merae, aengi ma andrum sit 
fortakae.» ® 



^ Hildebrand: Sveriges medeltid I s. 247. 

^ D. S. n:r 1845. 

3 I Kirk. B: 13. 

* Schlytee: ordbok, vid bolgarper samt V. G. L. I Ä. B. 21: 2. 

^ B. B. 13 pr. 

6 Ö. G. L. B. B. 1 § 3 V. M. L. BB. 19. 

' Ö. G. L. B. B. 1 § 3. jmf., ock U. L. Wib. B. 2: 1. 

8 U. L. Wip. B. 1: 1. 



195 

A andra sidan må ock anmärkas, att Västgötalagarna, som 
sannolikt stå det äldre skiftessättet närmast, ingenstädes tala 
om råmärken omkring inägorna såsom t. ex. Upplandslagens 
i^deldiera:^. Västgötalagarnas ^tiseldra» torde nämligen endast 
betyda detsamma som tomtara eller möjligen jämväl ^marka- 
skäl» emellan byar. ^ 

Med anledning häraf torde alltså kunna antagas, att den 
delning af inägorna, som genom hamarskiftet verkställdes, 
bestod uti ett upprepadt uppmätande af jorden medelst rep 
eller stång. 

På detta sätt torde den till en by hörande inägojorden ur- 
sprungligen fördelats i så många skiften, som antalet bol eller 
själfständiga familjer i byn. 

Men enär dessa skiften icke kunde, om man vid fördelningen 
endast tog hänsyn till arealen, göras jämngoda, torde det vara 
helt naturligt, att man sökt af hjälpa denna brist därigenom, 
att de särskilda familjerna efter hvarandra och i viss ordning 
fått bruka byns samtliga skiften. Hamarskiftet torde alltså 
sannolikt hafva varit ett s. k. årsskifte eller åtminstone ett 
periodiskt återkommande skifte. ^ 

Genom delning af de ursprungliga torpen eller byarna 
emellan de individuella eller de skiftesberättigade familjerna 
uppkommo, som sagdt, lika stora bol. 

Till en början omfattade de endast bolstäderna. Inägorna 
voro bihang och det öfriga allmänning. Men efter hand ut- 
sträcktes begreppet bol att jämväl omfatta åkerjord. Och enär 
bol var uttryck för en fullständig besuttenhet, kom bol att betyda 
en jordegendom af bestämd minimal storlek. 

Sålunda är det bekant, att i Danmark oeh Skåne ett bol 
omfattade tomt jämte 1 markland jord, d. v. s, så stor jordrymd, 
att man där kunde utså en mark korn. Markland med dess 
underafdelningar var nämligen ett på utsädets storlek beroende 
ytmått. Men bol af samma storlek som i Skåne omtalas äfven 
från andra delar af Sverige. Sålunda må erinras om markabol 
på Oland, ^ »marc laige» på Gotland ^ och markabol i Bohuslän. 
I Finland räknades »bol och markland» samt i Norge »melisboel» 



1 I JB. 10 o. 19. 

* Hjelmébus: Om Laga Skifte: s. 7. 

* Hildebrand: Sveriges Medeltid I. s. 247. 

* G. L. I: 28: 5, jmf. 47: 1. 



196 

eller »markeboeU. utgörande en hel gård och innehållande 8 
örisbol, »hvarje aktadt för så mycket som en tunna säd kunde 
sås på» eller ett öresland. ^ 

Sedan de ursprungliga hela bolen skiftats i smärre delar, 
uppkommo beteckningarna öresbol såsom på Oland och i Bohus- 
län samt »löpsbol» i Värmland, på Dal och i Västergötland. Då 
ett öresland var en del af ett markland samt ett »löpsland^ på 
Gotland var ett fjärdedels tunnland, torde vara klart, att bolet 
delats med afseende å de tillydande inägorna uttryckta i yt~ 
mått. Liksom ett markabol utgjordes af tomt och ett markland 
jord, utgjordes ett öresbol af tomt och ett öresland jord. 

Men nu delades i Skåne ett bol jämväl i halfva bol samt 
flärdingar och attungar. ^ Utom tomt omfattade alltså ett hälft 
bol 4 öresland, ett fjärdedels bol 2 öresland och en attung 1 
öresland. 

Det väsentliga för ett bol eller någon dess underafdelning 
var tydligen, att det omfattade två delar, tomt och en viss i 
vanligt ytmått uttryckt jordareal. Till ett bol, en attung o. s. v. 
hörde numera alltid viss åkerareal. Ett markland, ett öresland 
o. s. v. var åter endast åker af viss storlek. ^ 

Nu har visserligen bol i Sverige, utom Skåne, tidigt förlorat 
sin urgamla betydelse. * Men månne det icke i allt fall jämväl 
i öfra Sverige haft sin fulla motsvarighet? 

Nyckeln till frågans lösning gifver oss Västgötalagen. 

Redan förut är anmärkt, att enligt denna lag alla bol del- 
togo lika i skyldigheten att hägna omkring kyrkogård, ett stad- 
gande, som förutsätter en likhet dem emellan. Så heter det: 
»en säger sig äga utskifte, d. ä. intagor å byamark, en annan 
bol. Den äger rätt till utskiften, som äger bol, ty, tillägges 
det, utskiften och gärdesgårdar höra alla till tomt enligt lag». ^ 
Till bol hörde tomt, och till tomt hörde rätt till intagor och 
skyldighet att hålla hägnad. Men nu var intäktsrätt å byamark 
beroende på samtycke af alla dem, som innehade minst åttonde- 
delen af en attung. ^ Det var det minsta besuttenhetsmåttet. 

^ Linde: s. 496 not. 
« I: 72. 

* Se Sk. L. I: 75. Jmf. ock t. ex. Dipl. Svec. I: 34. Egendomars stor- 
lek uttryckes här än med >mansus> (dimidius och qvadrans) än med >solidi>^ 
>marcha> eller »ore>, än med både >mansus> och »solidi>. 

* Jmf. Thulin: Mantalet s. 27. 
^ V. G. L. I: JB. 7: 2. 

« Ibm 14. 



197 

Och huini stor åttondedelen af en attung var, förklarar lagen i 
tydliga ordalag. »Hafver man laga tomt i by jämte ett öresland 
och 6 lass äng och andel i grindar, hägnader och broar samt 
i bys alla byggnader, det är åttondedelen af en attung, då har 
man rätt till utskiften och till laga skogshygge i förhållande 
till sin ägolott». ^ Laga tomt skulle vara 20 alnar lång och 10 
alnar bred. ^ Ägde man mindre än åttondedelen af en attung, 
således äfven om man ägde andel i tomt, hade man endast rätt 
»til löf ok lok» och »vnder veifjser». Hade man icke andel i tomt 
utan bodde å laghäfdad intaga å byamarken, hade man endast 
rätt till yxbörd i icke bärande skog samt rätt till mulbete men 
icke rätt till intäkt. ^ 

Den fullständiga andelsrätten uti by var alltså ovillkorligen 
förbunden med innehaf af åttondedelen af en attung. Och dess kärna 
var åter tomten, till hvilken fogats 1 öresland åker samt 6 lass äng. 

Nu är det lätt att se, huru stor själfva attungen var. En 
attung utgjordes af tomt, jämte 8 öresland d. v. s. 1 marhland 
åker samt 36 lass äng, eller tydligen, frånsedt ängen, lika 
mycket som Skånelagens bol eller annorstädes f()rekom mande 
beteckning markabol. Och åttondedelen af en attung var lika 
stor som ett öresbol. 

Ofverensstämmelsen emellan bol och attung är påfallande. 
Båda bestå af tomt, som är åkers moder, samt samma åkerareal. 
Båda utgöra lika stora andelar af by. »I attungar skall man 
by byggia», heter det. ^ Båda betecknade andelsrätten i bys 
byggnader, broar, hägnader, grindar o. s. v. Båda voro skattetal. ^ 

Likasom i Skånelagen kom skillnaden emellan attung 
såsom tomtmått och markland o. s. v. såsom ytmått bäst 
till synes vid afsöndring af ett visst jordområde. Vid 
skifte skulle alla attungar göras lika stora — attung var 
attungs broder — om icke hump blifvit afsöndrad. Alla skulle 
äga lika andel i godt och dåligt, både i åkrar och ängar och 
alla lika andelar i arbete, både broar och bäckar och samma 
andel i gärdesgårdar som i åkrar och ängar. ^ Men var hump 
frånsåld, skulle denna vid skifte afräknas på den attung, från 



1 II JB. 19. I JB. 7: 3. 

* II JB. 18. 

3 I JB. 13: 4. 

* I JB. 8. Byar omtalas med 9, 12, 15 ä 16 attungar. 
"> Ibm 8. S. M. L. K. B. 10 pr. 

« Ö. G. L. B. B. 6. 



198 

hvilken den var afsöndrad. ^ Och att hnmpar mättes med yt- 
måttet markland o. s. v. synes på annat ställe i lagen. ^ 

Attungen var ett uttryck för en jordegendoms rättsliga stor- 
lek öfver hufvud. 

Attungen och troligen äfven bolet utgjorde ursprungligen 
åttondedelen af en by. Först delades troligen byn i 2 delar, så 
i 4 och slutligen i 8 delar. Tydligast framgår detta kanske af 
äldre Västmannalagens stadgande om skifte. »JEr by laghskip- 
ter, säges det, sliker hawir (d. ä. half) sum hawir, sliker 
fiorpungir sum fiorJ)ungir sliker attungir sum attungir. Hwar 
sum hawir fiorpung i by rape enum sköt ra. hwar sum hawir 
twa fior^unga i by, ra})e halwm by». ^ 

Huru en by kommit att innehålla mer än 8 attungar kan 
man se af Ostgötalagens stadgande: »Nu gaers porp af nyiu 
up : {)a skal tompt Iseggia ni{)er. Nu hauaer han uitzs or{> 
sum aefte gamblu tompt uill laeggia. Nu uill han lagha mal a 
Iseggia: |)8et seru tiugu alnar a attungx tompt. ok tiu alnar a 
attungx åker». ^ 

Attungdelningen har också sannolikt förekommit i både 
Göta- och Svealand. Af Svealandskapen är det bekant, att den 
funnits i Södermanland och Närike. ^ Attungen fanns äfven i 
Västmanland, såsom synes af nyss anmärkta lagrum, samt lika- 
ledes i Uppland. Ett spår däraf torde vara Upplandslagens stad- 
gande om skifte, som lyder i detta afseende sålunda: »pa kom- 
ber fi8er|)ungar fiort)ungi til skiptis, ok halwaer by halom . {>a 
ser by til iamföris komin». ^ Likheten med äldre Västmanna- 
lagens ofvan anförda stadgande är tydlig. Sannolikt har forat 
funnits ett led så lydande: »pa kombser attungar attungi till 
skiptis», hvilket dock bortfallit vid lagens nuvarande affattning, 
emedan attungtalet redan då var utträngdt af ettnyttfastighetsmått. 

I allt fall förekommer attung (lat. octonarius) i medeltida 
urkunder. Sålunda skänkte Sverker II till kanikerna vid Gamla 
Uppsala kyrka åtta attungar »in villa Upsaliensi». "^ 



1 Ö. G. L. B. B. 2. 

^ Eg. S. 3: 2 »friggia märka egn> = värd 3 marker, jmf. > märka nöt» 
o. G. L. I: 47. 

3 I BB. 19. SeockHiLDEBRAND: Sv. Medeltid. I. s.249ff. Se ock Ö. G. 
L. B. B. 6. 

* B. B. 10. 

^ Linde: Finansrätt s. 493. 

ö V. B. 1 pr. 

^ Dipl. Svec. n:r 115. 



199 

Bol och attungtalet var på grund af det anförda ursprung- 
ligen endast ett uttryck för de särskilda familjernas privata 
äganderätt till holstaden. 

Först senare utsträcktes denna äganderätt jämväl till de 
bolstäderna omgifvande inägorna. 

Det för åkerns mätande använda ytmåttet — markland, 
öresland o. s. v. — gaf emellertid upphof till ett nytt fastig- 
hetsmått. 

Sedan nämligen begreppen bol och attungar utvidgats till 
att omfatta icke endast tomt utan äfven kultiverad jord, torde 
beloppet af den till ett bol eller en attung hörande odlade jor- 
den endast varit till sitt minimum bestämd. När det t. ex. 
heter, att till åttondedelen af en attung hörde 1 öresland jord, 
torde detta böra förstås sålunda, att till berörda hemman skulle 
höra minst 1 öresland jord. Att mera jord än 1 öresland verk- 
ligen kunde höra dit, framgår af stadgandet i V. G. L. om rätt 
till intagor å byallmänningen. Intäkt fick ej göras utan deras 
samtycke, som ägde minst åttondedelen af attung. ^ Erhölls så- 
dant samtycke af t. ex. en attungsägare, blef dennes attung 
tydligen större än det lagligen bestämda måttet. 

Genom nyodlingar blefvo alltså attungar och attungsdelar 
olika stora, men häraf följer, att attungen så småningom blef 
en felaktig måttstock på olika jordägares innehaf. Och då inne- 
hafvet uttrycktes i ytmått, öretalet, blef detta slutligen alldeles 
förhärskande. 

Denna utveckling var redan fullbordad vid tiden för Svea- 
lagarnas tillkomst (utom äldre V. M. L.) 

Sålunda stadgas det, att ^tompt a byriaes aeptir byaemali. 
septir pseninx land . ok örtoghsB land . öris land . ok markland. 
l)SdY a hvrar sin lot upp takse. sum han. j. by aghser.^ 

Förhållandet vid skifte emellan tomt och åker är nu omkastadt. 
Förut lades tomtmåttet — attung och bol — på åkern. Nu lades 
åkermåttet — öretalet — icke allenast på åkern utan jämväl 
på tomterna. Först hade bol och attungar varit deliiingsgrund 
i by, nu var delningsgrunden hvarje bydelägares jordinnehaf. 
Samtidigt hade begreppet by utvidgats från tomter och hus till 
jämväl åker. 



1 I JB. 14. Jmf. ock t. ex. V. M. L. I B. B. 10. 
« U. L. W. B. 1: 1. V. M. L. II B. B. 1: 1. 



200 

Det är redan förut sagdt, att mark-, öres-, örtugs- och pen- 
ninglandet ursprungligen var ett på utsädets storlek bestämdt 
ytmått.^ 

Men i och med det att öretalet blef delningsgrund i by, 
fick det härjämte betydelse af jordatal, d. v. s. fastighetsmått. 
Ett öresland t. ex. kunde sålunda betyda dels viss areal åker, 
dels ock denna areal + en på öreslandet i förhållande till en bys 
hela öretal åbelöpande andel af tomt, äng, skog, slåtterlägen- 
heter, fiskevatten, fäbodevallar, kvarnar och vattenverk, sand 
och grustag, hyttor m. m., eller med ett ord byns alla adperti- 
nenser. 

Det var en bestämd skillnad mellan öretal såsom ytmått 
och öretal såsom jordatal. 

På detta sätt kunde och kan hvilket åkermått som helst 
blifva jordatal. 

Utom öretalet hafva sålunda i olika landsändar förekommit 
åtskilliga andra, såsom i Dalarne spannland, snesland, bandland 
och kafvelland, i Helsingland och Medelpad mål, i Ångerman- 
land sädesland eller seland, i Västerbotten pund och spannland. 
Alla hafva det gemensamt, att de ursprungligen endast varit 
ytmått för åker, vare sig de blifvit bestämda med hänsyn till 
utsädet, såsom öretalet, måltalet m. fl., eller med hänsyn till 
skörden, såsom bandlandtalet.^ 

I öfrigt förekomma ofvan angifna beteckningar ännu i dag 
i delar af Dalarne och Norrland, dels såsom ytmått dels såsom 
jordatal. I Dalarne t. ex. skiljer man på snesland och band- 
land i areal (ytmått) och bandland såsom reducerad jord (jorda- 
tal). Det förekommer exempel på kappland och kvadratrefvar, 
ja på ar och kv.- meter, dels i areal dels såsom reducerad jord. 

När i nyare tiden mantalet uppkommit såsom fastighets- 
mått, torde det hafva bildats genom sammansättningar af vissa 
jordatal, såsom man kan se i Norrland, där det s k. gärde- 
mantalet bevisligen bildats på an ty dt sätt.^ Men att så äfven 
annorstädes varit förhållandet, kan man se däraf, att de s. k. 



^ Steenstrup: »Studier över Kong Valdemars Jordebog>; Hildebrand: 
Sveriges Medeltid, s. 243—245. 

Se ytterligare Thulin: Om mantalet, s. 98 och 103 ang. 1547 och 1604 
års skattläggningar i Vesterbotten och Gestrikland. 

2 Se härom Thulin: Om mantalet s. 65 ff. 

^ Thulin: ibm. 



201 

»gärderna» och »settingarna» vanligen bildades genom hopfogning 
af vissa jordatal till en skatteenhet. ^ 

I detta sammanhang torde ock böra framhållas skillnaden 
emellan ett jordatal och ett mantal. 

Medan ett jordatal utgöres af en viss areal åker, vanligen 
uppskattad till åker af bästa slag, samt af en därå belöpande 
andel i bys alla tillydande förmåner, såsom bihang eller åtföljd, 
är mantal måttet på en fastighet, såsom bestående af både in- 
och afrösningsjord jämte därå belöpande andel i bys förmåner 
såsom bihang eller åtföljd. 

Angående jordatalens betydelse må i öfrigt anföras, att de 
äro mått på jordbruksfastigheters rättsliga storlek. 

Men då, såsom sagdt, jordatalet i första hand endast om- 
fattade åkern och senare jämväl ängen, var också endast den 
odlade inägojorden, uttryckt i jordatal, omedelbart objekt för 
den privata jordäganderätten. 

Köp, gåfva, pantsättningar m. fl. afhändelser af jord hade 
sålunda endast afseende å den odlade jorden. ^ Priset för h varje 
örtugland var, enligt hvad förut är påvisadt, legalt bestämdt.^ 
Alla örtugland ansågos hafva ungefär samma värde. Ännu i 
dag äro i Dalarne alla reducerade snesland inom samma socken 
vanligen taxerade till samma belopp.^ På samma sätt var det 
vid lega. Det ena öreslandet gaf lika mycket i afrad som det 
andra. Afraden synes hafva utgjort ^/24 af jordvärdet, d. v. s. 
1 mark vägdt silfver för ett markland, 1 öre för ett öresland 
o. s. v.^ 

Vid ingen af dessa rättshandlingar tog man någon hänsyn 
till den okultiverade jorden. 

Slutligen hvilade skatter och onera endast på den odlade 
jorden. När konung Sverker frikallade kyrkans egendom från 



^ 16 öresland eller 6 åttlngar bildade ofta en setting och 6 settiu^ar 
1 gård. Enligt Ö. G. H. 1543 n:r 10 bildade 6 attingar 1 setting i Vifolka, 
Göstrings, Lysings, Dals och Aska h:d. 

2 Den i V. G. L. föreskrifna formalitet vid köp och pantsättning, som 
kallas >umfärd bestod uti att >gange um akre ok cengice ok sua aptcr a 
topt sipaen». 

^ Se Dipl. Sv. 2745 o. 2746. Greger Magnusson sålde till Uppsala dom- 
kyrka 14 öresland för 336 mark pr samt till domprosten Björn 4 örtugland 
för 32 mark penningar. Hvarje örtugland kostade i begge köpen 8 mark 
penningar. 

* I Malung t. ex. 80 kr. pr snesland, i Lima 70 kr., i Järna 22 kr. 
o. 8. v. 

^ Schlyter: ordboken vid markland. 



202 

att utgöra kungliga utskylder, säges uttryckligen, att åker och 
hus (:?agros & domos») skulle vara skattefria, hvaraf kan dragas 
den slutsatsen, att endast åkrar och hus voro skattskyldiga.^ 
Detsamma bekräftas ock af jordeböckema från Gustaf Vasas 
tid. 2 Efter jordatalet utgingo — i brokig omväxling med man- 
talet — nästan alla skattetitlar, icke allenast ;>hufvudskatten», 
samt »skeppesta», »ledings lagmanspenningar», »vitepenningar* 
m. 11. utan t. o. m. fodring^ och dagsverken.^ 

Härjämte må erinras om att, enligt hvad förut är närmare 
påvisadt, den odlade jorden varit skild från den icke odlade 
genom hägnad. 

Vi öfvergå nu till att undersöka, huru privat äganderätt 
uppkommit å kultiverad jord under nyare tid. 

Härvid bör till en början påpekas, att, enligt hvad förut är 
närmare utredt, inga nybyggen kunde för tiden från Gustaf 
Vasa till 1789 upptagas under annan form af jordbesittning än 
såsom ständig besittningsrätt. Af ven om skatteköp tillkom, fick 
jordbesittningen ändock ingen annan karaktär än den högsta 
arten af ständig besittningsrätt. Men genom 1789 års förord- 
ning ändrades detta förhållande. Alla skatterättigheter förkla- 
rades nu vara äganderätt, vare sig dessa rättigheter voro ar- 
gamla eller tillkomna genom skatteköp.^ Då härjämte alla 
åbor å kronohemman fingo företrädesrätt att skatteköpa sina 
åboende hemman,^ kunde hädanefter privat jordäganderätt upp- 
komma medelst upptagande af nybygge samt skatteköp af det- 
samma. 

Likasom under medeltiden vid ursprunglig uppkomst af 
privat jordäganderätt iakttogos två grundläggande moment 
nämligen ett ekonomiskt — arbetet eller odlingen — samt ett 
rättsligt — laghäfden — , finna vi, att samma slags äganderätt 
under tiden från 1789 till innevarande tid uppkommit medelst 
ett ekonomiskt moment, arbete, samt ett rättsligt moment, först 
skatteköp, sedan endast en registreringsåtgärd. 

1 D. S., n:r 115. 

2 Så utgick fodringen af >de Byar och Socknar, som ligga under Svart- 
sjö gård* efter jordatalet >szå ath aff hwarie 4 ort. Land jordh hålz 1 
hesth*. Efter jordatalet utgjordes ock ÄJwwofsfodringen i Åkers skeppslag. 
Uppl. H. 1539, n:r 5. , 

^ I Björkekinds h:d utgjordes 1 dagsverke per öresland. Ö. G. H. 
1543, n:r 10. 
* § 2. 
^ § 6. 



203 

Under senare tider hafva nybyggen icke upptagits annor- 
städes än å den stora riksallmänningen i Norrland och Dalarne 
samt å delar af bergslagsallmänaingar och rekognitionsskogar. 

Då vi nu vilja redogöra för det viktigaste häraf till den 
del, det har intresse för vårt ämne, anmärka vi först, att in- 
täktsrätten under lorevarande tid icke, såsom under den tidigare 
medeltiden, var alldeles fri och oberoende af rättsliga forma- 
liteter. 

Den, som ville göra intaga, skulle nämligen söka tillstånds- 
resolution därtill af Kon. Bef.^ 

I öfrigt må särskiljas de fall, då en person sökte tillstånd 
till nybyggesanläggning efter, under eller före afvittring. 

I sammanhang med afvittringen skulle å öfverloppsmarken 
indelas nyhemman af minst ^/s mtl och högst 1 mtl, samt s. k. 
kronotorp af lägenheter, som voro mindre än V» nitl. Efter 
afvittringen ägde hugade sökande utverka tillståndsresolution 
samt taga nybygget i besittning. ^ 

Ville någon däremot upptaga nybygge å den trakt, som 
vore under afvittring, skulle han anmäla sig hos afvittrings- 
landtmätaren, som borde bereda lägenheten till skattläggning 
och afvittring, hvarefter med företeende af landtmätarens mät- 
ningsbetyg sökanden hos Kon. Bef. erhöUe tillståndsresolution. ^ 

För den händelse att någon ville upptaga nybygge å ort, 
som icke snart komme under afvittring, ägde sökanden anmäla 
sig hos länsman, som med biträde af två nämndemän skulle 
företaga en provisioneli utstakning och stundom jämväl provisio- 
nen skattläggning af lägenheten, hvarefter Kon. Bef. därå likasom 
förut ägde meddela tillstånd till anläggningen, sedan sökanden 
ingifvit länsmannens syneinstrument. Då sedermera afvittringen 
komme till denna trakt, skulle lägenheten definitivt afmätas och 
afrösas samt mantal, ränta och irihetsår därå bestämmas.^ 

Under alla omständigheter utsattes i Kon. Bef:s tillstånds- 
resolution det antal år, under hvilka nybyggaren skulle helt 
eller delvis vara fri från skatter, räntor och öfriga onera, men 

1 Se Reglementet d. 24 nov. 1749, s. 1. Afvitt. st. d. »0/2 1824, § 7. 
D;o d. 13 Dec. 1850, § 14. 

2 Afvitt. st. 1824, § 7. D:o 1820, § 8. Enl. Afv. st. 1850, § 12 minst 
V16 mtl och högst V 2 mtl. 

3 Afvitt. st. d. 13 dec. 1850, § 14. 

* K. Br. d. 9 mars 1825 t. K. B. i Jämtlands län. Afv. st. d. 10 
febr. 1824, § 7. Afv. st. d. 13 dec. 1850, § 14. Jmf. Reglementet d. 24 
nov. 1749, §§ 2—3. 



204 

med villkor att hela räntan skulle vid frihetsårens slut utgöras. 
Härvid stadgades ock uttryckligen, att antalet frihetsår, dock 
begränsadt af en viss latitud, skulle lämpas efter det mer eller 
mindre arbete, som till uppodlingen erfordrades.^ 

Huruvida arbetet verkligen utfördes eller icke, utröntes ge- 
nom syn. 

Efter frihetsårens slut skulle den bestämda nyodlings- och 
byggnadsskyldigheten vara fullgjord. 

Angående arten af det arbete, som erfordrades, innehåller 
reglementet d. 24 nov. 1749 den bestämmelsen, att ingen finge 
räkna sig till godo arbeten å sådana ställen, hvarest han upp- 
rest en eller annan höstack, hässja eller lada, till inrymmande 
af det hö eller foder, som själfva naturen utan dikning eller 
rothuggning gifver; utan endast den lägenhet finge anses upp- 
odlad, )&som igenom kärrs och mossars uppdikande samt träns 
barkande och rothuggande gjorts nyttig och brukbar till åker 
och äng», 

Laga byggnader skulle enligt samma reglemente bestå af 
stuga och kammare, kornlada med loge, stolpebod, fä- och foder- 
hus samt stall. I öfrigt skulle allmänna lagens stadganden vara 
tillämpliga. 

Vid skattläggningen togs i regel endast hänsyn till den od- 
lade jorden. 

Efter frihetsårens slut och sedan nybyggnads- och odlings- 
skyldigheten blifvit vederbörligen fullgjord, ägde nybyggaren 
rätt att, om han så ville, förvärfva äganderätt till nybygget ge- 
nom skatteköp. 

Villkor för erhållande af äganderätt var alltså, att det fbre- 
skrifna arbetet med odling och husbyggnad blifvit verkställdt. 

Genom K. Br. den 6 maj 1817 bestämdes emellertid, att 
nybyggen inom Norrbottens och Västerbottens län skulle, efter 
fullbordade odlingsskyldigheter och efter frihetsårens slut, utan 
erlägyande af skattelösen genast anses och i jordeböckerna upp- 
tagas såsom skattehemman. 

Genom K. Br. den 10 febr. 1824 utsträcktes dessa bestäm- 
melser jämväl till »rikets öfriga norra provinser, Gäfleborgs län 
därunder äfven inbegripet». 



1 Afv. st. 1820, § 9; Afv. st. 1824, § 8; Afv. st. 1850, § 16. Regi. d. 

>v 174.Q Ä r. 



24 nov. 1749, § 5. 



205 

Sedermera bestämdes genom K. Br. den 17 febr. 1847, att 
nybyggens omföring till skatte finge ske, äfven före frihetsårens 
slut, dock endast med villkor, att odlings- och byggnadsskyl- 
digheten vid verkställd syn befunnits vederbörligen fullgjord, 
hvarjämte ytterligare i K. Br. den 15 dec. 1848 medgafs samma 
förmån äfven om afvittring icke ännu öfvergått, hvarvid i de 
fall, där provisionell skattläggning ej skett, sådan skattläggning 
skulle anställas för utrönande af, om odlings- och byggnads- 
skyldigheten blifvit fullgjord i förhållande till det ägoområde^ 
som vore nybygget tilldeladt. 

Medelst dessa bestämmelser var nybyggesrätten byggd på 
väsentligen samma rättsgrundsatser som i medeltiden. 

För förvärf af äganderätt till jord fordrades ett ekonomiskt 
moment — arbete — och ett rättsligt — statens sanktion. 

Sedan vi sålunda visat, att privat äganderätt uppkommit 
såväl under medeltiden som under innevarande århundrade me- 
delst nyodling eller bebyggande af ett stycke allmänning med 
ty åtföljande rättslig sanktion, eller medelst hvad vi förut kallat 
specificatio af en res communis, vilja vi tillse, i hvad mån denna 
äganderätt är från statens sida inskränkt. 

Härmed sammanhänger frågan om den svenska jordens 
ränteskyldighet. 

Jord i enskild ägo är till sin s. k. natur antingen frälse 
eller skatte. 

Båda hafva i regel, så långt tillbaka i tiden som säker kun- 
skap når, varit pliktiga betala jordskyld eller ränta i varor eller 
tjänstbarheter till staten, hvarvid torde påpekas, att sådan ränta 
under medeltiden utgjordes såväl till förbundsstaten som de sär- 
skilda småstaterna. Skillnaden emellan de båda jordnaturerna 
består förnämligast däri, att den ena har varit ojämförligt mera 
belastad än den andra. 

Hvad frälset angår, är väl det s. k. ypperliga frälset i det 
allra närmaste att anse såsom på grund af privilegium befriadt 
från ränteskyldighet eller däremot svarande personliga tjänster 
(rusttjänst in natura). Beträflfande allmänna frälset är däremot 
räntan visserligen obetydlig, men har dock uttryckligen bibe- 
hållits af staten såsom en om ock Mten rekognition till kronan»,^ 
d. v. s. såsom ersättning för statens rätt till den naturliga 
grunden. 



Linde: Finansrätt, s. 256. 



206 

Och hvad därefter skattejorden angår, är det nogsamt be- 
kant, att densamma varit och delvis ännu är belastad med grund- 
ränta, ehuru statsmakterna redan fattat beslut om dess totala 
afskrifvande. 

Naturligtvis vänta vi här den invändningen, att grundränta 
icke är ränta utan skatt. Då numera den politiska strid härom, 
som i så många år upprört vårt samhälle, är afslutad, och då 
man alltså mera lidelsefritt kan röra sig å ifrågavarande om- 
råde, torde det vara lätt insedt, att grundräntan hvarken varit 
eller är att anse såsom skatt. 

En skatt upptages af alla medborgare,^ pålägges såsom 
vedergällning för allmänna tjenster ^ samt fördelas i mån af de 
skattskyldiges tillgångar. 

En grundränta däremot upptages icke eller kan icke upp- 
tagas af alla medborgare, utan endast af dem, som besitta jord, 
Orundräntan pålägges icke såsom vedergällning för allmänna 
tjänster, utan såsom af gift för rätt att begagna viss jord. Grund- 
räntan uppbäres slutligen icke heller i mån af den betalnings- 
skyldiges tillgångar utan uppbäres i män af den brukade jor- 
dens storlek och värde. 

Skatt hvilar på medborgarnes personer, grundränta på i 
enskild besittning varande jord.^ 

Denna grundräntans natur af ränta och icke skatt erkännes 
för öfrigt af de mest framstående nationalekonomiska författare 
och finansrättslärare från skilda länder.^ 

Vi skola nu framställa, huru privat äganderätt till okulti- 
verad jord uppkommit. 

Ursprungligen har, såsom vi ofta påvisat, den privata jord- 
äganderätten i regel endast omfattat kultiverad jord, hvarvid 
fordran af hägnad merendels synes vara framställd. All utom- 
liggande mark har varit antingen allmänning eller stundom, för 
så vidt den legat utom statens intresse- och maktsfär, res nullins. 

På grund af behof dels för personlig förbrukning, dels för 
jordbrukets drifvande och dels för idkande af med jordbruket 
förenade binäringar, såsom boskapsskötsel, jakt och fiske, hafva 



^ Första grunderna af Finansvetenskapen af Luigi Cossa, öfversatt af 
Th. Rabenius, s. 45. 
2 Rab., 8. 33. 

^ W. Bergstrand: Grundskatterna, s. 52. 
* Bergsteand': s. 50. 



207 

de enskilda jordägarne gjort anspråk på den närmast kringlig- 
gande okultiverade marken. Med stöd af en genom långvarigt 
bruk grundlagd, man skulle kunna säga urminnes häfd, har 
slutligen staten sanktionerat detta anspråk och upphöjt det 
till lag. 

Då emellertid den enskildes rätt till visst jordområde måste 
på ett rent yttre sätt manifesteras, ^ har staten för meddelande 
af detta slags äganderätt ovillkorligen fordrat hvarje jordområdes 
begränsande å marken. 

Ursprungligen synas härvid fordringarna hafva varit mycket 
stränga, i det man, såsom af Gotlands- och Skånelagens förut 
åberopade lagrum framgår, kraft, att okultiverad jord, för att 
vara under enskild äganderätt, skulle vara med hägnad omgif- 
ven. Hvad emellertid det öfriga Sverige angår, där den okul- 
tiverade jorden varit af jämförelsevis större omfattning, har man 
åtnöjt sig med fordran på markens begränsning medelst rå 
och rör. 

För bestämmande af platsen för dessa gränsmärkens utsät- 
tande har staten meddelat mer eller mindre noggranna regler. 
Enär det tydligen skulle medfört obillighet och orättvisa för de 
särskilda jordägarne, har ett godtyckligt tillägnande af okulti- 
verad mark aldrig varit af staten medgifven, äfven om mång- 
faldiga exempel kunna företes därpå, att likväl faktiskt så 
skett. 

Därför har alltid den privata äganderätten till okultiverad 
mark karaktären af en statens tilldelning eller förläning. 

Under olika skeden af vår rättsutveckling har detta tillde- 
lande åt enskilde af okultiverad mark skett på väsentligen två 
olika sätt, nämligen antingen medelst ett blott och bart iagbud, 
hvarvid staten lämnat därhän, huruvida detta åtlydts eller icke, 
eller ock därjämte medelst en administrativ åtgärd, därvid sta- 
ten för hvarje fall tilldelat den enskilde, hvad honom borde till- 
komma. 

Det förra ägde rum under medeltiden, det senare under in- 
nevarande sekel och står i sammanhang med den s. k. afvitt- 
ringen i Norrland och storskiftet i Dalarne. 

Hvad nu först angår rättsbestämmelserna i ifrågava- 
rande hänseende uti medeltidens rättsböcker, kunna de uppdelas 



* Jmf. Stbbnstbup: a. a. s. 348. 



208 

i två grupper, nämligen dels de som afse afskiljande af privat 
mark från en allmänning, dels ock de som afse uppdelning af 
en allmänning emellan å ömse sidor varande privat jord. 

I förra fallet anmärka vi först Helsingel agens bestämmelser. 
Förut är anförd regeln för intäkt af åker och äng. Beträffande 
den okultiverade marken är ytterligare bestämdt, att skogen ej 
fick tagas bredare än åker och äng tillsammans, och ej längre 
än en »styltings rast». Tolkningen af detta uttryck har föran- 
ledt olika meningar. ^ Hvad det i sig själft innebär lämna vi 
därhän och åtnöja oss med lagens förklaring däraf. Lagbudets 
innebörd torde kunna uttryckas så, att en »styltin^s rast» är den 
väglängd, som tillryggalägges, om man åker hemifrån strax före 
soluppgången vid vintersolståndet till ett ställe, som ligger på 
ett sådant afstånd från utgångspunkten, att man hinner med att 
därstädes hugga upp ett lass stör och likväl hinner återvända 
till middagstiden. 

Afståndet mellan denna plats och skogsgränsen vid åker 
och äng blef alltså den rektangulära intagans längd. 

Härmed likartade bestämmelser äro de förut anförda såväl 
i O. 6. L:n förekommande angående begränsningen af enskild 
äganderätt emot land- och vattenallmänningen medelst »rop» och 
medelst kastande af »haka skapt», som norska lagars angående 
samma begränsning medelst s. k. »snidilsverp». 

Hit höra äfven U. L:s likaledes förut anförda regler angå- 
ende delning af emellan folkland eller härad liggande allmäu- 
ningar. Räta linjen från den odlade jordens gräns i ena hära- 
det till samma slags jord i andra häradet delades i tre delar, 
hvaraf hvartdera häradet tog en tredjedel såsom enskild skog. 

Till den andra gruppen rättsregler höra de, som afse att 
bestämma sättet för delningen af mindre inom häradet eller 
landet varande allmänningsdelar. Den allmänna regeln var den, 
att den ena af kringliggande eller mötande byar skulle hafva 
lika mycket som den audra, oafsedt byarnas inbördes storlek. ^ 
Endast bärande skog fördelades efter byamålet. ^ 



^ Se LiLJENSTRAND : Om Helsingelagens ålder s. 7 — 11. 
Schlytee: k. k. L. L. s. c VIII. Den förre anser det betyda »tig- 
garens hvila>, den senare åter »det stycke väg, som en vanför människa 
skulle kunna gå utan att behöfva hvila sig». 

Jmf. ock Bergfalk a. a. s. 9 och Ujelmérus a. a. s. 50. 
« U. L. W. B. 20 pr. V. M. L, II 20 pr Hels. L. W. B. 12. 
» U. L. W. B. 19 o. V. M. L. II B. B. 19. 



209 

En härmed likartad rättsregel Ur G. L:s, enligt hvilken de 
olika andelarnas storlek i allmänningen berodde på de mötande 
ägornas beskaflfenhet. Möttes odlad och icke odlad jord i all- 
männingen, skiftade man allmänningsområdet sålunda, att den 
odlade jorden tog två tredjedelar och den icke odlade en tredje- 
del. Möttes däremot icke odlad jord å ömse sidor, eller ex par- 
titate rationis odlad, togo de hälften hvardera. ^ 

Endast till den okultiverade mark, som enligt dessa regler 
blifvit med rå och rör begränsad, tillerkändes den enskilde s. k. 
äganderätt. 

Vi öfvergå nu till reglerna för bestämmande af den enskil- 
des äganderätt till okultiverad mark vid storskiftet i Dalarne 
och afvittringen i Norrland. 

Gemensamt för bägge dessa åtgärder är, att staten genom 
sina för ändamålet afsedda organ bestämdt tilldelat hvar och en 
jordägare, hvad honom borde tillkomma. 

Tydligast framgår detta af det s. k. storskiftet i Dalarne. 
Efter en för hvarje socken bestämd måttstock tilldelades den 
odlade jorden ett bestämdt skogsanslag, hvilket dock endast 
uppdelades och omrösades för de särskilda skifteslagen. 

I grunden på alldeles samma sätt förfor man jämväl i hela 
Norrland vid afvittringen. 

Till den medelst skattläggning till visst mantal bestämda 
odlade och odlingsbara jorden lades ett visst belopp skogsmark, 
dock så att hela fastighetens areal af in- och afrösningsjord hölle 
sig inom den för de särskilda landskapen något olika bestämda 
latituden. 

Då emellertid reglerna härför äro förut närmare utförda, 
behöfva vi här endast hänvisa därtill. 

Ar det sålunda faktiskt, att den s. k. privata äganderätten 
till okultiverad mark endast grundar sig på en statens tilldel- 
ning, vare sig såsom under medeltiden genom allmänna lagbud 
eller såsom under innevarande århundrade genom härjämte ad- 
ministrativa åtgärder, och är det sålunda visst, att den s. k. pri- 
vata äganderätten till okultiverad jord har .annan grund än 
den privata äganderätten till kultiverad, torde man vara berät- 
tigad till den slutsatsen, att den s. k. privatäganderätten till 
okultiverad jord icke är äganderätt i egentlig mening utan en 



' I: 25: 2. 

Aström^ Svensk jordåg änder ätt. 14 



210 

lägre art af jordbesittning eller, hvad vi har sagt, ständig be- 
sittningsrätt. 

Vi vilja nu anföra de positiva skäl, som enligt vårt förme- 
nande gifva stöd för detta påstående. 

Härvid vilja vi då lorst erinra därom, att under ättstaternas 
period all dem tillhörig okultiverad jord torde hafva varit all- 
männing. Samma har jämväl varit förhållandet under den 
tidigare medeltiden. 

Exempel äro ock anförda därå, att konungarne under me- 
deltiden till bergsnäringens fördel förfogat öfver enskild vid gruf- 
vorna varande mark, så väl som öfver enskild okultiverad mark 
i Norrland och Finland. 

Vidare må påpekas, att kronan ifrån Gustaf Vasas tid gjort 
gällande sitt anspråk på de å enskild mark växande s. k. bä- 
. rande träden, till en början både å frälse- och skattejord, men 
senare endast å skattejord. 

Härmed sammanhänger ock den omständigheten, att de s. k. 
masteträden, äfven å enskild mark, indrosros till kronan såsom 

7 *— ' 

ett regal. 

Ytterligare må erinras därom, att de s. k. sämje-, stadge-, 
stubbe- och röjselrättshemman med konfirmerad besittningsrätt, 
äfven då de voro upptagna å enskild mark, efter hand kommo 
att anses såsom kronohemman. 

Alla dessa omständigheter gifva vid handen, att den okul- 
tiverade jorden, äfven då den var omrösad såsom enskild egen- 
dom under forntiden, medeltiden och äfven under nyare tider, 
fortfarande, åtminstone delvis, betraktades och behandlades så- 
som allmänning. 

Ännu tydligare är detta fallet, då enskilde endast »preten- 
derade» äganderätt, utan att kunna uppvisa rå och rör. Så var 
förhållandet under nyare tiden både i mellersta och södra Sverige 
samt intill senaste tid i Norrland och Dalarne. 

Hvad gällande rätt angår, finna vi ännu spår af denna ur- 
gamla rättsåskådning. 

Sålunda finna vi, att innehafvarne af skattehemman, som 
uppkommit af nybygge, upplåtet efter K. F. d. 29 juni 1866, 
eller af då redan upplåtet nybygge, för hvilket likväl föreskrif- 
ven odlings- och byggnadsskyldighet icke inom behörig tid full- 
gjorts, endast efter utsyning och stämpling af vederbörande skogs- 
tjänsteman äga afverka skog till afsalu; att s. k. besparings- 



211 

skogar eller häradsallmänniiigar, som vid storskiftet i Dalarne 
eller afvittringen i Norrland blifvit afsatta, förvaltas under Kon. 
Bef. kontroll; att Kon. Bef. skall efter förloppet af de år, under 
hvilka afverkningsrätt å enskildes skogar i Venjans socken 
upplåtits, tillse, att antingen motsvarande skogsareal indelas till 
besparingsskog eller att andra åtgärder vidtagas, på det ägarne 
må liafva framtida gagn af skogen; att afrösningsjord i flera 
fall åtnjuter mindre laga skydd än åker och äng; samt att till- 
grepp af skogseffekter ända till den 16 juni 1875 aldrig be- 
dömts såsom stöld eller snatteri utan endast såsom åverkan. 

Förut hafva vi sökt påvisa, att den s. k. privata ägande- 
rätten till vattenområde icke i regel är äganderätt utan endast 
ständig besittningsrätt. I detta sammanhang vilja vi anmärka, 
att äfven detta är i enskildes hand att anse såsom en af staten 
gifven förläning. 

Enligt 1766 års fiskeristadga heter det: »vid öpna hafsstran- 
den, eller der ingen skärgård är såsom ock utom skären får 
jord- och strandegare ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske 
och vatn vidare, än dess landgrund räcker, som vid stranden 
ligger och därifrån utlöper». Fiskeristadgan den 29 juni 1852, 
§ 2 mom. 2 stadgar åter, att strandägarerätten inbegriper »allt 
det vatten, som finnes t. o. m. 100 famnar från det ställe invid 
stranden, där stadigt djup af 1 famn vidtager». Och nu gällande 
lag om rätt till fiske d. 27 juni 1896 inbegriper inom den en- 
skildes vattenområde »allt det vatten, som finnas t. o. m. 180 
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup af 2 meter 
vidtager». 

I ena som andra fallet är den enskildes rätt bestämd genom 
statens af opportunitetshänsyn gifna lag. 

Till den del, som privat äganderätt till vattenområdet före- 
kommer, grundas den på arbete och kultur. 

Slutligen hafva vi förut påvisat, att landets djupområde icke 
kan af enskilde besittas under äganderätt, utan endast under 
form af ständig besittningsrätt. 



212 



Slutord. 

Det torde redan vara insedt, att vi med loregående under- 
sökning befinna oss i hjärtpunkten af nutidens mest brännande 
sociala fråga — individualismens och socialismens kamp om pro- 
duktionsmedlen. 

Individualismen har sitt stöd uti den romerska rätten och 
har med denna gjort sitt segertåg genom den s. k. västerländ- 
ska kulturens folk och stater. 

Hvad Sverige angår och med afseende å jordäganderätten 
skola vi antyda förloppet af individualismens alltmera ökade 
inflytande. 

Den privata jordäganderätten företer inom Sveriges rätts- 
historia trenne skarpt markerade epoker: l:o forntidens och me- 
deltidens, 2;o den nyare tidens samt 3:o nutidens. Gränsen emel- 
lan den första och andra epoken sammanfaller med Gustaf Va- 
sas regeringstid, och gränsen emellan den andra och tredje epo- 
ken med utfärdandet af K. F. d. 21 febr. 1789. 

Under medeltiden finna vi den inhemska ursprungliga rät- 
ten påverkad af yttre inflytelser dels från hierarkiskt dels från 
feodalistiskt håll. Bäggedera bidraga att förändra den inhemska 
jordäganderättens natur. 

I förra fallet märka vi detta inflytande uti den katolska 
kyrkans sträfvan att medelst afslitande af de band, som fast- 
liöllo jorden vid ätterna och släkterna, bereda möjlighet för kyr- 
kans jordförvärf. Uti modifikationerna af den gamla bördsrät- 
ten samt framfor allt genom införande af begreppet aflingejord 
se vi ett beståndande resultat af romarrättens medeltida in- 
flytande. 

Mot slutet af medeltiden tog emellertid det feodala infly- 
tandet öfverhanden och vann under andra af ofvan berörda epo- 
ker ett afgörande herravälde. Ifrågavarande tidrymd, som kan 
kallas för jordäganderättens feodala epok, kännetecknas däraf, 
att staten ansågs såsom allmän grundägare, att frälset innehade 
sin jord såsom förläning af staten samt att bönderna ansågos 
såsom åbor under antingen kronan eller frälset. 

Under tredje epoken däremot, som kan kallas tor jordägan- 
derättens individualistiska period, har den på romarrätten grun- 



213 

dade individualistiska uppfattningen vunnit ett absolut herra- 
välde. 

Vi ibrnimma dess inflytande i. en mängd omständigheter. 

Här kunna vi endast påpeka de viktigaste. 

Den individualistiska rättsuppfattningen har först och främst 
utvidgat den privata jordäganderättens omfång, därigenom att 
staten ej mindre öfverfört i enskild ägo dels största delen af de 
s. k. kronohemmanen (skatteköpen) dels ock större delen af den 
okultiverade marken (afvittringen och allmänningsskiften) än 
ock medgifvit de enskilde ett större inflytande än förut å delar 
af både djup- och vattenområdet. 

Men härjämte har samma rättsåskådning förändrat själfva 
jordäganderättens natur i riktning mot en af sociala band oaf- 
hängig, endast individens vilja lydande rätt. Vi betona ytter- 
ligare »i riktning mot*, ty ännu stå vi på den urgamla rättens 
grundval, om än samma rätt i vissa delar blifvit till oigenkänn- 
lighet förvanskad. 

Vi vilja i berörda hänseende antyda några förändringar. 

Till en början har dispositionsrätten till jord blifvit nästan 
oinskränkt. Vidare har jordegendomen medelst skiftesverket, 
medelst upphäfvande af den urgamla bördsrätten samt medelst 
förenkling af lagfartsväsendet blifvit i den enskildes hand fullt 
oberoende, lätt torytterlig och mycket rörlig. Så hafva nästan 
alla de naturaprestationer (arbete och varor), som jorden förut 
utgjorde i grundräntor, skatter och löner till ämbets- och tjäns- 
temän samt egna tjänare, förvandlats till penningprestationer. 
Slutligen afskrifvas numera de å jorden hvilande grundräntorna. 

Spörja vi nu, hvilka sociala och ekonomiska verkningar 
uppkommit genom dessa förändringar, anmärka vi först, att me- 
delst de förra naturaprestationernas förvandling i penningpre- 
stationer måste större delen af jordens naturala afkastning för- 
vandlas i penningar, hvarigenom jorden fullständigare än förut 
blifvit beroende af världsmarknadens ebb och flod. Behofvet af 
den inhemska marknadens begränsning medelst tullskydd har 
därför också visat sig alldeles nödvändigt. 

Medelst den fria dispositionsrätten, särskildt till skogsmark, 
hafva vidare de sista generationerna utan tvifvel uttagit och till- 
godogjort sig mera af landets naturliga egendom, än som på dem 
med rätta borde belöpa. Behofvet af en skogslag har också vi- 
sat sig allt mer och mer trängande. 



214 

Genom jordegendomens individualisation ocb rörlighet, sär- 
skildt under påverkan af fluktuationerna i jordens i penningar 
uppskattade afkastningar och deras vidare inverkan på egen- 
domsvärdena, hafva ytterligare uppkommit täta ombyten af ägare 
med däraf följande ökad hypotekarisk skuldsättning i och för 
gäldande af köpeskillingsrester och tor utlösen af arfslotter. 
Det är också bekant, att ordnandet af jordbrukskrediten intager 
ett mycket framstående rum på nutidens agrara reformprogram. 

På grund af antydda orsaker växer också skuldsättningen 
kontinuerligt och möjliggöres ytterligare af grundränteafskrif- 
ningen. 

På grund af jordens individualisation och sociala oafhän- 
gighet möjliggöres slutligen en obegränsad latifundiebildning. 

Också är det bekant, huru denna företeelse, särskildt hvad 
Norrland och Dalarne angår, redan påkallat statsmakternas upp- 
märksamhet. 

Medelst latifundiebildningen samt medelst de s. k. jordtor- 
parnes förvandling till lösa arbetare eller till s. k. stattorpare 
förorsakas i sin ordning den jordbrukande befolkningens an- 
tingen inflyttning till städerna eller ock utflyttning till ut- 
landet. 

Frågan om »egna hem» har också kommit på dagord- 
ningen. 

Någon egentlig opposition mot det fortsatta tillämpandet af 
den romerska absoluta jordägandcrättsteorien har icke inom 
Sverige försports. 

I utlandet däremot hafva socialister och landsocialister af 
olika nyanser helt enkelt fordrat afskaflfande af den privata 
jordäganderätten af den orsak, att berörda rätt icke grundade 
sig på arbete. 

Men äfven från sådana håll, där man i öfrigt endast fordrat 
reformer på det beståendes grund, har man underkastat den mo- 
derna jordbesittningsrätten en ingående kritik. Sålunda har pro- 
fessor Adolph Wagner ^ undersökt den privata jordäganderätten 
i förhållande till det social- och privatekonomiska systemet. 
Härjämte har man ock medelst jämförande rättshistoriska un- 
dersökningar sökt vinna en allmängiltig uppfattning af jordägan- 
derättens karaktär. I berörda hänseende torde böra framhållas 



^ Lehrbuch der politischen Oekonoiiiie — Grundleguug 2:a uppl. 
2:a afdeln. 



215 

Emile de Lavéleves arbete »De la Propriété et de ses forraes 
primitives» jämte Carl Buchers tyska bearbetning däraf under 
titel »Das Ureigenthum» samt Maxime Kovalevskys afhandling 
»Tableau des origines et de Tévohition de la Famille et de la 
Propriété». 

I anslutning härtill hafva vi, hvad Sverige angår, sökt fram- 
ställa grunddragen af vår svenska inhemska jordäganderätt, 
sådan den på flertusenårig grund utvecklat sig och, om än un- 
der betydliga förändringar, ännu till sina hufvuddrag äger be- 
stånd, samt att med tillämpning af den nationalekonomiska ve- 
tenskapens fullt säkra slutsatser på den rättshistoriska och posi- 
tivt rättsliga undersökningens resultat gifva en definitiv och 
allmängiltig förklaring af samma jordäganderätts natur; hvar- 
jämte vi härvid ständigt sökt framställa bilden af den på hvarje 
tid härskande jordäganderättsordningen i den samtida stats- och 
samhällsorganisationens belysning. 

Till utgångspunkt hafva vi härvid tagit spörsmålet om den 
privata jordäganderättens uppkomst, därvid vi funnit, att den 
privata jordäganderätten icke kan hafva uppkommit genom oc- 
cupatio af en res nullius utan till en del genom en specificatio 
af en res communis och till en annan del genom en statens till- 
delning eller förläning, ett resultat som i sin mån bestyrkes af 
åtskilliga svenska författares vittnesbörd, såsom Geijer ^ och 
Nordström, ^ Bergfalk ^ och Styffe. ^ De båda förstnämnde 
säga uttryckligen, att den svenska privata jordäganderättens 
grund är arbete och odling; de bägge sistnämnde, att grunden 
till berörda rätt är hvad de benämna formation, ett påstående, 
som är så mycket märkligare, som Bergfalk i början af sitt 
arbete synes vara anhängare till åsikten om en occupatio af 
en res nullius såsom den privata jordäganderättens ursprung- 
liga grund. 

Har emellertid privat jordäganderätt såväl i forntid och me- 
deltid som nutid uppkommit medelst ett af rättsordningen sank- 
tioneradt arbete (specificatio), följer att objektet for den privata 
jordäganderätten icke kan vara annat än kultiverad jord. De 
till en privat jordegendom härjämte hörande delar af ytområdet, 

^ Samlade skrifter. Förra afdelningens 6:te band Sthlm 1858 s. 376. 
^ Historisk inledning till 1851 års skogslag (tr. i .Tur. för:s i Finland 
tidskr., 19:de årg. 1883). 

^ Bergfalk a. a. s. 35. 

* Grundregalerna s. *J53 m. fl. st. 



216 

vattenområdet och djupområdet äro att anse såsom bihang till 
den odlade jorden, och rätten till samma områden måste be- 
traktas såsom ständig besittningsrätt. 

Men då vidare den privata jordäganderätten uppkommit 
medelst kultivering af delar af statsallmänningar (dominium pu- 
blicum), är den privata jordäganderätten alltid inskränkt till 
följd af statens anspråk å jordskyld for den specificerade jor- 
dens naturliga grund. 

Kesultatet är, att den privata jordäganderätten är till sitt 
omfång begränsad till kultiverad jord och till sitt innehåll alltid 
inskränkt genom statens grundränteanspråk. 

Härigenom hafva vi emellertid kommit i opposition såväl 
emot den extrema individualistiska som den extrema socialisti- 
ska uppfattningen. 

Gent emot den senare hafva vi just påvisat, att arbete är 
den ekonomiska och rättsliga grundvalen for den privata jord- 
äganderätten. 

Gent emot den romerska jordäganderätten hafva vi åter 
framställt grunddragen af en på urgermansk grund hvilande 
svensk jordäganderätt, en beteckning som vi så mycket hellre 
anse oss kunna använda, som intet annat germanskt lands rätts- 
system torde gifva en så tydlig och klar bild däraf som just 
Sveriges. 



217 



Förklaring af några i detta arbete förekommande 

förkortningar. 

Tryckta arbeten: 

D. S. o. Dipl. Svec: Diplomatarium Svecanum I — V, utg. af J. G. 
Liljegren och B. E. Hildebrand. 

Sv. DipL: Svenskt Diplomatarium från är 1348 utg. af H. Hildebrand, 
frän år 1401 af C. Silpverstolpe : 

Schlyter: Samling af Sveriges gamla lagar, utg. af H. S. Collin och C. J. 
Schlyter. För de särskilda lagarna användes sedvanliga eller lätt igenkän- 
liga förkortningar, 

Ekström: Samling af Kongl. Bref och Författningar ang. Storsklftes- 
och Afvittringsverken samt Kronobyggen i Rikets norra län, utg. af C. R 
Ekström. Forts, af van der Hagen och Edman. 



Otryckta källor: 



Upl. H. 
Söderm. H. 
Ö. G. H. 
Smal. H. 
V. G. H. 
V. M. H. 
Norrl. H. 

J. B. 
Verif. B. 



Räkenskapshandlingar 
i kammararkivet for 



Uppland 

Södermanland 

Östergötland 

Småland 

Västergötland 

Västmanland 

Norrland 

Räkenskapshandlingar j Jordebok 

kammararkivet i Verifikationsbok 



betecknade med årtal och 
nummer. 



\ Rät 



Sbg. Handlingar rörande svenska kammeralväsendet samlade af C. Sand- 
berg. F. del af l:a serien, F. F. del af 2:a serien. 



P = 



Of riga förkortningar: 

h:d = härad; s:n = socken; tnl. = tunnland; kpl. = kappland; mtl 
punkt ; 8. = sida ; a. a. = anfördt arbete ; ibm = ibidem, m. fl. 



mantal; 



Asirönij Svensk jordäganderätt. 



15 



218 



INNEHÅLL: 

äid 
Inledning 1 — 2 

Kap. I: Öfversikt af den svenska riksbyggnadens historia .... 2 — 15 

> II : Om ättstaternas jordäganderätt 15 — ^30 

> III: De lokala småstaternas jordäganderätt 30 — 53 

> IV: Om uppkomsten af helstatens öfveräganderätt 53 — 77. 

» V: Om territoriell och pnblik jordäganderätt 77 — 153 

> VI: Om privat jordäganderätt 153—211 

Slutord 212—216 







k